Senaste Kommentarer

Top Commenters

Bad Times at the El Royale – duktiga skådespelare kan inte rädda långrandig handling som ibland tycks stå still

Inlägg av Cissi Eriksson den 11 oktober 2018 i

Recensioner

Drew Goddard som står för manus och regi av Bad times at the El Royale är personen bakom hyllade The cabin in the woods. Killen är duktig på oväntade twists men lyckas inte riktigt här. Filmen handlar om hotellet El Royale som delas upp av gränsen mellan Kalifornien och Nevada, något som är hotellets nisch då du kan bo antingen i ett rum i Nevada eller Kalifornien. Rummen i Kalifornien är en dollar dyrare vilket hotellchefen Miles Miller (Lewis Pullman) förklarar med att ”It´s California” som kan ses som en känga till att allt generellt är dyrare i Kalifornien av någon anledning. Ett gäng främlingar, som alla bär på var sin mörk hemlighet, checkar in på det nedgångna hotellet El Royale i Lake Tahoe. Under en ödesdiger natt kommer alla få sin chans till försoning – innan helvetet brakar loss. Vi får träffa pastorn Daniel Flynn (Jeff Bridges) vars prästpersona döljer ett kriminellt förflutet, Darlene Sweet (Cynthia Erivo) som har oanade röstresurser, Laramie Seymour Sullivan (Jon Hamm, med en urusel sydstatsdialekt) som med sin säljattityd och billiga kostym har en del fuffens för sig, Emily Summerspring (Dakota Johnson) är en hippie med en bonusgäst i backluckan på bilen, som är på jakt från något ondskefullt.

Jon Hamm, Jeff Bridges och Cynthia Erivo.

Det är snyggt och atmosfäriskt gjort med en cocktail av 30-talet och 40-talets filmnoir med ett soundtrack som innehåller klassisk soulmusik och skådespelarprestationer man inte kan klaga på. Men det går på tok för långsamt under filmens 2 timmar och 21 minuter. Det är för många utdragna scener, alldeles för många återspeglingar till dåtid ur fler än ett perspektiv. Filmen vill förmodligen förmedla en större konspirationsteori, i alla fall sett till hotellets tidigare historia, men det känns som att Goddard lägger för stor tillit till fantasin hos filmens publik vilket kan resultera i ett lite för stort antal individuella tolkningar. Även om man tackar för att få slippa ett övertydligt manus vill jag nog kalla det här lathet istället. Öppningsscenen sätter tonen för våldet i filmen men i övrigt är den i mitt tycke onödig men för all del snygg. Hotellet är övergivet och tyvärr känns det mer som en dekor än som ett verkligt hotell, lite väl kliniskt med andra ord att inte ens min fantasi låter sig luras.

Ingen av karaktärerna är vem de säger att de är men det dröjer ett bra tag innan något ens händer och filmens långsamma tempo får mig att tappa intresset, bli frustrerad och tänka ”kom igen, idag helst”. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till The cabin in the woods om att hotellet på samma sätt är en enkel fasad som maskerar ett omfattande och skrämmande universum. Men tyvärr har det inte samma effekt den här gången då historien hade vunnit på att kortas ned betydligt, nu blir det bara utdraget och förvirrande. En annan karaktär som presenteras sent i handlingen, en ”sexig” Charles Manson, Billy Lee (Chris Hemsworth) som piggar upp lite genom att bidra till en scen av sadistisk roulette som blåser liv i den icke existerande spänningen för en liten stund. Skådespelarna är absolut Bad times at the El Royales trumfkort men det räcker inte när handlingen är oerhört långrandig, trög och alldeles för lång.

Bad Times at the El Royale har biopremiär den 17:e oktober

 

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg