Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ant-Man – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 22 juli 2015 i

Recensioner

ANT-MAN 8

Marvel gräver djupt i sitt eget superhjältearkiv nu för tiden. Guardians of the Galaxy (2014) förra året och nu detta, en myrman. Måhända är sånt här allmängods för de mest inbitna serienördarna, men för gemene man är det nyheter. Och nyheter kan ju som bekant komma med behag eller helt enkelt vara av det dåliga slaget.

För att vara ärlig så lyckas Marvel bättre (på film) med de något mer obekanta superhjältarna. Allt hänger ju egentligen ihop, dessa filmer ingår i ”Marvel Cinematic Universe”. Men Guardians of the Galaxy var definitivt en mer roande skapelse än någon av de överbefolkade, överlastade, jättesupermaffiga Avengers-filmerna. Ant-Man har ett tonfall som liknar den tidigare. Ett schvung och en charm. Det såg dock oroväckande ut där ett tag, Edgar Wright (Shaun of the Dead, Scott Pilgrim vs. the World) hoppade av och in trädde istället regissören Peyton Reed (Bring It On, Yes Man). Ingen avbytare i Ole Gunnar Solskjær-klass direkt. Dessutom har det varit en hel del kockar med och petat i manuset, utöver den avhoppade Wright bland annat självaste Ant-Man, Paul Rudd.

antman 6

Scott Lang (Paul Rudd).

Scott Lang (Rudd) släpps ur fängelse efter att han avtjänat ett treårigt straff. Men han är ju givetvis ingen riktig onding. Han har suttit inne på grund av att han på Robin Hood-manér bestal ett ont företag på pengar och returnerade till kunderna. Han vill mest bara do the right thing för att kunna umgås med sin dotter. Men det är ju inte lätt för en kåkfarare och till sist inser han att det enda sättet att få ihop till underhållet är att ställa upp på Luis (Michael Peña), Dave (T.I) och Kurts (David Dastmalchian) inbrottsplaner. Fatta besvikelsen när stöldgodset bara är något slags dräkt och hjälm i retro-utförande!

antman 8

Ant-Man i duschen.

Samtidigt kommer Darren (Corey Stoll) på Cross Industries allt närmare det han vill: att krympa människor till en myras storlek, och tillbaka. Framtidens vapenteknologi. Tidigare var han protegé åt Dr. Hank Pym (Michael Douglas), men han såg till att mentorn sparkades. Hank (Douglas) vill sätta stopp för Cross, som blir allt galnare, och han har utsett vem som ska hjälp honom, giiiissa vem?

antman 5

En myra, hans myrsteg och hans stack.

Kanske är det friheten i ”förstagångs”-filmer som gör dem roligare och mer underhållande. Nog för att Christopher Nolans Batman-trilogi var uppfriskande, men filmerna hade inte sett ut som de gjorde utan Tim Burtons skruvade seretidningsfilmer och Joel Schumachers bottennapp. Ant-Man behöver inte kommentera filmhistorien på samma sätt. Däremot ska filmen knytas till Marvel-universumet, vilket sker på ett pliktskyldigt och ganska tröttsamt sätt.

Corey_Stoll_Ant-Man

Den onda, flintskalliga, business-gången.

Men det är överlag ganska kul. Paul Rudds Ant-Man har ett avslappnat och ironiskt, Iron Man:skt, förhållningssätt till omvärlden. Sedan är Rudd inte lika mycket skådespelare som Robert Downey Jr. I de allvarsammare partierna faller han platt. Vilket filmen gör genomgående. Relationen mellan pappan Pym (Douglas) och dottern Hope (Evangeline Lilly), som präglas av mammans tidiga frånfälle, är bara tråkig – men sådant måste väl ingå för att skänka något typ av hjärta och balans till superhjältefånerierna.

antman 3

Hope (Lilly), Scott (Rudd) och Hank (Douglas).

Slagsmål är som bekant inte vad de brukade vara. I dessa dagar ska de bara vara harder, faster, stronger. Allt utom möjligen ”better”. De allra värsta och sämsta exemplen är kurren i Man of Steel (2013), i konkurrens med Avengers-fajterna. De är ganska stora också här, men det tillkommer en hel del kreativitet när människor och saker kan krympa, men också förstoras – vapenteknologin these days… Bland annat roar ett handgemäng inuti en portfölj, till tonerna av The Cures Disintegration, som börjar spela mitt under bataljen från en iPhone när ”Siri” missförstår (det är väl snarare regel än undantag). Även en batalj bland en massa leksaker är, ja, förbannat underhållande. Tankarna går oavkortat till en den gamla komedin Älskling, jag krympte barnen (1989) när Ant-Man krymper och tar hjälp av sina polare, myrorna.

antman 7

Den onde.

Egentligen är det dags för Marvel att göra en Christopher Nolan. Men så länge denna sortens fullmatade och stinna filmer är lönsamma är detta vad vi kommer att få se. Och Daredevil-serien på Netflix är ändå den småskalighet, renodling och avskalning som universumet behöver. I detta sammanhang av oräkneliga intryck, överbelastning på seendet och hörselsinnet, rörighet och maffighet som Ant-Man befinner sig, så är det ändå en av de bättre filmerna inom gebitet och universumet. De allvarligare stråken är löjeväckande och det ”sköna gänget”, med Peña i spetsen, är inte så roligt som det utger sig för att vara. Men en lättsamhet och en fart och humorfläkt genomsyrar hela tillställningen. Mer behag än dåliga nyheter således.

Ant-Man har biopremiär 22 juli. 

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg