Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

22 Jump Street – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 21 juni 2014 i

Recensioner

22 Jump Street

Så var det då dags för en klassisk uppföljare, sequel, ofta en sämre film än den första – med, möjligen, vissa få undantag (vi har ju hört dem rapats om och om i sådana här sammanhang: Gudfadern II, The Empire Strikes Back, bla bla und so wieder…).

21 Jump Street kom som en oväntat fräsch uppdatering av en gammal, rätt medioker, TV-serie. Meta-greppet och samspelet mellan Channing Tatum och Jonah Hill gjorde att filmen stod ut som något av en diamant i den uppsjö av filmer som produceras under den vanskliga kategorin ”komedi”. Också att tiderna hade förändrats sedan Schmidt (Hill) och Jenko (Tatum) själva gått på high school gav upphov till en hel del roliga scener. De var inte längre Jenkos douchebag jock-approach som gick hem, eleverna var snarare miljömedvetna och omtänksamma idealister. Schmidt var den som lyckades bäst med att infiltrera de ”populära” och Jenko gjorde sig istället hemmastadd i sci-fi- och vetenskapsgänget.

22_Jump_Street 2

22 Jump Street är samma grej, något som också påpekas och kommenteras om och om i filmen. ”Infiltrate the dealers, find the suppliers”, fastslår Captain Dickinson (Ice Cube) – igen. Den enda skillnaden är att handlingen är förflyttad från high school till college. Och på college är det Jenko som är den populära, efter Schmidts framgångar på high school. Visst blir det också kul bitvis, men denna uppföljare dras med samma problematik som gängse komedi: en del kul och alldeles för mycket dåligt. Hill och Tatum är fortfarande fantastiska ihop, men manuset är inte av samma höga och genomarbetade kvalitet. Här är snarare hets och skrik melodin – åh, detta gissel i kulturen. Hur mycket filmen än självmedvetet kommenterar att den är en uppföljare kommer den inte undan problemet, den är helt enkelt en sämre version av första rullen. Tilltalet är uppvridet för att, så att säga, överträffa föregångaren. Klichéerna är längre dragna och skämten helt enkelt bara mer av allt. Detta resulterar i tråkig sexism och trötta bögskämt. Captain Dickinson är, istället för att vara den roliga lek med stereotypens ”angry black man” han var i ettan, en karaktär som får representera muggiga patriarkala värderingar på ett putslustigt sätt. Man kan skämta både med och om sexism, homosexualitet, rasism, ja, vad det än må vara. Men det måste göras med finess, och den finessen är tyvärr inte lika slipad som förra gången.

22_Jump_Street 3

Gissa vem som är argast?

22 Jump Street är trots det en hyfsad komedi. Bättre än det mesta i genren. Men benchmarken är ju i detta sammanhang den första filmen. Och i relief till den står sig denna uppföljare slätt. För lite fyndigheter och för mycket fjanterier. Det mesta indikerar att filmserien åtminstone blir en trilogi. Med hjälp huvudrollsinnehavarnas samspel och ett något tajtare manus kanske det blir bättre nästa gång.

22 Jump Street har biopremiär 21 juni.

 

betyg2

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg