Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

BoJack Horseman – Något i hästväg

Inlägg av Måns Lindman den 6 maj 2016 i

Recensioner

BJH1

Att streamingtjänster har förändrat vårt sätt att se på TV är knappast någon nyhet men ibland springer man på produktioner som är skapta för detta format, serier som helt enkelt inte hade funkat innan Netflix fulländade begreppet binge-watching och därmed också långsamt tog över våra liv. BoJack Horseman är en av dessa produktioner och dessutom en av Netflix’s bäst bevarade hemligheter. En serie som är så fylld av kluriga bakgrundsskämt och ordvitsar att det är fullständigt omöjligt att upptäcka alla guldkorn vid en första titt, den måste ses om och om igen. Jag har plöjt samtliga avsnitt fyra gånger nu och varje gång har jag upptäckt något nytt. Ibland har jag pausat och zoomat för att kika närmare på någon skön detalj som ligger och flyter i bakgrunden, ibland har jag spolat tillbaka när jag missat något. Det är så high tech och bekvämt att skjortan står rätt ut och formatet är verkligen skräddarsytt åt Raphael Bob-Waksbergs unika skapelse.

Det är så oerhört lätt att avfärda den animerade serien om en tecknad häst i Hollywood som en bagatell eller rent av ge den en töntstämpel men när man väl dykt ner i den lika delar briljanta som tragiska storyn går det helt enkelt inte att värja sig. BoJack Horseman är förmodligen det mest sorgsna man kan se på TV just nu.

BJH3

BoJack med vänner framför fontänen från Vänner

Serien utspelar sig i ett Hollywood där människor och antropomorfiska djur lever sida vid sida och högst upp, i en modern villa med öppen planlösning och utsikt över den berömda skylten bor BoJack Horseman (Will Arnett). Han är en hingst på 50 bast och före detta hyllad superstjärna som en gång i tiden slog igenom i ”Horsin’ Around”, en klassisk sitcom av typen ungkarlshäst-flyttar-in-hos-splittrad-familj-och-blir-någon-form-av-surrogatpappa men som sedan dess färdats genom helvetets alla cirklar. Nu sitter han helst hemma i soffan, alkoholiserad, utbränd och bitter och ser repris på repris av sina glansdagar. En sorglig föredetting som står kvar på perrongen och vägrar att inse att tåget till happyville redan har gått. Han vill så gärna bli omtyckt men mest av allt vill han kunna tycka om sig själv, han lurar dock ingen. Genom åren har han trampat så många på tårna men han har ändå några vänner i sitt liv kvar eller rättare sagt, de ser honom som vän, själv har han inte empati nog att kalla någon för vän.

Todd (Aaron Paul), en total loser utan ambitioner som glömde bort att gå hem efter en efterfest och som sedan dess kallar BoJacks soffa för sitt hem. Mr. Peanutbutter (Paul F. Tompkins) är en gul tillgiven labrador som bor tillsammans med Diane (Alison Brie). Diane i sin tur spökskriver BoJacks memoarer och hon är även föremål för hans inbillade kärlek. Ganska snart inser hon också att hon möjligen har tagit sig vatten över huvudet, att skriva memoarer för en megalomanisk och narcissistisk missbrukare är allt annat än enkelt för vad är egentligen sant och vad är rejält saltat i de anekdoter BoJack ständigt slänger ur sig för att framställa sig själv i bättre dager? Samtidigt brottas Diane med sin egna identitetskris som sakta men säkert äter upp henne inifrån.

BoJack har ett komplicerat förhållande med sin agent, den rosa katten Princess Carolyn (Amy Sedaris) som är oheligt trött på omogna män och har beslutat sig för att klättra upp för karriärsstegen istället. Det slutar med att hon dumpar BoJack och träffar Vincent Adultman som egentligen är tre kids staplade på varandra under en trenchcoat. När Carolyn frågar vad han jobbar med är svaret; business, because I’m an adult. Briljant!

BJH

”I went to the stock market today and made a business” – Vincent Adultman

Det är klart att det är enkelt att tro att det här bara är ännu en serie om en grupp excentriska vänner som hänger och hittar på tokroliga saker i avsnitt efter avsnitt men BoJack Horseman är så mycket mer än så. Det är snarare en serie om en grupp excentriska vänner som gemensamt drar varandra allt djupare ner i depression och slutligen också ensamhet. Likt många bra komedier pumpar hjärtat i BoJack Horseman sorgset. Nu skall man inte bli avskräckt av det och tro att allt är totalt mörker, katastrof och rådepp. Nej, majoriteten av tiden är trots allt både ljus och absurd men när de allvarliga stunderna väl kommer, då känns det rejält, som en spark i urinröret. I grund och botten är BoJack Horseman en tragedi snarare än en komedi men utan den väl avvägda, ofta cyniska humorn hade inte tragiken känts lika drabbande.

När jag först började titta på BoJack Horseman var jag själv på en mörk plats i livet. Det var en ohärlig tid när människor svek, drömmar krossades och ett symboliskt regn öste ner. Jag scrollade genom det digitala utbudet och för uppgiven för att kunna koncentrera mig på något ”sofistikerat” stannade jag plötsligt upp vid ikonen av en häst. Tecknat och avsnitt på under halvtimman? Sign me up! Det var ju perfekt att ha rullande i bakgrunden men då hade jag givetvis ingen aning om att jag precis hade hittat ett rogivande balsam av mörker för trasiga själar. Både hjärna och hjärta på 25 minuter. Vilken jävla jackpot!

BJH4

Det är helt självklart att hästar kör bil i Bojack Horseman

En sak jag älskar är att man aldrig trycker på ”reset-knappen.” Det kan låta simpelt men det bidrar till en känsla av verklighet i en fiktiv värld. Kenny kan dö oändligt många gånger i South Park, Peter Griffin kan peta ut sina ögon och Homer Simpson kan spränga Springfield i luften men i nästa avsnitt är allt som vanligt igen. Så är det inte i BoJack Horseman. Precis som i livet hänger synder och gärningar med, här oftast säsongen ut. När man i ett knarkrus i mitten av säsongen eldar upp en ottoman så är nämnda möbel fortfarande lika sönderbränd i sista avsnittet, som en påminnelse om att shit just doesn’t fix itself och när BoJack säger något sårande till Diane, vilket han gör i princip hela tiden så är hon fortfarande lika ledsen och förbannad när nästa avsnitt börjar. I ”Our A-story is a D-story” försvinner bokstaven ”D” från Hollywoodskylten under mystiska omständigheter och efter det kretsar allt kring Hollywoo.

Men okej, det här med djur då? Hur funkar det? Fantastiskt väl skulle jag vilja säga. Det som skulle kunna bli helpajigt visar sig istället vara ett genidrag då man har valt att behålla de olika djurens primala beteenden och instinkter. Det är till exempel inga konstigheter att Princess Carolyn har en mus hängande i ett snöre på kontoret och går på gymmet för att klösa på en bräda. Lika självklart är det att Mr. Peanutbutter använder små ben som drinkpinnar och har hela bagageluckan fylld av tennisbollar, eller att han skäller så fort en postbil kör förbi och hela tiden utökas faunan med nya tillskott. I andra säsongen får vi stifta bekantskap med Wanda (Lisa Kudrow) som är en uggla. Hon småflyger lite klumpigt och gillar att vara uppe på nätterna och i ett av seriens absolut bästa avsnitt ”Escape from L.A.” driver hjorten Charlotte Moore (Olivia Wilde) souvenirbutiken ”Your Deer Friend.” Det bästa hon vet är att bli kliad bakom öronen. Är man okoncentrerad missar man något. Kanske ser man inte att det sitter en krokodil med Foppatofflor, a.k.a. Crocs på fötterna eller att filmregissören heter Quentin Tarantula och är en hårig spindel eller att Cameron Crowe är en korp. Det finns hur många sådana här exempel som helst och bäst är de givetvis på originalspråk även om de svenska översättarna har gjort ett hyfsat jobb.

BJH5

Ho ho! Sitter du här och ugglar?

Röstskådespelarna är handplockade för att passa respektive karaktär och det märks att man har valt ensemblen med omsorg. Will Arnett är fullständigt lysande och klippt och skuren för rollen som BoJack med sin karismatiska röst och cyniska framtoning. Aaron Paul gör sin naiva och trögfattade dude Todd med bravur (egentligen är han bara Jesse Pinkman igen men det funkar) och Paul F. Tompkins ljusa och överambitiösa ton blir perfekt för att ge liv åt en energisk och störigt social Mr. Peanutbutter. Alison Brie låter precis så där härligt ambivalent som Diane måste göra och Lisa Kudrows sarkastiska uggla är helt underbar.

Men det stannar inte där. Hela tiden dyker det upp nya karaktärer och nya kända röster och det är ett litet nöje i sig att försöka lista ut vem rösten tillhör. Vissa är enkla, som Ricky Gervais och andra är svårare. Liev Schreiber var en betydligt tuffare utmaning för att nämna någon.

BoJack Horseman är något av det bästa som ligger på Netflix och en solklar fullpoängare. Jag är fullt medveten om att vi snackar talande tecknad häst här men aldrig har en animerad serie om djur varit så mänsklig. När hopplösheten väl satt klorna i sitt offer och vägrar att släppa taget, när självhatet och ångesten ligger där som en fuktig dimma och vägrar skingras är det svårt att inte känna ett hugg i bröstet. Visst finns det strimmor av glädje och hopp men de är inte särskilt långvariga. Det är också när man når botten, när man sjunker ner i den smutsiga tjärpöl som utgör Hollywood som den här serien når de högsta höjderna. När hoppet är ute och det inte längre finns någon återvändo, då skriver man TV-historia. BoJacks hiskeligt onda morsa formulerar känslan väl: ”You were born broken, you’re BoJack Horseman. There’s no cure for that.”

BoJack Horseman säsong 1 & 2 finns på Netflix och en tredje är på gång

betyg5

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg