Senaste Kommentarer

Top Commenters

Captain America: The First Avenger 3D – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 12 augusti 2011 i

Film Recensioner

Superhjältefilmer har på den senaste tiden blivit mer vanliga på biograferna än blåhåriga tanter på bänkarna i ”Allsång på Skansen” och det tycks bara dyka upp fler och fler. Framförallt Marvel satsar stenhårt på att föra över tillsynes varenda en av sina trikåklädda figurer till den vita duken och det var väl bara en tidsfråga innan ”Captain America” stod näst på tur. Det är väl ingen hemlighet att jag själv hyser en barnslig förtjusning till just superhjältar och då framförallt just Marvels, men om ärligheten ska fram så har ”Captain America” aldrig tillhört mina favoriter. Snarare tvärtom. Jag tyckte faktiskt att han var ganska töntig.

Därför var det med en ganska negativ förutfattad mening som jag sjönk ner i biofåtöljen med mina 3D-brillor på näsan för att titta på en, i mina barnaögon, töntig och i mina vuxenögon nästan osmakligt patriotisk superhjälte. Man kan säga att jag förväntade mig ganska kraftigt att få tvinga mig själv till att inte somna, gå eller bränna ner biografen.

"Eh... nej tack, jag tar utan plusmeny"

Steve Rogers (Chris Evans) är en tanig liten knatte med i stort sett varenda fysisk defekt man kan tänka sig, men han har ett starkt hjärta som bultar för att hjälpa dom svaga och förtryckta. Därför gör han allt för att mönstra på för den amerikanska armén under Andra Världskriget, men gång på gång blir han nekad på grund av sin ringa storlek och sina fysiska svagheter. Tillslut blir han dock uppsökt av Professor Erskine (Stanley Tucci) som ser den rättskaffens kämpe som döljer sig innanför den utmärglade stommen och ger Steve chansen att med vetenskapens hjälp bli den soldat han alltid drömt om.

Det finns ganska mycket med den här filmen som kunde gått fel, den utspelar sig till exempel i den kanske mest uttjatade tidsepoken där USA fortfarande kan utmåla sig själva som dom räddande änglarna utan att skämmas för mycket, hjälten ränner bokstavligt talat runt invirad i den amerikanska flaggan, skurken är en tysk röd dödskalle med Napoleonkomplex… och allt är filmat i 3D. Mycket kunde gått riktigt fel, men faktiskt väldigt lite gjorde det.

"-Herr Auber... ice bitte!"

Valet att på digital väg förminska Chris Evans i över 250 effektbilder kändes som ett riktigt idiotval och till en början satt jag med rynkad panna i försöket att hitta någon skavank i ”försmalningen” men gav tillslut upp och köpte det helt och hållet. Det är väldigt välgjort och faktiskt ganska häpnadsväckande på sina ställen hur dom lyckats förvandla muskelknutten Evans till en anorektisk dvärg. Full poäng till killarna på effektavdelningen som dessutom gjort ett mycket bra jobb med resten av filmen.

Filmens visuella stil är  väldigt snygg och den  stiliserade produktionsdesignen landar helrätt. Allting är lite ”over-the-top” och fångar serietidningskänslan perfekt. Eftersom jag inte är någon designer så har jag svårt att sätta i ord exakt vad det var, men jag älskade hur allting såg ut. Från kostym till miljö. Johann Schmidts (Hugo Weaving) pimpade bil står numera högt upp på önskelistan tillsammans med ”Dum Dum” Dugans (Neal McDonough) jättelika valrossmustasch.

Snälla tomten... i år vill jag ha...

Att sitta med 3D-glasögon i biosalongen har redan blivit en aning uttjatat och jag har sällan blivit imponerad av teknikens användning, antingen så har det knappt märkts någon skillnad eller så har det varit ett överdrivet effektsökeri med pryl efter pryl som kastas mot kameran. Här funkar det dock förvånansvärt bra, det verkar som att regissören Joe Johnston verkligen tänkt igenom bilderna för att skapa ett djup i dom med hjälp av 3D-tekniken. Visst flyger det en del bråte och annat ur bioduken då och då, men på ett ganska smakfullt sätt.

Det som kunde blivit filmens absolut största magplask är ju såklart den otroligt Amerikaglorifierande hjälten och den tidsepok han befinner sig i. Andra världskriget är fortfarande det krig som Amerikanerna kan ta upp och vifta med utan att samtidigt ta fram skämskudden eftersom där faktiskt fanns en väldigt tydlig skurk som inte ville annat än att härska över världen. ”Hitler var dum, alltså gjorde vi rätt”. Att Steve Rogers dessutom är en ordentlig helylleamerikan som mer eller mindre är definitionen av osjälviskt hjältemod gör knappast saken bättre.

"-Hey lady... stop staring at my boobs!"

Det blir dock aldrig så där sliskigt och patriotiskt som man skulle kunna tro, tack vare vissa saker som manusförfattarna valt att göra. Captain America slåss egentligen aldrig mot den elaka Hitler eller ens mot Nazisterna, utan mot Johann Schmidt och hans Hydra som brutit sig loss från Hitlers led för att själv jaga efter världsherraväldet. Han slåss heller aldrig egentligen för sitt land, utan för sig själv.  När Steve Rogers förvandlats till Captain America blir han utnyttjad som en galjonsfigur för att elda på det amerikanska folket och dess patriotism på en sätt som gör att det tar udden av flaggviftandet och med glimten i ögat görs den amerikanska überpatriotismen osmaklig och oönskad.

Captain America är en äkta matinérulle där skurkarna är skurkar och hjältarna är hjältar. Självklart är det också hela världens framtid som står på spel. Det är spänning och action så det räcker och blir över, allting uppblandat med en god portion humor och självdistans. Chris Evans gör ett habilt jobb att gestalta den präktiga kaptenen med glimten i ögat och Hugo Weaving morrar elakt sina repliker bakom den röda dödskallemasken med bravur. Tommy Lee Jones är perfekt i rollen som klichéartad och cynisk arméöverste och Hayley Atwell tillför tillräckligt mycket girl power för att jag ska vara nöjd. Det finns faktiskt också utrymme för lite karaktärsfördjupningar, förvänta er inte Kieslowski men tillräckligt mycket för att göra karaktärerna lite intressantare.

"-Är det någon som har sett den där odågan He-man och en hink röd färg?!"

Jag hade förvisso väldigt låga förväntningar på ”Captain America: The First Avenger” men jag hade inte tråkigt en sekund under som dryga två timmar som jag satt i biosalongen och jag fick en härligt nostalgisk känsla. Ungefär samma känsla som jag får av till exempel dom gamla Indiana Jones-filmerna och liknande actionäventyr. Att det sedan görs blinkningar till några av Marvels andra figurer (Thor, Iron Man) får mitt nördblod att svalla ordentligt och jag rekommenderar alla serienördar att sitta kvar till eftertexterna slutat rulla. Jag kommer på mig själv med att faktiskt ryckas med så där barnsligt att jag knyter näven segervisst i biomörkret när Kaptenen klarar skivan. ”Captain America: The First Avenger” är utan tvekan en av dom bättre superhjältefilmerna och när jag kliver ur biosalongen så kommer jag på mig själv med att tänka ”Fan, den där ska jag nog gå och se en gång till…” och det kan aldrig vara ett dåligt betyg.

”Captain America: The First Avenger 3D” har biopremiär 12 augusti.


Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg