Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Avalon – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 28 januari 2012 i

GIFF2012 Recensioner

Janne och Klasse är två övervintrade stekare i 60-årsåldern. De söker efter svunnen tid som för länge sedan flytt. Avalon är den smärtsamma historien om ett uppvaknande och jakten på en ungdom som aldrig kommer igen.

Janne (Johannes Brost) är en mångsysslare utan identitet, en vilsen person med drömmar som aldrig slagit in. Han är inte misslyckad men han är heller inte framgångsrik. Hans spretiga CV innehåller både nattklubbsägare, mäklare och konsthandlare. Janne har precis blivit av med sin fotboja och i ett försök att gå vidare i livet samlar han familjen och drar till Båstad för att, tillsammans med sin parhäst Klasse (Peter Carlberg), starta Västkustens fetaste nattklubb, Avalon. Allt låter som en dröm men det finns ingen lycka i Avalon. Jag skulle faktiskt vilja påstå att Avalon är en av de mest ensamma och obehagliga upplevelser jag sett på bio på väldigt länge. Filmen är till bredden fylld av ångest och hopplöshet och vill man vara lite elak kan man i Janne se vissa likheter med den gamle vinylgurun Clabbe, en snubbe som var stekhet någon gång på det glada 80-talet och sedan fastnat där. Janne glider omkring i Ralph Laurens urblekta gula fladdriga skjortkollektion från nämnda årtionde och dövar sin ångest med alkohol och senare också droger.

När Janne råkar ha ihjäl en baltisk hantverkare förvärras situationen ytterligare. Han pendlar nu mellan total apati och ilska och det är tydligt att hans livlina sakta börjar löpa ut och när han och Klasse tvingas till samröre med kriminella element, visserligen inte de mest skrämmande genom filmhistorien men valmöjligheterna börjar i alla fall ta slut och väggarna kryper allt närmre.

Det är inte ballt att vara balt i Båstad.

Avalon är förmodligen inte för alla men en sak är säker och det är att ingen går från biosalongen oberörd. Filmen klibbar sig fast och det är omöjligt att tvätta bort den obekväma känslan som vilar över hela produktionen för även om det är svensk högsommar och tennisvecka med fulla brats i framgångsfrilla och klubblazer så känns varenda bildruta både kall och färglös.  Faktum är att filmmiljön snarare påminner om en karg och övergiven förort i någon öststat än en flashig lekstuga för de bemedlade , det är smutsigt, trasigt och livlöst. En Tjernobylreferens ligger nära till hands och i en film där det mest färgsprakande inslaget förmodligen är det röda boxvinet som huvudpersonerna hinkar friskt ur så blir man som betraktare både nedstämd och smärtsamt medveten om hur kort livet faktiskt kan vara. Avalon är en film som griper tag i dig och den släpper inte taget förrän slutscenen rullar ut till tonerna av en lågmäld version av nationalsången.

Regissören Axel Petersén står här för en regidebut som är värd varje hyllning. Han levererar en här lavett som känns i hela kroppen när han trampar på den svenska välfärden och orädd utforskar områden där de flesta aldrig skulle våga sätta sin fot.

Johannes Brost då? Ja, han är precis så lysande som den samlade kritikerkåren redan predikat om. Brost är Avalon och medvetet eller omedvetet är han skvallerpressens version av Johannes Brost. Brost är kokain, lådvin och stesolid i ett tragikomiskt självporträtt, ett förbannat bra sådant!

Avalon har biopremiär 24:e februari.

Avalon from Film&TV-Producenterna on Vimeo.

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg