Senaste Kommentarer

Top Commenters

Black Swan – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 3 mars 2011 i

Film Recensioner

”I had the craziest dream last night about a girl who was turned into a swan”

Så inleds ”Black Swan” och meningen sammanfattar vad filmen handlar om. Eller gör den det? Nja, det är att göra det lite enkelt för sig. Det är som att säga att ”Fight Club” handlar om ”några killar som slåss”.

Hade inte regissören hetat Darren Aronofsky (Världens Allvarligaste Man efter Tomas Andersson Wij) hade jag trott att han drev med oss. Filmen är otroligt teatralisk och melodramatisk. Berättandet och bildspråket är skruvat och överdrivet och dialogen balanserar på löjets knivsegg. Antingen köper man det eller så köper man det inte. ”Black Swan” kommer inte få så många treor i betyg.

Röda linser = Sinnessjukdom

Nina (Natalie Portman) är en balettdansös med problem. Hon är kompetent och duktig men enligt den pompösa regissören Thomas (Vincent Cassel) alldeles för kylig och frigid. Enligt honom är Nina redo att spela den vita svanen men för att även kunna spela den svarta svanen måste hon bejaka sina mörkare sidor. Att bli den hon ska gestalta. Thomas förespråkar alltså method acting och är plågsamt pretentiös. Han uppmanar henne att ”leva lite” vilket innebär att hon ska gå hem och onanera innan nästa repetition av hans uppsättning av ”Svansjön”

Den andra svarta svan-kandidaten (Mila Kunis) frestar Nina med droger och sex för att få henne ur balans och kunna stjäla rollen. Nina bor dessutom kvar i sitt flickrum och domineras hårt av sin bittra mor som genom Nina försöker förverkliga sina egna brustna balett-drömmar. Utöver detta rymmer filmen ytterligare en antagonist: åldern. Karriären är kort för en balett-dansös och det gestaltas briljant av Winona Ryder; den pensionerade primadonnan och före detta älskarinnan till Thomas.

När Nina efter halva filmen får rollen som den svarta/vita-svanen byter filmen ton och en ytterlighet byts mot en annan – melodram blir skräckfilm.

Ett rådjur i strålkastarljus

”Black Swan” är som gjord för att missförstås. Filmen har inte oväntat fått svidande kritik från dansöser som tycker att Aranofsky skildrar balett-världen med klichéer och schablonbilder. Men det är att missa målet lite. Det är som att fråga en grupp ornitologer om Hitchcock lyckades skildra fåglars beteende på ett korrekt sätt i ”Fåglarna”. ”Black Swan” handlar egentligen inte om balett. Den handlar om besatthet. Och det är ett ämne som Darren Aronofsky undersökt många gånger.

I ”The Fountain” var det besatthet till kärlek som skildrades. I ”Reqiuem for a Dream” var det droger. Och i ”The Wrestler” rampljuset. ”Black Swan” är en medvetet stilistisk skildring av konstnärlig besatthet. Att riskera både kropp och själ för sin hängivenhet till konsten. Att utöver tekniskt kunnande offra sig och ta risker, Att betala med blod svett och tårar för att slippa sälla sig till de andra fula ankungarna i bakgrundsensemblen och förbli en medelmåtta. ”Black Swan” är helt enkelt en extrem skildring av en konstnärs skapande-process och besattheten att nå perfektion. En besatthet där priset i slutändan kan vara ens mentala hälsa.

Anti-tesen till Let´s Dance

Journalisten Malcolm Gladwell hävdar att alla kan bli briljanta inom sitt område – bara man övar i 10 000 timmar. Riktigt så mycket satsade nog inte Natalie Portman inför den här rollen. Men nära på. Under inspelningen drabbades hon av både utmattning, skavsår och brutna revben för att nå perfektion. Och hon är verkligen bra på att se konstant plågad ut. I synnerhet när hon uppträder då hon egentligen aldrig ser ut att njuta. Hon ser snarare ut som ett djur paralyserat av skräck i strålkastarljuset på en nattlig landsväg.

Filmen är tekniskt sett helt fulländad. Fotot är rasande snyggt och kameraarbetet helt genialiskt i sin närgångenhet. Kameran är som en inkräktare och ligger extremt tätt på Portman i nästan varenda scen. Ljud-mixningen är genial och Portmans ängsliga andning ligger hela tiden strax under musiken vilket skapar en obehaglig intensitet. ”Black Swan” är en briljant och visuellt fulländad skildring av konstnärlig besatthet som alla som någonsin har haft en ambition att skapa något måste se.

Black Swan har biopremiär den 4:e mars

Expressen: 4 av 5 : Aftonbladet: 4 av 5 : DN: 5 av 5 : SVD: 5 av 6

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Mats

    Mycket bra Måns. Där slog du den feta släggan rakt på spiken.

  • Bear

    Fantastisk rulle! Var helt tagen både under och efter filmen, en 5a!. Hon var värd både Golden Globe och Oscar.

  • Stockholmsmannem

    Black swan låter oss få följa med på en mörk resa där prestationsångest och konkurrens sätter sina klor i en stackars balettdansares psyke, spelad av Natalie Portman. Vincent Cassel gör en fantastisk roll som cynisk och krävande regissös/koreograft, som inte är sen att utnyttja sin ställning för egen del. Dock utvecklas hans karaktär och bakom den sexistiske översittaren börjar en människa skymta när hans och Portmans relation fördjupas. Portman gör ett skrämmande bra porträtt av en överambitiös dansare som faller allt djupare ner i paranoians avgrund. Det är hennes vanföreställningar och inre demoner som får filmen att skilja sig från andra banala skildringar av överambitionens baksidor.

  • Var inget stort fan av ”The Wrestler”, tyckte den var ok men inget mer men denna film är sjukt bra & Portman helt dominant.

  • Mats Janson

    Fram till de sista 20-25 minuterna av filmen håller jag helt med Måns. Den obehagliga stämningen håller mig i ett fast grepp. Men när vansinnet slutligen är ett fullbordat faktum tycker jag att Aronofsky tappar greppet. Det är svårt att peka på vad det är, men plötsligt är jag inte lika berörd (och skrämd) längre. När vanföreställningarna är subtila och kommer i oväntade attacker sitter jag på helspänn och köper hela konceptet med hull och hår. När Natalie Portman sedan sitter med röda linser och drar fjädrar ur axeln är jag inte alls lika övertygad.
    Som helhet tycker jag dock den var mycket sevärd. 

  • Måns Lindén

    Jag förstår vad du menar Mats, det explicita kanske kan kännas lite over the top, men å andra sidan har jag svårt att se vilken väg Aranofsky skulle tagit annars? Filmen var ju tvungen att nå någon typ av klimax och med de skruvade ramar som Black Swans håller sig inom tycker jag att det känns helt logiskt. 

  • Mats Janson

    Jag har egentligen inga problem med att det blir mer explicit i takt med att det snurrar till sig fullständigt. Det följer som sagt filmens logik. Men av någon anledning tyckte jag att det inte var gjort med samma fingertoppsskänsla som resten av filmen. Jag tyckte inte musiken var lika bra synkad med handlingen längre, det var inte samma känsla av ångest som legat som en våt filt över resten av filmen. Har svårt att sätta fingret riktigt på vad det var, men för mig blev slutet lite av ett antiklimax. Kanske hade jag bara orimligt höga förväntningar.

Fler onyanserade inlägg