Senaste Kommentarer

Top Commenters

Call me by your name – Varmt och vackert mästerverk

Inlägg av Ingrid Forsberg den 21 december 2017 i

Recensioner

När jag kom ut från biosalongen efter att ha sett Call me by your name befann jag mig i ett sinnestillstånd som jag tänker är som en blandning av hjärtögon-emojin och den där fulgråts-emojin där tårarna forsar ur ögonen, ni vet. Jag tänkte “jag ska aldrig mer se några jävla superhjältefilmer och meningslös action, jag ska bara se såna här filmer med riktiga känslor, konst och poesi. Och Giorgio Moroder på soundtracket.” Den kategoriska tanken mattades såklart av, men just i den stunden (och faktiskt ganska länge därefter) var jag liksom uppfylld av känslan. Den italienske regissören Luca Guadagnino (som senast gjorde A bigger splash) har helt enkelt gjort en underbar film av André Acimans roman från 2007, med ett manus av legendaren James Ivory. En film jag faller handlöst för.

Innan vi ens kommer in på handlingen så kan jag lika gärna börja med att räkna upp ett antal ljuvliga beståndsdelar som den här filmen består av: Italien, 1980-tal, klassisk musik, konst, arkeologi, poesi, en härlig intellektuell familj som obehindrat blandar engelska, franska och italienska, vida skjortor och väldigt korta shorts, och ett soundtrack som blandar konstmusik med 80-talspop och nyskriven musik av Sufjan Stevens.

Italien, arkeologi, uppknäppt vid skjorta- check.

Den fransk-italiensk-amerikanska familjen Perlman spenderar sommaren i sin stora villa på landsbygden i norra Italien, 1983. 17-årige sonen Elio (Timothée Chalamet) läser böcker, transkriberar musik och försöker nå romantisk framgång med tjejkompisen Marzia. Pappan (Michael Stuhlbarg) är professor i arkeologi, och den 24-årige amerikanske doktoranden Oliver (Armie Hammer) kommer för att bo hos familjen över sommaren och assistera professorn i hans arbete. Elio får i uppdrag att visa honom runt, och både dras till och blir irriterad på den avslappnade och självsäkra personligheten hos Oliver. Han dras mer och mer till honom, upptäcker att han vill något mer, att han känner något mer. Och visst kan han väl märka det hos Oliver också?

Vänskapen blir till förälskelse och åtrå, och en väldigt fin skildring av en omtumlande första kärlek. Luca Guadagnino skildrar detta med sådan fingertoppskänsla och ömhet, i en ganska lågmäld film utan stor dramatik och konflikt. Som samtidigt är en sån total känslobomb. Det är också fint att det inte görs poänger av att Elio har en romans med en tjej men sen blir kär i en kille. Att hans sexuella uppvaknande sker närmast parallellt med en tjej och en kille.

Man vill ju bara flytta in i den här filmen.

En del reagerar säkerligen på en film som skildrar en relation mellan en 17-åring och en 24-åring. Men filmen visar inget annat än att just de här två personerna, i just det här sammanhanget, hittar varandra. Det finns inget skevt maktförhållande mellan dem, inget som framkallar en känsla av något slags obehag. En 17-åring och en 24-åring kan känna kärlek och åtrå till varandra, det kan man ju liksom inte låtsas som att de inte kan. En av låtarna som Sufjan Stevens skrivit till filmen heter The mystery of love och ja, det är väl det som det här handlar om helt enkelt. The mystery of love, mellan två unga män, en oförglömlig sommar i början av 1980-talet.

Timothée Chalamet har redan vunnit massor av priser, blivit Golden Globe-nominerad och tippas för en Oscar. Bring them on, säger jag, för det är en otroligt stark insats han gör. Han kan verkligen förmedla blandningen av känslighet och självsäkerhet hos 17-årige Elio, det där brottet mellan att vara ung och vuxen. Det där orädda som gör att han tar steget och agerar på sina känslor för Oliver, och driver på att spänningen dem emellan ska utvecklas till något. Samtidigt som han blir liten och svag när han bävar inför slutet. Och Armie Hammer, honom har man väl inte tänkt på så mycket som en kvalitetsskådis förut. Men han är verkligen bra, jag fattar precis varför Elio blir förälskad i Oliver. Det här är ju verkligen roller där kemin och samspelet mellan skådespelarna är avgörande, och det känns som ett sånt tillfälle där casting, skådespeleri och personregi blivit en match made in heaven. Bravissimo!

Timothée Chalamet, ge honom alla skådispriser som finns!

Det är ju nästan lite obekvämt att vara så här översvallande, men jag har inget dåligt att skriva om den här filmen, för jag tycker så himla mycket om den. Det är liksom en njutning att bara befinna sig i den, i den slitna men vackra gamla villan på landet, med de ständiga cigaretterna, diabilderna på grekiska statyer, persikoträden, cyklandet på landsvägar, discon på bytorget, de stora middagarna och pianospelandet. Det kanske låter pretentiöst men det är bara härligt. Varmt och vackert. Och samtidigt lite melankoliskt och sorgligt. Det är bara att tacka och ta emot att årets sista månader bjöd på filmer som var så bra att jag fick dela ut högsta betyg två gånger.

Call me by your name har biopremiär den 22 december.

 

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg