Senaste Kommentarer

Top Commenters

Brooklyn – Nostalgisk och romantisk oldschool-film

Inlägg av Ingrid Forsberg den 26 februari 2016 i

Recensioner

brooklyn-poster

Det är 1950-tal på Irland, och som så många andra landsmän ser Eilis (Saoirse Ronan) sig tvungen att lämna sitt liv på den fattiga gröna ön för att skapa sig en bättre framtid på andra sidan Atlanten.

En irländsk präst (Jim Broadbent) har ordnat ett jobb och ett boende åt Eilis, och precis som de flesta andra irländare som flyttade till New York hamnar hon i Brooklyn. Kontrasten mellan den torftiga och inskränkta hemorten Enniscorthy och storstaden New York blir såklart enorm, och det är inte precis så att Eilis finner sig direkt. Det hemtama blir det trygga, med dans i församlingshemmet och frivilligarbete på irländska kyrkan, snarare än det nya och spännande i den stora staden.

En rörande scen är när Eilis hjälper till vid ett julfirande i irländska kyrkan. Gästerna är alla hemlösa irländska män, de som var med och byggde landet USA, men nu är gamla och fattiga och har tappat alla familjeband med det gamla hemlandet. En klassisk irländsk sång får det att tåras i ögonen på gubbarna, och det hela är väldigt vackert och gripande. Och ett ganska talande exempel på stämningen i den här filmen. Det är nostalgiskt, romantiskt och rörande. Någon skulle säkert säga tråkigt och lite smetigt – men jag tycker det är fint.

Och så träffar Eilis Tony, en charmigt trulig rörmokare från en italiensk immigrantfamilj, och livet i staden blir allt mer spännande, och Eilis blir allt mer självsäker och fri. Och den här kärlekshistorien gestaltas väldigt fint av Saoirse Ronan och Emory Cohen som Tony.

brooklyn2

Eilis och Tony.

Samtidigt pågår det gamla livet hemma på Irland, och plötsliga bud om bröllop och begravning gör att Eilis måste resa hem. Där livet är som förr, men ändå inte. För förutsättningarna är ju plötsligt annorlunda. Och en beundrare spelad av Dohmnall Gleeson (som ju är överallt nu för tiden, vilket Lindman reflekterat över) kommer in i bilden. Känslan av ”kunde det inte ha varit så här innan jag åkte?” infinner sig, men samtidigt är frågan vad som har förändrats. Omständigheterna eller bara Eilis själv?

Filmens kärna är hur Eilis slits mellan sitt gamla och sitt nya liv. På Irland har hon sin bakgrund och i New York sin framtid, och även om hon skapar sig ett bra liv någon annanstans så finns rötterna kvar där hemma.  Känslan av den oerhörda själsliga hemlängtan är starkt skildrad. I New York har hon ingen familj och ingen bakgrund – vilket hon har desto mer av hemma på Irland. Men New York är å andra sidan också en plats där inte alla känner din faster, och där det inte ”pratas” om dig.

Filmen är regisserad av John Crowley, efter ett manus skrivet av Nick Hornby, baserat på en bok av den irländske författaren Colm Tóibín. Brooklyn har fått tre Oscars-nomineringar, för bästa film, bästa manus efter förlaga, och för Saoirse Ronans huvudrollsprestation. Återstår att se om det blir någon Oscar, jag har en känsla av att det kanske är en för ”vanlig roll” i en för nedtonad film. Men Saoirse Ronans skådespeleri är verkligen det som bär filmen – även om alla är bra.

saoirse solo

50-tals-ljus.

Till exempel är Julie Andrews underbar som föreståndarinna för inackorderingshemmet där Eilis bor.  Filmens roligaste scener utspelar sig när hon äter middag med de inneboende unga kvinnorna, styr och ställer med dem på ett precis lagom beskyddande och kontrollerande sätt. Och tycker att flams borde vara den åttonde dödssynden. Tror aldrig jag har sett Julie Andrews vara något annat än lysande faktiskt.

Det är en estetiskt ljuvlig film, med all femtiotalsdesign och väldigt fint foto. Det bidrar också till känslan av att Brooklyn är en sån där klassisk, lite gammaldags film. En film som inte är en bra kombo med datorskärm och låg koncentrationsförmåga – så som så många kollar på film nu för tiden. För det är inte en film med mycket dramatik och stora katastrofer. Men det än fin liten film, om stark kärlek och om att lämna ett liv och bygga ett nytt.

Brooklyn har biopremiär 26 februari.

betyg3_5

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg