Senaste Kommentarer

Top Commenters

Änglavakt – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 17 mars 2010 i

Recension


När jag lämnar premiärfesten får jag en goodiebag. Den innehåller:

  • En äggtvål
  • En hudkräm (för extra torr hy)
  • Tre belgiska praliner
  • En deodorant med fruktig doft
  • En vitamindryck (röda bär och frukt-té)
  • Ett infoblad från Barnolycksfallfonden
  • Det senaste numret av Damernas Värld

Något säger mig att jag inte utgör målgruppen för ”Änglavakt”.

Ernst (Michael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) lever att bekvämt Brommaliv. Ernst är framgångsrik inom försäkringsbranschen, Cecilia är konstlärarinna. När deras nioårige son Alexander råkar ut för en olycka och hamnar i koma rämnar allt och relationen blir ansträngd. Som av en händelse dyker den mystiska främlingen Walter (Tchéky Karyo) upp. Han är en fransktalande ängel som strör Paulo Coelho-aforismer omkring sig och han erbjuder sin hjälp. Han vet saker om familjen som han rimligtvis inte borde känna till. Ernst, den logiskt tänkande skaderegleraren (stängd) blir oerhört skeptisk. Cecilia den frisinnade konstnären (öppen) bejakar och blir nyfiken. Män är ju som bekant från Mars och kvinnor, ja dom är från Venus. Det är nånstans där ribban ligger.

Änglavakt har enorma pretentioner och vill berätta för oss hur vi bör leva våra liv. Problemet är att det pratas mycket och gestaltas lite. Det blir allt som oftast övertydligt och klumpigt. Som när Walter och Ernst står och äter korv vid Odenplan och en man bredvid dem slår sin fru. Då säger Walter till Ernst ”ska du verkligen låta det här ske?”. Varför inte bara låta Ernst karaktär fatta det beslutet själv istället för att underskatta oss som publik? Eller som när de går på casino och det är först när Ernst har förlorat två gånger och gett upp som han vinner storvinsten. Ibland blir det parodiskt på gränsen till pekoral. I en utomhusscen dyker Walter upp som en nutida Bellman med en liten gitarr knät och spelar en munter melodi för att Ernst ska inse något. Oklart vad. I en scen hemma i Brommavillan ställer sig en rödvinsfryntlig Walter helt plötsligt upp och börjar dansa. Problemet är att man snarare tror han har fått ström i sig eftersom dansen mer liknar spasmiska ryck. Efter ett tag börjar såklart Cecilia och Ernst också dansa för att sedan med ett förlösande skratt sjunka ner i soffan. Att ängeln talar franska är ingen slump. Språket är och har alltid varit för de upplysta och Cecilia som både är öppen och upplyst förstår omgående allt som Walter säger. Ernst begriper till en början inte ett ord men efter hand förstår han allt.

Eftersom Cecilia köper premissen med en räddande ängel direkt är det ju Ernst som måste bearbetas. Walter förnumstigheter står mig still slut upp i halsen. Han får mig att tänka på alla självutnämnda profeter som jag har träffat på diverse folkhögskolor genom åren. De som sitter inne med alla svar och är helt oantastliga i sin oändliga vishet. Lite som när Kay Pollak uppmanar oss att ”välja glädjen”. Som om att någon aktivt väljer sorgen?

Jag är övertygad att regissören Johan Brisinger har de bästa av avsikter med den här filmen och historiens sensmoral är givetvis svår att argumentera mot. Det är viktigt att aldrig sluta tro och det är viktigt att älska varandra, men jag är inte övertygad om att det är en fransktalande ängel som ska tala om det för mig.

Änglavakt har biopremiär 19 mars.

Andra betyg:

SVD: 1 av 6, DN: 2 av 5, EXP: 2 av 5, AB: 2 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Alexander Kantsjö

    @Måns Lindén

    Ha ha ha! Det här var en av dom roligaste och mest träffande recensioner jag läst! Jag tar av mig hatten och bockar Måns! Superbt!

  • Måns Lind&eacu

    @Alexander Kantsjö

    Tack och bock tillbaka.

Fler onyanserade inlägg