Senaste Kommentarer

Top Commenters

A Most Wanted Man – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 12 september 2014 i

Recensioner

A Most Wanted Man 7

Den gåtfulle rysk-tjetjenske Issa Karpov (Grigoriy Dobrygin) anländer till Hamburg och får kontakt med advokaten Annabel Richter (Rachel McAdams). Han har ett arv att hämta ut från Tommy Brues (Willem Dafore) bank. Samtidigt börjar Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman) och han crew följa efter honom för att ta reda på om han är terrorist eller bara en starkt troende muslim. Och de är inte de enda som är intresserade av Karpov.

Jag har läst John le Carrés bok. Annars hade jag inte riktigt fattat hur det ligger till med nationaliteter och lojaliteter inledningsvis. Alla pratar nämligen engelska. Günther Bachmann och hans tyska kollegor pratar språket med tysk brytning, även till varandra. Jag vet att amerikanarna – nä, inte alla, men i stort – har en beröringsskräck med ”foreign films”. Men de här fjanterierna måste få ett slut. I Tyskland pratar generellt tyskar tyska med varandra. Och är det något annat språk så är det antagligen inte engelska i första hand.

A Most Wanted Man 2

Bekymrad Günther.

Detta är Seymour Hoffmans sista stora roll. Och han hanterar den elegant, som vanligt. Hans karaktär är ett slags George Smiley för nutiden, även om de skiljer sig åt i personlighet. Bachmann är en krass herre laddad med bitande kommentarer och det han anser vara klarsyn. Han styr över en ett hemligt tyskt underrättelsetjänstgäng. En sådan där 9/11-produkt. Tre av flygplanskaparna kom ju trots allt från Hamburg, eller bodde och studerade i alla fall där. Generellt är det heller inget fel på skådespeleriet. Snarare är det berättandet som inte tar fart. I den senaste le Carré-filmatiseringen, Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011), händer det inte heller så mycket. Men där finns ett ständigt närvarande undertryck, en agentmystik som hela tiden håller dramatiken på topp.

Inte heller regissören Anton Corbijns förra rulle, The American (2010), var särskilt spännande. Han verkar inte riktigt kunna hantera de manus som kräver viss snits i berättandet. Control (2007) var däremot förträfflig på alla punkter. Där var det inte heller den där typen av spänningsdramaturgi som behövde hanteras. Även om han fint dirigerade Sam Riley och resten av ensemblen var det mycket av en visuell skildring; fångandet av en tidsanda, ett samhälle, en stämning. Visuellt är även A Most Wanted Man utsökt. Hamburg är grådaskigt och ”europeiskt”, själva antitesen till flärdfånerier i filmer som Jack Ryan: Shadow Recruit (2014). Verkligheten inkluderar ju som bekant gula tänder, smuts och bångstyrighet. Verkligheten är långt ifrån en karbonkopia på en klockreklam från Omega. Den realistiska känslan förstärks av att det ibland nästan känns dokumentärt. Inte att det flängs runt med en massa handycams. Utan en rak och stram filmningsteknik som uppfattas som verklig.

A Most Wanted Man 4

Annabel Richter och Issa Karpov.

Som sagt, det bär inte hela vägen fram. Det är helt enkelt inte tillräckligt spännande och det saknas driv i berättandet. Men vi bjuds på ett klassiskt le Carré-slut, han kan som få andra knyta ihop säcken. Och manusförfattaren Andrew Bowell har väl fångat den där sorgsna le Carré-känslan. Seymour Hoffman säger också adjö med bravur – det var väl ingen som hade förväntat sig något annat. Det är otroligt sorgligt att vi aldrig mer får se honom i en sådan här stor roll.

A Most Wanted Man har biopremiär 12 september.

betyg3

 


Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg