Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Ai Weiwei: Never Sorry – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 16 augusti 2012 i

Dokumentär Film Recensioner

I Sverige är vi experter på att klaga. Vi beklagar oss över att fel låt vann, att det är för kallt eller för varmt på vår semester. I lunchrummets gnällhörna ventilerar vi gärna och högljutt vårt missnöje med skatter, trängselavgifter och folkvalda politiker och skulle någon bli förfördelad eller offentligt kränkt blir det genast ramaskri och moralpanik i folkhemmen. När det å andra sidan går bra för någon viftar vi istället ivrigt och pekar med hela handen på jantelagen. ”Du skall minsann inte komma här och tro att du är förmer än vi!” och för att sprida våra sofflocksåsikter har vi mängder av olika kommunikationsvägar att välja och vraka bland. Vi kan fylla kommentarsfält hos diverse kvällstidningar på nätet eller skriva insändare och underteckna våra små manifest med ”anonym” eller ”upprörd medborgare”. Vi kan skapa grupper och klicka gilla på någon av de få negativa statusuppdateringar som finns att finna på Facebook för att markera och därmed faktiskt kunna säga till våra vänner att ”Se här, jag har minsann gjort ett statement. Nu ser ni alla att jag inte samtycker!” och vill vi ta steget ännu längre kan vi starta egna bloggar där vi är fria att skriva i princip vad som helst. Visst, vi kan bli idiotförklarade eller kritiserade men risken att någon myndighet trampar in i våra trygga hem och släcker ner oss, både digitalt och fysiskt är väl i det närmsta helt obefintlig, såvida du nu inte råkar driva The Pirate Bay eller liknande. Ai Weiwei lever inte riktigt i samma verklighet som du och jag. Dokumentären Ai Weiwei: Never Sorry visar upp en helt annan syn på yttrandefrihet och kommunikation och jag kan redan nu säga att sanningen gör ont. Du kommer att bevittna fruktansvärda händelser. Händelser som myndigheterna i Kina gjort allt för att mörklägga och vårt västerländska tunnelseende får sig här en rejäl törn när debuterande Alison Klayman hårdhänt griper tag i våra armar och släpar med oss på en skrämmande resa genom en brutal polisstat, helt utan säkerhetsnät.

En gest som inte uppskattas i folkrepubliken Kina

Ai Weiwei är en av de där unika och nödvändiga människorna som världen så desperat behöver för att balansen mellan rätt och fel skall kunna upprätthållas. Han är konstnär, aktivist och uppviglare och när han vill förmedla ett budskap så gör han det för den lilla människan. Majoriteten av landets medborgare som ständigt fråntas sina mänskliga rättigheter och offras i ett samhälle som helt och hållet styrs av en regering som endast ser makt och profit. Namnlösa individer som faller i glömska. Obekväma sanningar som sopas under mattan. Tusentals unga liv som plötsligt släcks just när de påbörjat sin långa resa genom livet. I det stora jordskalvet i Sichuan begravdes mängder av skolbarn under rasmassorna av de fuskbyggen eller ”tofu-hus” som invånarna själva kallar de ruckel som myndigheterna ställt till förfogande. Ingen vill ta ansvar, ingen vill berätta sanningen och namnlistan hålls hemlig men genom att besöka varje by och hushåll lyckas Ai Weiwei gräva fram en skrämmande dödssiffra och i smygfilmade arkivfilmer får vi se och höra den desperata modern stå i ruinerna och förgäves skrika sitt barns namn. Ett namn som aldrig skulle offentliggjorts om det inte vore för Ai Weiwei och hans volontärer. För det skall man veta om Ai Weiwei, han gör aldrig någonting halvhjärtat. Oavsett om det handlar om imponerande konstverk, en av hans installationer består av 100 miljoner handmålade solrosfrön i porslin, eller politiska aktioner. Även om det innebär en direkt dödsdom för både honom och hans närmaste så löper han alltid linan ut.

För att symbolisera den ständigt pågående förstörelsen av civilisationen krossar han vaser från Han-dynastin och gör ”fuck you-tecknet” åt regeringsbyggnader och den imponerande OS-stadion som han för övrigt själv är upphovsman till. Ironin här är hjärtslitande. För att ge plats åt ett inkomstbringande idrottsjippo tvingas folk från hus och hem. Han är stolt över sitt konstverk och evenemanget som skall symbolisera en förening av människor och sprida glädje och hopp men alltför sent skall han upptäcka att förbrödringen endast gäller de välbeställda. Samhällets bottenskrap är därmed en dålig marknadsföring för landet och vi möts snart av bilder på förkrossade människor som likt boskap på väg till slakt forslas bort för att möta ett okänt öde.

1600 personer och två och ett halvt år krävdes för att handmåla 100 miljoner solrosfrön i porslin

Ai Weiwei: Never Sorry är en mångbottnad dokumentär som avhandlar både ett rörigt privatliv, livet som konstnär och den ständiga kampen mot systemet och dess översittare. Genom kameralinsen får vi den osminkade sanningen om Ai Weiwei från bloggare, artister, familjemedlemmar och fans över hela världen. Genom sina bloggar och tweets når han ut till massorna och när myndigheterna stänger ner en kanal dyker en annan genast upp. Detta retar givetvis gallfeber på polisen som i en akt av desperation och ett ögonblick av maktlöshet en dag går över gränsen och går från förföljelse till fysiskt våld när de brutalt misshandlar honom. Eftersom pennan som bekant är starkare än svärdet blir effekten dock den motsatta. Istället för att tysta agitatorn häller man istället bensin på elden och händelsen blir bara ytterligare ett sätt att trycka dit en hårt pressad regim. Allt dokumenteras och sprids i den digitala värld där Ai Weiwei härskar, den enda plats där han faktiskt är mäktigare än sina antagonister.

Produktionstekniskt är det ett enkelt men gediget hantverk. Handkameran varvas med nyhetsinslag och arkivbilder och filmen är helt befriad från soundtracket från den lokala kinarestaurangen men inget av detta spelar egentligen någon som helst roll. Allt annat än budskapet är sekundärt och det träffar där det skall, rakt i solar plexus.

Något motvilligt citerar jag en folkkär artist när jag säger ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång.” Ai Weiwei: Never Sorry är nämligen inget annat än en känsloexplosion, ett rusande lokomotiv. Som åskådare kommer du att bombarderas av intryck och du kommer att undra var tåget som precis körde över dig tog vägen. Du kommer tårögd att få uppleva sorg, fasa och förtvivlan men du kommer också att skratta och le åt Ai Weiweis obotliga optimistiska syn på livet när han bjuder på sig själv till en grad man knappt trodde var möjlig. Du kommer att imponeras över hans konstnärliga ådra och självuppoffring i en till synes hopplös kamp mot en övermäktig fiende men viktigast av allt. Du kommer att få ta del av ett nödvändigt dokument över en nära men för oss avlägsen verklighet, långt ifrån fredagsmys med doftljus och veckofinaler i Let’s Dance.

Gör dig själv och kampen en tjänst. Se filmen och se den sedan igen!

betyg5

Ai Weiwei har premiär 17 augusti på utvalda biografer i landet.

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg