Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Abraham Lincoln: Vampire Hunter – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 13 juli 2012 i

Film Recensioner

Dom flesta känner nog till Abraham Lincoln och har åtminstone ett hum om vad han åstadkom under sin livstid och sina år som Amerikas president, men få har väl koll på vad han pysslade med innan. Författaren Seth Gramhame-Smith menar på att hela hans liv var dedikerat åt att slåss mot mörkrets krafter och att hela hans karriär som president grundade sig i den kampen. Det låter det va?

Som liten pojke bevittnar Abraham Lincoln hur hans mor blir överfallen, av vad han då inte vet är en vampyr, och hon avlider senare av sviterna efter överfallet. Abraham hyser ett starkt hämndbegär och några år senare spårar han upp moderns mördare. Han upptäcker då att gärningsmannen bara är en av många. Vampyrerna finns dolda överallt och dom smider planer på att ta över den nya världen.

En ung Liam Neeson med yxan i högsta hugg

Det här är en av dom filmer som jag sett fram emot mest det här året. Regissören Timur Bekmabetov (Night Watch,  Day Watch, Wanted) har visat att han vet vart skåpet ska stå när det kommer till visuell over-the-top action och han gör inget undan tag den här gången heller men jag ska ärligt säga att jag har väldigt svårt för att bestämma mig vad jag egentligen tyckte om ”Abraham Lincoln – Vampire Hunter”. På pappret så är det en film som borde få mig att smälla på en femma i betyg av ren barnslig förtjusning, men något får mig att tveka.

Den största orsaken är att filmen inte har någon vidare berättarstruktur, det finns ingen tydlig framåtrörelse, inget flöde, och ibland känns det som att Bekmambetov bara har staplat en massa scener på varandra för att ha något som rättfärdigar hans spektakulära actionsekvenser. Som om att det som händer emellan inte har fått lika mycket av hans uppmärksamhet och omsorg. Han verkar ha skummat över dom mer ”vanliga” scenerna för att han tycker det är tråkigt och lagt all sin fokus på sina svulstiga och något effektsökande actionscener. Jag tycker dock att action blir som bäst om det finns lite hjärta och själ bakom det också, men det gör det inte riktigt här.

En ung Liam Neeson i luften

Abraham Lincoln var en verklig person och det som gör filmens premiss så häftig är att man vrider till verkligheten och lägger på ytterligare ett lager på den sanning vi känner till och skapar skruvad fiktion, men det en sådan premiss blir bara riktigt bra om känslan av realism fortfarande genomsyrar det fantastiska vilket det aldrig gör. Jag berörs inte av dom mer mänskliga ögonblicken i filmen. Kärlekshistorien mellan Lincoln och Mary Todd känns stressad och vattentunn och jag bryr mig inte ett skvatt. Således rör det mig inte när familjen Lincoln råkar illa ut och en stor del av protagonistens drivkraft går förlorad. Filmen hade mått bättre av att vara mer ”på riktigt”.

Visst är det visuellt både när det kommer till Bekmambetovs kännetecknande actionscener men också när det kommer till allt annat. Det är snygga miljöer och nästan allt är en fröjd för ögat att titta på, kostym och rekvisita, scenografi, visuellt ögongodis från början till slut men ibland dyker det upp små sura karameller i godispåsen i form av skrattretande datoranimationer. Jag har nog aldrig sett något så ambivalent tidigare. Ena sekunden så häpnar jag över hur välgjort det är och i den andra så häpnas jag över hur kackigt det ser ut, framförallt i dom mer ”vanliga scenerna” vilket bara stärker min tes om att Bekmambetov inte riktigt bryr sig om allt det som händer mellan all action.

En ung Liam Neeson och en skäggig ryss.

 Skådespelarna gör en habil insats med det källmaterial dom har men ingen av dom kommer att bli Oscarsnominerade för sina rollprestationer, inte för att dom är dåliga utan för att dom helt enkelt har för lite mänskliga lager att jobba med, karaktärerna är för endimensionella (trots att filmen är i 3D *badumtish*). Benjamin Walker (som är skrämmande lik en ung Liam Neeson!) gör en porträttlik Lincoln och ger så mycket liv till karaktären som han bara kan och ibland lyckas han faktiskt få mig att känna något…. inte mycket…. men något i alla fall. Rufus Sewell som filmens antagonist är som vanligt ”skattad” och levererar så gott han kan med en onyanserad karaktär som är ond bara för att vara ond. Det är svårt att skapa mänskliga karaktärer i filmer vars största fokus är action men det går och det bör gå för att det ska bli riktigt bra men Bekmambetov är ingen personregissör. Han behärskar inte dom mer mänskliga inslagen i filmberättandet. PUNKT.

En kvinnlig vampyr... och blodig, ung Liam Neeson.

 Visst kan man argumentera att en actionfilm inte behöver göra så mycket mer än att leverera snygg och cool action, vilket ”Abraham Lincoln – Vampire Hunter” gör med råge, men jag vill ändå ha lite mer än så för att jag ska bli ordentligt underhållen. Dom extremt overkliga actionscenerna känns fel i den verklighetsförankrade berättelsen och det gör att allt känns lite malplacé, inget faller riktigt på plats i någon form av helhet. Tittar man på beståndsdelarna var och ett för sig så funkar det mesta, men tillsammans så blir det bara  osammanhängande och haltar rejält.

En svart snubbe och en skäggig Liam Neeson.

Jag önskar verkligen att det här var filmen som fick mig att smäcka till med en tveklös femma, men tyvärr… den föll, reste, sig, föll igen, reste sig, stapplade, snubblade och haltade tillslut in över mållinjen i en ganska antiklimaktisk uppgörelse. Om ni vill se några av dom coolaste och mest överdrivna actionscenerna någonsin så är det här absolut filmen för er, men om ni vill ha mer än bara känslan av att kolla på en mängd coola Youtube-klipp på raken så välj något annat. Visst har filmen tillräckligt mycket bra saker för att rättfärdiga ett biobesök men det är en film som jag med bitterhet och en smula sorg snabbt kommer att glömma bort.

Abraham Lincoln – Vampire Hunter har svensk biopremiär 13 juli 2012

 

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg