Senaste Kommentarer

Top Commenters

Blue Valentine – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 31 mars 2011 i

Recensioner

Blue Valentine

Det gifta paret Dean och Cindy har kommit till en punkt där familjelivet har blivit en ständig kamp. Under en helg flyr de vardagen för att försöka rädda sitt äktenskap. I tillbakablickar får vi se vad som en gång fick dem att bli passionerat förälskade och då inga hinder var oövervinneliga.

”Vilken fantastiskt bra film. Jag hoppas jag aldrig behöver se den igen”. Så sa min syster när vi för ett antal år sen stapplade ut från en eftermiddagsvisning av den knäckande ”Bloody Sunday”.

Exakt så kände jag efter att ha sett ”Blue Valentine”

Filmen är inte bara sorglig och vacker. Det är en uppfriskande osentimental och autentisk bild av äktenskapets dynamik, där kärlek bara är en komponent i ekvationen. Vardagen, livspusslet, krossade ambitioner, ouppfyllda drömmar, och att hälften av alla giftermål slutar med skilsmässa, är delar av samma ekvation, men det rimmar illa med den bild av kärleken som vi fått serverad genom romantiska komedier.

Romantisk? Ja. Komedi? Nej.

Hollywood har sen tidernas begynnelse sålt in en förenklad bild äktenskapets komplexitet. Därför känns det logiskt att det är just en independentfilm som visar den lite solkigare sidan av myntet. Trots det tunga ämnet känns det uppfriskande, men allra mest känns det ärligt.

Vi kommer in i filmen när äktenskapet har nått sitt bittra slut. Dean och Cindys lilla dotter är omedveten om spänningarna mellan föräldrarna och är mest intresserad av få tillbaka sin bortsprungna hund. Hunden är en tydlig symbol för familjelyckan. Spårlöst och oförklarligt försvunnen.

”Blue Valentine” är i övrigt sparsmakad vad det gäller symbolik. Ryan och Michelle bjuder på en subtil karaktärsutveckling, känsligt regisserade av Derek Cianfrance, genom filmens upphackade kronologi. Filmen hoppar nästan omärkligt mellan nutid och dåtid. Lite som tillbakablickar fungerar i ens eget huvud. Och precis som i verkliga livet dyker det aldrig upp några stråkar som talar om vad du ska känna.

Filmens dramaturgiska genidrag är att vi aldrig får se vad som egentligen hände mellan förälskelse och uppbrott. Den vackra bild av dåtidens kärlek korsklipps mot nutidens scener av bottenlös sorg och med hjälp av stickrepliker antyds vissa skeenden däremellan, men vi får själva fylla i tomrummen.

Scener ut ett äktenskap

”Blue Valentine” är ”Scener ur ett äktenskap” för arbetarklassen. För där Erland och Liv orerade på verserad svenska om sina neuroser och våndor är Cindy och Dean inne på det emotionella spåret. De skriker och skäller inte. Det sker inget fysiskt eller psykiskt våld. Det är egentligen ingens ”fel”. Kärleken har bara tynat bort och mitt i allt står det forna älskande och försöker hitta nyckeln tillbaka till lyckan.

Sorgen av att inse att de faktiskt inte är känslomässigt kompatibla och att de är oförmögna att leva tillsammans är förlamande. Cindy och Dean är människor med fel och brister men i grund och botten är de godhjärtade individer som bara råkade vara fel för just varandra.

Filmens finaste scen

”Blue Valentine” är verkligen blytung och saknar förmildrande omständigheter. Det är ett dialogdrivet drama vars bränsle kommer från de fantastiska insatserna av Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams). Det är stundtals jobbigt att titta. Så bra är dom. Man kan nästan ta på energin.

Räkna inte med att bli underhållen. Räkna däremot med en känslomässig resa. För i fall du någonsin har genomlevt något som liknar det som skildras genom Dean och Cindy tror jag att du efteråt kommer säga: ”En fantastisk film som jag aldrig någonsin vill se igen.”

Blue Valentine har biopremiär den 1 april

Trailer till Blue Valentine från rstvideos trailerarkiv.

SvD: 6 av 6 Expressen: 4 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Sister Sledge

    Får tårar i ögonen. Utan ens ha sett filmen. Wow.

  • Bra recension. Det jag tar med mig är vikten att ta ”stora” beslut för att hitta en riktning och inte som Cyndia att hon när hon är som svagast väljer Deans famn vilket är det hon behöver mest av allt.

    Undran Cyndias morbida historia på bussen var det en summering av deras relation. Att hon går in i det hela med Dean men tycker synd om sig själv som måste vandra vidare ensam….

  • Den här vill jag se…i alla fall en gång.

  • Pingback: Årets Bästa & Sämsta 2011 – Måns | Blogg om film tv - recension trailer filmtips()

Fler onyanserade inlägg