Senaste Kommentarer

Top Commenters

Drive – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 18 november 2011 i

Film Recension

Trots att jag är en sucker för elektronisk synthmusik hade jag aldrig hört talas om Kavinsky. Musiken låter som den gjorde i slutet av 80-talet, spelad på någon halvsunkig rökig klubblokal någonstans i Boråstrakten. Nu, 20 år senare utgör de pumpande analoga synthslingorna soundtracket till en av årets tyngsta filmupplevelser. Dansken Nicolas Winding Refn träffar rakt i solar plexus med sitt hjärteprojekt Drive och efter den katastrofala Valhalla Rising var det nog mer eller mindre en nödvändighet att leverera något storartat för att ta tillbaka hedern och ge upprättelse åt sitt namn.

Drive är en en modern saga som i all sin våldsamhet samtidigt är både oerhört vacker och subtil. Den är stilsäker, plågsamt långsam och intensivt tempostark om vartannat. Drive är kort och gott en emotionell berg och dalbana som man aldrig någonsin vill kliva av.

Hjälten, vars namn vi aldrig får veta är tystlåten, tillbakadragen och hård till ytan men under den där bombarjackan med en gyllene skorpion bultar ett hjärta av guld. Jag är den där personen. Jag är han som stegar in i bilverkstaden med tandpetaren vilande i mungipan och de bruna bilhandskarna slappt nedstoppade i bakfickan. Jag är han som behöver en bil, en bil som inte syns i mängden men har rejält med krut vilande under huven. Tyst och utan att röra en min kliver jag in i en Chevy Impala med 300 hästar och vrider om nyckeln. Bilen startar med ett vrål och som biobesökare sitter du, om inte i förarsätet så åtminstone i passagerarstolen och redan i inledningen bjuds du på kanske filmhistoriens mäktigaste och märkligaste biljakt. Ett inbrott. Du kör flyktbilen. Helt utan 3D-effekter, inget bränt gummi, ingen som skjuter mot dig eller skrikande fotgängare som hoppar åt sidan. Det är bara du, bilen och några tomma bakgator i L.A. Ljuset fladdrar snabbt förbi och du ger full gas när polisbilen dyker upp. I skyn hovrar en helikopter men du lurar hur snyggt som helst upp lagens väktare på läktaren. Allt sker till pumpande elektronisk synthmusik och närvaron är total. Jag ser mitt eget namn på rollistan som presenteras i rosa kursiv stil. Jag känner också varenda slag och svek och smärtan är påtaglig när min värld en dag krossas och jag tvingas ta ett steg jag aldrig velat ta.

Kläderna gör mannen och nog kommer den här jackan att sitta kvar på näthinnan länge.

Borta är gänguppgörelser, påkostade kulisser och träiga dialoger. Borta är påtvingade sexscener och den koreograferade kampsportsfighten i slutet. Kvar är en naken och gripande katt och råttalek med ett fåtal inblandade, där Refn har tagit varenda Hollywoodklyscha och vänt den till någonting nytt och häpnadsväckande. Tystlåten främling hamnar snett, blir jagad av polis och skurkar, blir olyckligt kär och ger sig ut på hämndturné. Snacka om uttjatat grundkoncept men i regissörens händer blir Drive en helt ny och fräsch filmupplevelse som skamlöst vänder upp och ner på sättet att göra actionfilm. Istället för att trycka gasen i botten och göra en traditionell heist-movie så består Drive till stor del av scener där tysta och uttryckslösa ansikten zoomas in under vad som känns som en evighet. Det är helt knäpptyst och man kan höra en knappnål falla i biosalongen. Som besökare skruvar man nervöst på sig och undrar vad som händer bara för att i nästa scen nästan göra på sig när ett avsågat hagelgevär spränger huvudet i bitar på ett intet ont anande offer. Man känner igen det råa våldet från Pusher och Bleeder, regissörens tidiga mästerverk som en gång lade grunden till hans karriär. Det är brutalt, det är rått och det är förbannat motbjudande.

Carey Mulligan spelar den oskuldsfulla grannen som blir kär i vår tystlåtne antihjälte.

Hjälten spelas av Ryan Gosling som sakta men säkert håller på att erövra Hollywood och efter Drive lär hans stjärnstatus lysa ännu klarare. Det är svårt att se hur någon annan skulle kunna ha mantlat rollen på ett mer övertygande sätt. Trots att hans totala ordförråd, det är mest yes, no, sure, är fattigare än inläggen på Linda Rosings blogg, så ger Gosling här liv åt sin karaktär med blickar, gester och ett konstant tuggande på den där tandpetaren och fan vet om jag inte precis sett en ny Steve McQueen födas framför mina ögon. Det är knappt någon idé att nämna övriga skådespelare eller ens beskriva handlingen närmare för när sluttexten rullar ut är det bara Gosling och musiken som spelar någon roll. Inte för att manus är obetydligt eller för att övriga skådespelare är dåliga på något sätt men sällan har väl en huvudrollsinnehavare lyst så klart som i Drive.

Efter 1 timma och 40 minuter vill jag ställa mig upp och applådera men istället går jag tyst ut ur salongen, sätter mig i bilen, tar på mig handskarna och kör alldeles för fort hem i natten. Ur stereon ekar Nightcall och jag är åter han utan namn.

Det är svårt att ge Drive något lägre än toppbetyg och det tänker jag givetvis inte heller göra. Filmen har överrumplat mig, fått mig ur balans, tvingat mig att kippa efter andan och fått mig att lägga till Kavinsky i min Spotifylista. Skall ni se en film på bio i år så låt det för guds skull bli Drive.

Drive har svensk biopremiär 18:e november

Trailer:

 

Och vad vore jag för recensent om jag inte bjöd på det magnifika titelspåret också?
Enjoy!


Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Beatrice Karjalainen

    Skriver under på varenda ord. Själv saknade jag handskarna när jag rattade bilen hemåt med soundtracket pumpande ur högtalarna. Fick hålla mig från att leka driver. Fan måste skaffa bilhandskar 😉

  • Marketingjozcar

    Håller fullt ut… Årets film utan tvekan.

    Älskar soundtracket… Dock är det en låt/musikslinga i filmen som INTE är med på soundtracket.
    Det är den lidelsefulla musiken som är när Driver och tjejen ser på varandra (egentligen alla sekvenser när det är kärlek i luften så återkommer den).

    Jag har hört den i andra filmer också… Hoppas någon hittar titeln på den så kan lägga till den på Spotifylistan ihop med resten…

    /J

     

  • Dimitri Lennartsson

    Marmetingjozcar! Vet precis vilken du menar. Sitter nu och försöker hitta den på min spellista. Fantastisk låt som använts tidigare.

  • Pingback: Biotoppen – Helgens mest sedda filmer v.49 | Blogg om film tv - recension trailer filmtips()

  • Pingback: Biotoppen – Helgens mest sedda filmer v.50 | Blogg om film tv - recension trailer filmtips()

  • Pingback: Årets Bästa & Sämsta 2011 – Lindman | Blogg om film tv - recension trailer filmtips()

  • Klart överdriven hype. Soundtracket för tankarna till en actionfilm från 80-talet, o karaktärerna hade passat utmärkt där. Känns som alla följer standardmallen. Ryan bryter lite från detta o gör en någorlunda intressant roll, har själv dock problem med skådespeleri som går ut på att agera lite efterbliven. 

  • hollywoods gyllene regel: you never go full retard!

    Annars, meh. Jag hajar inte heller hypen. Tankarna for direkt till A history of violence, men det som gjorde den intressant var att en viktig del av historien inte var det som hände under filmen utan uppnystandet av huvudpersonens historia som berättades helt utan voiceover, flashbacks och andra enkla knep. Den här följde mest standardmallen, fast till ett bra soundtrack.

  • Mathias H

    Äntligen sett Drive nu och japp, vart enda ord i recensionen är korrekt. Jävlar i min låda vilket soundtrack. Oskar för det kanske? Eller är det för sent?

  • Karl_P_Dal

    Vilket skräp! Hade fullt jobb med att hålla mig vaken, men irritationen över de överdrivna biljakterna och Roslings m.fl. ickeagerande störde min möjliga sömn. Kunde blivit en bra film, nu blev det bara….. ingenting… Jo, slöseri med 1tim40min.

  • Karl_P_Dal

    Japp, det fina med bilhandskar är att de kan växla trots att man har båda händerna på ratten…. Han växlade upp minst 8 gånger på raken, utan att släppa ratten. Trots att bilen hade automat… haha Vilket skämt!

  • Tony Bara

    Nja…
    Det var ju kul att den gick från lugn film till splatterfilm och det var bilkörning och arga gubbar.

Fler onyanserade inlägg