Senaste Kommentarer

Top Commenters

Assassin’s Creed – Sömnig speladaption

Inlägg av Måns Lindman den 10 januari 2017 i

Recensioner

ac1

Stökig kontroll, grova grafikproblem och ett repetitivt gameplay. Ja, så har det låtit de senaste åren kring utvecklingen av Ubisofts ikoniska äventyrslir som först nådde marknaden för tio år sedan. Själv har jag aldrig lyssnat på belackarna eller brytt mig nämnvärt. Jag har varit med från början och vant mig vid att tomma tunnor oftast skramlar mest. Mitt glas är halvfullt, upplevelsen blir vad man gör den till och varje gång ett nytt Assassin’s Creed lanserats har jag istället omgående öppnat plånkan för att kunna dyka ner i en värld av oändligt vackra miljöer, spännande uppdrag och grymma karaktärer. Nätter, dagar, veckor, månader och år. Jag har ätit, sovit och skitit Assassin’s Creed. Att sitta där högst upp i ett torn och blicka ut över en myllrande världsmetropol under en historisk tidsålder är så förbannat häftigt att det faktiskt inte går att beskriva med ord, det måste upplevas. Genom åren har jag smugit omkring i huva, tolkat kryptiska meddelanden och lönnmördat betydelsefulla människor från Jordens alla hörn. Ackompanjerad av smäktande stråkar och finstämda barnkörer har jag skurit halsen av präster i Rom, jag har stuckit kniven i nobla adelsmän i Paris under renässansen och sprängt redare i London under den industriella revolutionen. Fan, jag har till och med jagat pirater i Karibiska sjön och aldrig någonsin har jag svurit över upplevelsen. Inte förrän nu vill säga.

ac3

Medeltidsröj

I en klumpig adaption som är lika obegriplig som problemfylld lyckas man ironiskt nog pricka in just alla de problem spelserien har förknippats med. Assassin’s Creed ”the movie” är ett mysterium som ställer till det rejält i min amygdala. Jag älskar ju egentligen det här men jag hatar verkligen hur Justin Kurzel har förminskat ett av mina favoritlir till en trist, själslös och generisk actionrulle som jag redan har glömt bort på vägen ut från salongen. Egentligen borde det vara omöjligt att misslyckas så här kapitalt med en sådan rollista men det är klart, med ett så här förvirrat manus vore det väl nästan omänskligt att kräva mer av ensemblen, trots att den består av karaktärsskådisar som Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Charlotte Rampling. Om inte detta är århundradets mest bortkastade cast vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Genom att plocka utvalda fragment från spelserien och slänga in dem i en story som bäst kan beskrivas som ”Dan Brown kopplar upp sig mot the Matrix och tolkar Shakespeare” målar man snabbt in sig i ett hörn och efter knappa två timmar har Kurzel fortfarande inte hittat ut.

Ur led är tiden. Ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen

Callum Lynch (Michael Fassbender) är en simpel mördare som är på väg att avrättas medelst giftinjektion men plötsligt kliver Alan Rikkin (Jeremy Irons), VD för Abstergo Industries in i handlingarna och avbryter processen. Han har nämligen fått veta att Lynch härstammar från en familj av lönnmördare och nu behövs hans tjänster i vetenskapens namn. Likt Neo i The Matrix skall han skickas in i en alternativ verklighet, skapad av minnen. Genom att kopplas in i en simulator med en gigantisk robotarm hamnar han plötsligt i 1400-talets Spanien där inkvisitionen härjar för fullt. Då och då får vi faktiskt följa Callum, a.k.a. Aguilar de Nerha när han iklädd lönnmördarnas traditionsenliga kåpa hugger ner onda präster och räddar oskyldiga offer från inkvisitionens fruktansvärda bojor men oftast filmas han i ett katedralinspirerat fängelse där han iklädd mjukisbrallor springer omkring i luften, klättrar och störtdyker ner på osynliga fiender. Ibland citerar han Hamlet med knuten näve och sjunger sånger i affekt och det är så fånigt att jag inte kan låta bli att garva åt spektaklet.
Om man nu inte har spelat spelet så stämmer grundupplägget hyfsat med verkligheten. Lönnmördarna lever i nutid och återupplever minnen genom en futuristisk anordning kallad Animus så filmens stora dilemma ligger inte där. Fassbender är sedvanligt stabil men han spelar varje scen som om det vore ett historiskt drama, hela hans utstrålning, språkbruk och ansiktsuttryck skriker drama. Problemet är bara att det här är inget drama. Det är en klassisk B-rulle med en ovanligt rutinerad rollista och ett onödigt komplicerat luftslott till manus.
De tråkigaste delarna i spelen är när man inte befinner sig i Animus minnesbank. Tack och lov är dessa sekvenser ytterst begränsade och majoriteten av tiden består de facto av strategiskt lönnmördande och ett utforskande av en detaljerad öppen värld, fylld av imponerande arkitektur. I filmen är det precis tvärtom och det är utan tvekan den största besvikelsen. Att se Fassbender sitta och fika i ett högteknologiskt fängelse och karatesparka i luften är inte alls vad jag hade önskat.

ac5

Aguilar de Nerha gör livet surt för den spanska kronan

Ansvarig för forskningsprojektet är Sophia (Marion Cotillard) som noggrant övervakar framstegen och skickar honom fram och tillbaka mellan de alternativa tidslinjerna. Callums hemliga uppdrag i Animus är att hitta Edens mytomspunna äpple, ni vet den där frukten som enligt myten i slutändan gjorde människan ond. Den officiella förklaringen är att Abstergo Industries tror sig kunna bota våldstendenser genom att lägga beslag på denna historiska artefakt och de skyr verkligen inga medel i sin jakt. Förutom att premissen i sig blir löjeväckande på film, i spelet funkade det faktiskt eftersom det då fanns en rimlig förklaring så saknar filmen all form av karaktärsutveckling och konsekvens men jag inser ganska snart att det inte är någon idé att försöka hitta logik i storyn, av den enkla anledningen att det inte finns någon.

De sparsamma actionscenerna gör dock ingen besviken. Kurzel har haft den goda smaken att använda sig av naturliga miljöer istället för artificiella och koreografin är stundtals spektakulär, trots vissa ”billiga” specialeffekter och hade man förlagt lejonparten av berättelsen här och lagt krutet på ett intressant manus så hade detta kunnat bli riktigt bra. Nu blir det bara ett stort ”jaha?”

ac4

Vanliga biverkningar av Animus är vredesutbrott och hallucinationer

Fassbender är själv producent och han har binge-spelat Assassin’s Creed inför rollen. Rykten säger också att det är hans namn som har fått Ubisoft att håva in pengar i projektet som länge stått still och stampat. Jag läste också någonstans att han har slängt in en icke oansenlig summa stålar från egen ficka och för mig är det därför ofattbart att man inte alls har lyckats fånga essensen i storyn. I en spelserie som kretsar kring komplexa sektkulturer är det givetvis A och O att publiken får möjlighet att återuppleva allt det där som gjorde Assassin’s Creed till en unik upplevelse. I synnerhet eftersom det här är en film som så tydligt adresserar en generation av TV-spelsconnoiseurer. Som inbitet fan vill jag kastas in i en spännande historia, fylld med romantik, mystik och nostalgi. Jag vill häpnas över en medeltida atmosfär med spektakulära scener från spelen, inte gäspa mig igenom ännu en mekanisk superhjältehistoria.

Assassin’s Creed har biopremiär 11 januari

 

betyg1_5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg