Senaste Kommentarer

Top Commenters

Annihilation – recension

Inlägg av Eduardo den 12 mars 2018 i

Recensioner

Shimmer shimmer

Lena (Natalie Portman) är professor i cellbiologi och befinner sig i en slags melankoli/mentalt vakuum efter att hennes man Kane försvunnit under ett okänt uppdrag för den amerikanska armén något år tidigare. När Kane en dag dyker upp igen utan några minnen eller förklaring av sin frånvaro så öppnar det upp mer frågor än vad det besvarar och så är den lågmälda starten igång.

Armén klampar in direkt och tar med sig båda Lena och Kane till en militärbas där hon för första gången ser The shimmer – en slags övernaturlig entitet som mest påminner om en gigantisk såpbubbla som dag för dag växer och konsumerar allt i sin väg. The shimmer har funnits ett tag och var från början betydligt mindre men ingen av forskarna har blivit något klokare på den – det enda dom vet är att den växer och allt som går in tappar kontakten med omvärlden – med undantag för Kane som visar sig vara den enda som överlevt den.

Tillsammans med en grupp kvinnliga forskare (som fortfarande anses konstigt nog 2018 av någon anledning) så beger sig dom in för att försöka få en förståelse för vad det är och hur den kan stoppas och för Lena – en möjlighet till att se om hon kan förstå vad som hänt Kane.

Inte uppföljaren till Ghostbusters även om det ser så ut på kläderna

Sakta men säkert rör sig teamet in i genom The Shimmer och steg för steg upphör deras relation med den yttre världen eller i alla fall slutar den vara relevant. Likt en nutida Solaris så är The shimmer något levande i sig och det som döljs där inne är en förtrollad värld som upphäver gränserna mellan det döda och det levande – och kanske även omdefinierar vad som är levande i viss mån.

Annihilation är egentligen utan någon större tvekan den bästa sci-firullen sedan Ex Machina (som också råkades göras av Alex Garland) på senare tid – inte för att tävlingen varit stenhård men det är fortfarande en bedrift värd att tänka på när man tävlar mot Ridley Scott (som misslyckas gång på gång med Alien-franchisen). Storyn är inte den nyaste men den förfinas här och tillsammans med den visuella bilden så blir det hemska mer förtrollande och det skapas en annorlunda slags skräck för oss som tittare – en slags antites till den mörka och skrämmande gammelskräcken som istället ersatts av ständigt skiftande kaleidoskop. Samtidigt som den med tiden öppnar upp fler frågor än vad den egentligen vill besvara – precis som Garland brukar göra det och det finns väl få filmer där det känns så rätt som här.

Karaktärerna beter sig ofta rationellt och intellektuellt vilket nästan är provocerande sett till vad dom upplever och hur en förväntar sig att personer i deras situation ska bete sig – baserat på de mer actionbetonade filmerna i genren. Action och skräckmomenten är närvarande men det är aldrig huvudfokuset och mer som ett nödvändigt ont – vilket här blir ännu mer skrämmande och filmen har några av de vackraste vidrigaste scenerna vi sett på senare tid.

Annihilation har fått kritik för att vara för komplicerad eller intellektuell och till viss del bombat (ekonomiskt sett) – precis som filmer med öppna frågor får. Folk vill ha tydlighet, avslut och framförallt svar – allt som Annihilation struntar i och det är precis det som gör det så vackert när tittaren själv får göra tolkningarna. Samtidig  är det en avvägning där inte alltför mycket flyter ut i kvasi-filosofiskt nonsens utan fortfarande förklarar de olika stegen men helheten lämnas öppen för att tittarna själva att ta ställning till.

”We have many observations and few facts about it” – som en modern Solaris.

Garland har tidigare gjort Ex Machina, skrivit manuset till 28 dagar senare, Sunshine och knåpat ihop bokförlagan till The Beach så ska en famla efter lite halmstrån till analyser här så är den gemensamma faktorn på något sätt en fascination för det okända och individers sökande efter något som är större än dom själva (Garland har även skrivit manuset till Dredd men där föll analysen hårt så den skippar vi här).

Hur som helst är detta något som det byggs vidare på här när karaktärerna inte verkar speciellt rädda för The Shimmer utan snarare ser det som en fascinerade överhet – precis som besättningen på Icaros 2 i Sunshine blir trollbundna av att titta på solen även om det blir deras död. Rädslan och hatet som ofta är de primära känslorna i andra filmer får stå tillbaka för förundran och acceptans vilket på ett visst sätt blir mer skrämmande än just rädslan och hatet – en slags acceptans för att vårt öde ligger utanför vår egen makt.

I och med att Netflix blivit det vanligaste sättet att se film på senare tid så betyder det även att dom flesta filmupplevelser antagligen sker på laptop liggandes på magen eller kanske ännu värre – på en mobil. Och även om uttrycket ‘skit ska skit ha’ ofta är applicerbart på dagens produktioner så bör det undvikas här om möjligheten finns. Eftersom produktionsbolaget Paramount sålt rättigheterna till Netflix kommer den inte gå upp på biograferna vilket är en förlust för alla som inte sitter på ett stort hemmabiosystem vilket är trist – för Annihilation förtjänas att ses som film ska ses – stort och högt.

Annihilation finns att se på Netflix från och med idag

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg