Senaste Kommentarer

Top Commenters

Amatörer – Svenskhet och perspektiv

Inlägg av Emma Stormdal den 16 mars 2018 i

Recensioner

En vass skildring av Småstadssverige ur ett perspektiv vi allt för sällan ser. 

På kommunhuset i Lafors är det uppståndelse. Den tyska lågpriskedjan Superbilly ska kanske, kanske, hoppas, hoppas etablera sig i lilla Lafors. För att få tyskarna att välja Lafors bestämmer sig kommunen för att göra en liten kommunfilm. Kulturbudgeten är slut, men kommunanställda Musse får den briljanta idén att ge uppgiften till en högstadieklass. De ska med sina egna telefoner filma sin “egen bild av Lafors”. Ungt och fräscht. Och GRATIS såklart. 

 Äta, sova, dö, Gabriela Pichlers förra film, gick ju rakt in i hjärtat, fyrfiligt och enkelriktat. Jag tror att jag förväntade mig samma raka. I Amatörer får vi fler karaktärers perspektiv, och ibland står de i motsats till varandra. Det går inte att luta sig tillbaka, det krävs mer. Amatörer saknar inte känslor, tvärtom är den sprängfylld med tonåringens raka och nyvakna ilska över egna och andras orättvisor, medelålderns sorg över att ha försökt att fila bort delar av sig själv för att passa in och ålderdomens isolation och samtidigt återgången till det trygga ursprunget.

Skådespelarinsatserna är så att man blir knockad, och inte riktigt vet vem man ska börja med, det är hög nivå på alla. De två vännerna Aida (Zahraa Aldoujaili) och Dana (Yara Ebrahim Eliadotter) spelar så det dallrar. Tonåringar, ja med allt vad det betyder med rättfärdig ilska, flamsig glädje, men också med en klangbotten, en sorg som jag nog inte sett i andra skildringar av tonåringar. Fredrik Dahls Musse tar också andan ur en. Hans lättsamma attityd men absorberar ändå alla gånger han trampas på. Hans linje är i mitt tycke en av de starkaste. Scenerna med hans mamma är hjärtskärande där deras kommunikation på riktigt inte funkar, inte bara på grund av generationsskillnader. Även de mindre rollerna, klassläraren till exempel är suverän i sin enfaldiga och självpåtagna rättfärdighet. Harmen inför att mannen som hon försöker köra bort ur bild blir arg, “varför blir han arg på mig, jag försöker ju bara vara snäll”. 

Fotot är överlag dokumentärfilmsartat. Kameran gör sig hela tiden påmind med skakningar och synliga åkningar. Det gör det svårt att skilja Aidas och Danas mobilfilmade bitar från de andra bitarna: det som inom ramen för filmen “inte filmas” så att säga. Egentligen blir det intressant i sig, vems sanning är det nu, Pichlers, Danas och Aidas eller den flashiga dokumentärfilmaren? Den enda lilla, lilla, kritiken jag har där är väl egentligen att Aidas filmande är lite för snyggt, och mobilkameran är lite för bra.

Amatörer handlar om småstaden, samhället som förut levde gott på sin läderindustri, men numer är på nedåtgående och befolkas mest av arbetslösa. Men man håller fortfarande kvar vid den där identiteten. Den handlar också om den djupt rotade vardagsrasismen, den där som uttalas lite från mungipan och gör att du förstår att du inte räknas, inte duger, inte inkluderas i “OSS” och “VI”, och klasskillnader på olika nivåer. Det är en vass, humoristisk skildring ur ett perspektiv vi sällan får se. 

Skriven av dreamteamet Jonas Hassen Khemiri och Gabriela Pichler och regisserad av den senare är mina förväntningar skyhöga – och de infrias.

 

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg