Bobby Fischer against the World – Schack med foliehatt

Bobby - efter ett nybörjarmisstag

Bobby Fischer anses av många vara den bästa schackspelaren genom tiderna, men hans tragiska livsöde personifierar också länken mellan genialitet och dårskap. Han var ett underbarn och blev schackvärldsmästare redan vid 29-års ålder – den efterföljande uppmärksamheten ledde till vanföreställningar och paranoia. Utan stöd från familj och vänner blev han tvungen att mot Sovjet spela om världsmästartiteln, vars innebörd i och med kalla kriget fick en helt oproportionerlig betydelse. Han slutade sitt liv som landsflykting och dog 2008 på Island, ensam och världsfrånvänd.

Det finns en del ord som har tappat betydelse.

”Episkt” (Nej, din kväll på Riché var inte på något sätt ”episk”…)

”Galet” (…den var inte heller ”galet” kul…)

”Geni” (…och din senaste idé var absolut inte ett verk av ett ”geni”)

Bobby Fischer däremot.

Under det kalla krigets mest djupfrysta år, då två ärkeförbrytare (Nixon & Kissinger) kämpade om världsherraväldet mot en stelopererad alkoholist (Brezjnev) var schackbrädet ett episkt slagfält där den nationella prestigen stod på spel. Ryssarna satsade enorma resurser och tränade upp unga män till att bli världsmästare. Sovjet dominerade fullständigt.

Till Bobby Fischer dök upp.

Bobby mår bra

Redan vid sju års ålder bestämde sig Bobby att schack var hans grej. Han blev fruktansvärt bra på kort tid. Filmen visar en sekvens när han i tidiga tonåren, nästan lite retsamt lojt, kryssar runt i ett rum fullt med motståndare och spelar 20-30 partier samtidigt. Givetvis vinner han samtliga. Bobby hade förmågan att studera och memorera schackpartier som ingen annan. Han kunde titta på ett givet parti, i vilket stadie som helst och de-konstruera hela partiet och räkna ut exakt hur varenda pjäs hade spelats. Detta gjorde honom oslagbar. Och arrogant.

Bobby Fischers amerikanska arrogans utgjorde en perfekta motpol till den stela och korrekta ryska världsmästaren, Boris Spassky. De två möttes 1972 i Reykjavik i vad som blev ett maratonparti där Bobby förvisso vann spelet men priset han betalade för segern var högt.

Bobby blev med tiden allt mer paranoid och hans sköra psyke krackelerade. Han gick under jorden och kom tillbaka med vansinnesskägg och foliehatt.

Bobby mår mindre bra

Bobby Fischer against the World är mästerlig och en ren uppvisning i hur man gör dokumentärfilm. Anslaget är fantastiskt och furiöst och man sugs in direkt. Formen är en smakfull blandning av gamla fina arkivbilder och svinsnygga intervjuer med folk inom schack-världen. Man får en rätt tydlig bild av hur stor Bobby var på 70-talet och hur massiv den storpolitiska pressen måste ha varit. Kanske bidrog det till hans galenskap? Filmen ger inga tydliga svar på exakt varför Bobby spårade ur, men det spelar mindre roll. Filmen är spännande och angelägen hela vägen.

Bobby Fischer against the World är en film om ett galet geni som förlorade allt i en episk kamp som handlade om så väldigt mycket mer än bara schack.

Bobby Fischer against the World har VOD och biopremiär den 14:e oktober

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén