Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

Inlägg av Måns Lindman den 13 juli 2017 i

Recensioner

Apes

Ett öde. Ett ogenomträngligt mörker. En sista strid. Vi har nu nått slutstationen i trilogin Apornas Planet och vilken jävla resa det har varit. Den senare rebooten av den klassiska dystopirullen har levererat en deppfest av bibliska proportioner och den avslutande delen signerad Matt Reeves är så ångestfylld och nattsvart att det nästan går att ta på den dystra stämningen. Det är inte mycket att snacka om. Omfamna mörkret och njut av ett magnifikt lidande som kommer att vara svårslaget under en lång tid framöver.

Apes

Apornas Planet: Striden fortsätter i princip där den förra filmen slutade. Människor och apor är nu i ständig konflikt med varandra och Ceasar (Andy Serkis) basar över sin sargade grupp djupt inne i den täta djungeln. Detta är deras fristad och fästning, en plats för fortplantning och kontemplation men säg den lycka som varar för evigt. Ett icke oansenligt antal primater har sålt sina själar och tagit värvning hos en synnerligen våldsam general utan namn, mästerligt spelad av Woody Harrelson som är så förbannat badass att djävulen själv skulle lagt benen på ryggen vid en eventuell konfrontation. Han stiger ur sängen med blod i det grånande skägget, rakar hjässan med kniv och sportar blå pilotbrillor, vilket som bekant alla är tydliga tecken på badass. Hans uppdrag är att utrota det infernaliska virus som sakta men säkert är på väg att förvandla människorna till apor och han ämnar använda alla tillåtna och otillåtna medel för att att nå framgång. Goda råd är således nu svindyra för alla snälla apor och Ceasar måste snabbt hitta ett nytt tillhåll för sin flock. Ryktet säger att det finns ett förlovat land bortom träden där vattnet flödar och maten räcker till generationer, vilket naturligtvis låter som en done deal men det skiter sig givetvis kapitalt och Ceasar tvingas snart agera både frälsare och hämnare.

Apes2

Woody är hård som få i nya Apornas Planet

It is time for Ape-ocalypse Now och det är inte bara en briljant grafitti-tag på en cementvägg en bit in i filmen, det är också precis den riktningen den tredje installationen tar. Apornas Planet: Striden är i grund och botten en gammal hederlig krigsrulle från en tid då krigsrullar var top notch. Bakom den enastående visuella fasaden, aporna är i vanlig ordning fenomenala, faktiskt bättre än någonsin, döljer sig en nostalgitripp som sträcker sig ända tillbaka till klassiker som Bron över Floden Kwai och Den Stora Flykten.

Vi har ju vant oss vid det här laget men jag kan ändå inte sluta att imponeras över hur verklighetstroget Ceasar, hans bundsförvanter och förrädiska artfränder rör sig och beter sig. Det är ingenting annat än anslående och jag glömmer ofta bort att det är datorgenererade djur jag sitter och glor på. Jag kan nästan känna deras smärta rätt in i den berömda benmärgen och egentligen vill jag bara lipa hejdlöst men jag är alltför fängslad av historien som berättas för att ens klämma fram en tår, jag orkar knappt andas. Inombords råder det dock kaos. Det är Red Wedding all over again.

Apes3

En mörk och regnig framtid, som sig bör

Där de tidigare filmerna var mer actionbaserade och röjiga så tar Striden tid på sig att korsfästa sin publik. Det är en utdragen tortyr med våldsamma closeups, ofta föregången av dialogdrivna scener, dialoger som dessutom till stor del är stumma, ni vet eftersom alla apor inte kan prata och allt det där. Jag kan riktigt se det framför mig, skepticismen. ”Jaha, men då skiter jag nog i den här filmen, orka se massa snack och teckenspråk i två och halv timma liksom” men inget kunde vara mer fel. Nej, det smäller inte i var och varannan scen men nerven finns där hela tiden och stämningen är som sagt trollbindande och det finns gott om krigscener längs vägen för den som är sugen på det men allt leder fram till den där sista darrande halvtimman, den grandiosa finalen som summerar titeln, striden. Det är något av det mest omskakande och spektakulära du kan se på bio i år.

Apornas Planet: Striden kommer inte att ge dig några lyckliga minnen eller få dig att sova bättre om natten men den kommer att ge dig en välbehövlig käftsmäll och ett rejält uppvaknande.

Apornas Planet: Striden har biopremiär 12 juli 

betyg5

 


Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Petter Stjernstedt

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller med. älskade filmen, perfekt avslut på en grym triologi.

  • Lindman1

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt en tvättsvamp i solen och stöttar dig givetvis tillbaka.

Fler onyanserade inlägg