Senaste Kommentarer

Top Commenters

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi – Bayhem av verkligheten

Inlägg av Emil Viksell den 8 februari 2016 i

Recensioner

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

Problemet med Michael Bay är välkänt, och tydligt. Han har en sträng på sin lyra: den supermaffiga actionsträngen. Sedan spelar det ingen roll om han ska göra komedi, drama eller action. Eller vilken typ av scen han ska filma. Allt sker med samma typ av bildspråk. Det är knappast konstigt att man känner sig övermätt och samtidigt tom efter en Bay-lektion; massa har hänt men man har också ingen aning om va fan det egentligen var som hände.

The late, great Truffaut fastslog en gång att: ”It is necessary to fight against too much realism in the cinema, otherwise it’s not an art …” Bay har verkligen tagit honom på orden. 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi är inget undantag, det är ”Bayhem” för hela slanten.

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

Middag och den amerikanska flaggan.

Filmen skildrar attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi, Libyen, 2012. En attack i vilken ambassadören Chris Stevens och ytterligare tre amerikaner samt flera libyska anställda miste livet. För att vi inte ska bli förvirrade inleds också filmen med att i text förkunna: ”This is a true story.” Inte ”baserad på”, utan är, detta är en sann historia. Men när Bay handhar verkliga händelser så hamnar vi orimligt långt från verkligheten. Och det känns inte särskilt halal att göra Bayhem-spektakel av en förhållandevis färsk tragedi.

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

Jack Silva (Krasinski).

Film är inte verkligheten, vilket bildspråk man än väljer. Och nog har Truffaut poänger. Men vi kan ta den Oscarsaktuella filmen Spotlight (2015), som också skildrar verkliga, sorgliga händelser, och jämföra med 13 Hours. Där är bildspråket rättframt och okonstlat. En visuell ”realism” som passar händelserna väl. Verkligheten själv är ofta tillräcklig, den behöver inte filmisk skjuts. Det håller inte Bay med om, överhuvudtaget, och med sitt patenterade sätt att ta sig an berättande gör han samma sak med 13 Hours som med Transformers-serien, Pearl Harbor (2001), Pain & Gain (2013) eller egentligen vilken film som helst som finns i hans regissörsrepertoar, och i viss mån även i de filmer han har producerat.

13 HOURS

”Tanto” (Schreiber).

Sedan är det samma typ av blockbuster-machismo som alltid fyller Bay-filmer och mainstream-action i övrigt: ”Hate to piss on your parade ladies”, ”I’m good, it’s a flesh wound” och dylika oneliners. Dessa repliker levereras av ett gäng skådespelare som sköter sitt jobb så pass tillräckligt att de fullt ut fyller sin funktion i Bay-universumet. John Krasinski, James Badge Dale, David Denman, Dominic Fumusa och Max Martini ingår i den säkerhetsstyrka som ska skydda konsulatet och ”Ambon” (det vill säga ambassadören). Comic-relief kommer också i form av Kris ”Tanto” Paronto (Pablo Schreiber a.k.a. Nick Sobotka). Om karaktärerna får vi veta att de älskar sina familjer – surprise – och känner sig otillräckliga som familjefäder till följd av sina soldatkarriärer – surprise. De glider runt i snabba solbrillor, skägg och cargobyxor och är väldigt måna om att mansplaina för andra att de har bristande kompetens. Konflikten ligger i att ledningens konsulat bestående av ”Harvard-hjärnor” inte förstår allvaret och att dessa legosoldater har full koll, en viss känga får väl också Obama-administrationen – som blev kritiserad efter händelserna, framför allt Hillary Clinton. Men det mer allegorisk kritik än konkret.

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

BAYHEM.

De ”troops” som brukar vara hjältarna i sådana här historier är således här företrädda av dessa legosoldater. De kämpar först mot ”maktens” enfald och sedan mot islamiska terrorister som invaderar konsulatet. Och det är en jävla röra, något som passar Bay, som gillar att det händer en jävla massa saker i bild; rörelser i en jäkla massa ledder och allmän plottrighet. Vem som är vän och fiende är svårt att fastställa i denna röra; vem som vill ont och vem som tillhör amerikanarnas samarbetspartner ”17 Feb” (17 februari-brigaderna). Filmens libyer kommer således både som ”onda” och ”goda”, men mest som suspekta, eftersom amerikanarna inte vet vilka intentioner de olika invånarna har.

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

BAYHEM.

Sedan får vi ”starka” symbolscener, vid ett tillfälle skjuts det hål i en amerikansk flagga. Bay är också så kär i sina egna scener att han ständigt återanvänder dem. I denna film, precis som i någon av Transformer-filmerna – minns tyvärr inte specifikt vilken – återanvänds den där scenen från Pearl Harbor (2001) där en bomb som faller mot marken ”filmas” ovanifrån. Som sagt: Bay har ett MO (modus operandi), ett läge, som han aldrig viker ifrån. Detta gör att en sannsaga som hände nyss blir filmisk action i linje med helt ihopfantiserade filmer. Japp, detta innebär även slow-mo. Och lägligt nog har privatarmén kunnat sno Mercedes-bilar under den anarki som råder i Libyen. Splitter nya ”mercor” vars funktioner visas väl när de står pall mot tung beskjutning och granateld. Filmproduktion har ju sin logik, och framför allt amerikansk filmproduktion, men tycker inte även konservativa amerikaner att det är något av skymf att göra produktplaceringsmaraton och köttig, göttig action av ett nyligen inträffat sorgedrama?

13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI

Post-BAYHEM.

Vad är bra då? Ja, Bay kan ju ändå det här med action. Som actionfilm betraktat är det rätt underhållande, den i sammanhanget realistiska sättningen funkar också bättre för Bays bildspråk. I Transformers-filmerna finns det inga gränser, Bay kan göra precis vad som helst med CGI-effekter – något som gör hans redan maffiga stil ännu maffigare, och ännu plottrigare. Här finns det ändå vissa begränsningar. Därför blir denna film bättre än någon av de som ingår i Transformers-serien. Säga vad man vill, men han kan ändå bygga nerv, intensitet och pangpang på ett sätt som tilltalar mer eller mindre alla som någon gång charmas av Hollywoods sätt att göra ”episk” action.

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi har biopremiär 17 februari. 

betyg2

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg