Senaste Kommentarer

Top Commenters

Batman v Superman: Dawn of Justice

Inlägg av Eduardo den 22 mars 2016 i

Recensioner

Små öron med stort S

Pytteöron!

Batman v Superman: Dawn of Justice (BvS) är tillsammans med The Dark Knight-filmerna den bästa superhjältefilm jag sett – vi kan börja där som en start.

Filmer som sätter välkända karaktärer mot varandra brukar inte vara ett grundrecept för en hit utan snarare något som görs att mjölka så mycket som möjligt ur två välkända koncept och håva in pengar från två olika fanbases på en gång (något som kanske inte är direkt giltigt här eftersom ingen gillar Superman) men detta är såklart undantaget.

Redan under introt klaras Batmans (Ben Affleck) bakgrund av snyggt (inte Watchmensnyggt men snyggt) vilket är bra – vi har sett storyn till leda och behöver inte lära oss en gång till hur Bruce Wayne blev Batman eller hans relation till fladdermöss. Tempot för uppbyggandet av samtliga karaktärers bakgrunderna sätts här men mer om det nedan.

Vi kastas direkt in i slutstriden från Man of Steel (MoS) där Superman (Henry Cavill) och Zod (Michael Shannon) brawlar sönder Metropolis mäktiga skyskrapor till smågrus långt ovanför gatorna. Men den här gången ser vi det ur ögonen på folket som dör på gatan, ur dom som faller med skyskraporna och hur striden mellan Kryptonerna orsakar absurda mängder skada utan att någon hänsyn till dom liv som försvinner varje sekund tas. Mitt i allt finner vi Bruce Wayne som blickar upp mot Superman och där och då sätts tonen för det mörker som kommer prägla resten av filmen – blicken är inget annat än determinerat genomsvart hat mot Metropolis älskade halvgud.

Medans den amerikanska kongressen, i efterdyningarna av Metropolis ödeläggelse, börjar utreda vilken makt Superman ska ha och hur oinskränkt den ska tillåtas så har Bruce Wayne bestämt sig från början – mänskligheten behöver inga fler falska gudar. Samtidigt introduceras vi till Lex Luthor (Jesse Eisenberg) som, om än psykotiskt flamsigt, styr in tittarna på det mer filosofiska planet om gott och ont och varför mänskligheten helt sonika ska acceptera en maktfaktor som man inte kan kontrollera? Faktum är att hela hans persona verkar besatt av allegorier och metaforer som hela tiden sätter händelserna i ett större sammanhang – något som särskiljer Eisenbergs tolkningar mot tidigare versioner av Luthor.

SDSFDSAF

Den blicken – hela filmen.

Zack Snyder bygger under den första delen långsamt men effektivt upp frågorna kring människans historiskt problematiska relation till gudar och religion. De evangeliska liknelserna med en oinskränkt högre makt är grunden till hela filmen där samtliga parter inser en potentiell fara med Superman som en omatchad maktfaktor. Bruce Wayne vill förgöra den, den amerikanska senaten kontrollera den och Lex Luthor ta den. Därmed ligger ramen för handlingen fast vilket betyder att någon kommer åka på spö och någon byggnad kanske kommer förstöras.

Det skulle lätt kunna bli pretentiöst pompöst skit av det hela emellanåt men Snyder styr scenerna och kameran med järnhand och de monumentala scenernas mörker tillåts aldrig bli någon märkbar kliché som en kan störa sig på. Den mörka tonen är inte bara satt i karaktärerna utan även i bildspråket, ljudbilden, karaktärsdesignen (bästa Batmandräkten någonsin hands down) men framförallt manuset – under de dryga två och en halv timme som filmen är så finns det bara något enstaka tillfälle där en tillstymmelse till skämt släpps igenom – till skillnad från Iron Man-rullarna som framstår som Stefan och Krister-revyer i jämförelse.

Bulkman

Bulkman!

Bakgrunden till de olika karaktärerna är egentligen satt i tidigare filmer och tittaren förutsätts komma in med en viss förkunskap om DC-universumet. Marvel är kända för att flörta med kommande filmer/karaktärer lite subtilt och DC gör det med – dock till i en större omfattning där hela scensekvenser kastas in som kan få den oinsatte (eller ytligt insatte) att undra vad som händer men för en serietidningsfantast är det rent guld. Vare sig Lex Luthor eller Wonder Woman (Gal Gadot) ges någon större bakgrund utan är naturliga element av det DC-universum som filmen är en del av. Både kommande Suicide Squad och Justice League hintas till och grunden till en filmserie, som är milsvida mer intressant än Avengers, är lagd.

Under dom 151 minuter som filmen pågår kommer problemet att ligga i samma del som i MoS, där den första delen glänste i berättandet kom den andra delen att bli en lätt tröttsam orgie i action. Här är den första delen som bygger upp frågorna kring Superman mer intressant berättarmässigt än den andra delen som inte helt följer upp frågeställningarna. Den andra delen är nästan helt driven av actiondelen som liknar det från den föregående Superman-filmen men med CGI-scener som utan tvekan trumfar sin föregångare (och mångdubbelt coolare karaktärer). Actionen är mer rå och kraftfull för samtliga karaktärer och Batman som, historiskt sett, förlitat sig på gadgets, utgör närmare en ren urkraft som stormar sönder allt med huvudet före lite mer brute än världens bästa privatdeckare men det är ok.

Om blickar kunde döda

Good, let the evil flow

Castingen är genomgående klockren – Ben Afflecks Batman är en luttrad 110-muskelkilos maskin som krossar väggar istället för att hoppa över dom  och där Bales version akrobatiskt utmanövererade ut sina ”meningsmotståndare” så levererar Batfleck hårdare slag än vad huvudkaraktärerna i Southpaw, Creed och Rocky gör tillsammans. Henry Cavill gör samma roll som i MoS med en nyans av mer självhat vilket alltid är välkommet. Gal Gadots version av Wonder Woman är inte bara suverän casting utan en nödvändig nyans till huvudkaraktärernas svärta utan att för den skull vara kompromissande svag eller vek. Jessie Eisenbergs Lex Luthor är kanske det mest kontroversiella – en ung affärsmogul som klär sig i något som bäst kan liknas med nyrik it-miljardär utan smak. Kommer ni ihåg Kevin Spaceys version av Lex Luthor i wrong-scenen? Ungefär så fast mer neurotisk och fantastiskt överdramatisk. Amy Adams var medioker i den föregående filmen och gör likt Cavill en liknande insats som tidigare.

I slutet har vi en film med nästan enbart nedsvärtad action där romantiken är minimerad till sina rättmätiga 0.1% av det totala innehållet. DC har visat att den lättsamma tonen som Marvel inlett superhjältevågen med har spelat ut sin roll och istället väljer man att förvalta mörkret som gjorde serieförlagorna framgångsrika utan att för den skulle hålla sig till den realism som The Dark Knight anammade. Det är en lysande film men även en lysande inledning på vad som komma skall i DC:s universum.

Batman V Superman: Dawn of Justice har biopremiär 23 mars

betyg4_5

 

 

Den enda trailern du ska se innan filmen:

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg