Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Category is… recension av Pose

Inlägg av Emma Stormdal den 4 juni 2018 i

Recensioner

Ryan Murphys nya serie Pose tar avstamp i New York 1986. Mitten och på samma gång essensen av 80-talet. Reagan, yuppies, Wall Street och Trump – när Trump mest betydde Trump Tower och guldinredning och inte läskig rasistisk clownpolitiker. Men också 80-talet som i HIV och AIDS-skräck, homofobi, klasskillnader och rasism. Kort skulle man kunna beskriva Pose som en Fame-melodram i Paris is Burning– miljö.

Pose berättar en historia som alltför sällan berättas. Visst, Rupaul’s Dragrace har gjort dragqueens trendiga för den stora massan. Idag kan man se tonårstjejer använda samma make up-tekniker som drag queens, med contouring och lösögonfransar. Men Pose är inte historien om Drag queens egentligen, det är historien om balkulturen i New York under 80-talet. Det är historien om den framför allt afroamerikanska och latinamerikanska gaykulturens egna baltävlingar där de fick ikläda sig den identitet de ville. Inte bara drag, även transpersoner som helt och hållet fick vara den person de egentligen var. Och inte bara könsöverskridande, det kunde också handla om ”executive realness” eller dylikt, icke vita som fick vara ”Wall Street”. En värld som på 80-talet vanligtvis kanske var stängd för hen på grund av strukturell rasism och socioekonomiska skillnader. Tyngdpunkten i Pose ligger på gaykulturen och transpersonernas verklighet men det är också historien om  ”Husen”.  Den familj man får välja själv och som fungerar som skyddsnät och stöd när ens egen blodfamilj kanske har kastat ut en.

Det här är ett ambitiöst projekt. Murphy har varit noga med representation i produktionsteamet – tydligen är det den största HBTQ-ensemblen som någonsin jobbat med en TV-produktion. De flesta transrollerna spelas också av transpersoner, vilket jag bara kan komma på ett exempel på inom TV, Laverne Cox i Orange is the new black.

Angel (Indya Moore)

Pose vill mycket och tyvärr kanske lite för mycket på en gång. Det är ett tema i Ryan Murphys filmiografi över huvudtaget. Feud hade samma problem, den ville både underhålla, undervisa i historia och berätta vad jag ska känna. Och den ambitionen kan man ju ha. Exempel på bra informativa och underhållande produktioner är Fröken Frimans krig och The Crown. De är historiskt korrekta (ganska), men de har också lagt tid och pengar på manus och DIALOG.
I Pose finns för många scener som mest fungerar som transportsträckor. Jag tänker mig en regissör som säger ”I den här scenen måste vi få reda på det här, vi har inget manus, men gör nånting med det. Jag låter kameran rulla, vi går och fikar.”  Vissa scener är så märkliga att de får mig att tänka på improvisationsrepetitioner jag hade på mitt estetgymnasium. Vi bara improviserade kring nåt ämne, tills någon vågade utbrista ”Nej fan, bryt! Jag vet inte vad vi håller på med!” Det är som att jag känner frånvaron av någon som har koll.

Sen har vi de otroligt konstiga övertydliga scenerna med James Van Der Beek-chefen Matt Bromley. En av de allra första scenerna där Murphy-guldgossen Evan Peters karaktär Stan sitter i sitt första möte med sin chef Mr Bromley första dagen på nya jobbet. Mr Bromley går igenom uppgifter och hierarkin på företaget(som tydligen är Trumps) och drar sen några linor kokain…  Whuuut??? … Jag menar …  Whuut??? Sådana totalt yxiga scener gör en helt perplex, men de fanns ju där i Feud och även American Horror Story, men märktes inte lika mycket eftersom de hade etablerade skådespelare som arbetat i 40 år.  

Billy Porter som Pray Tell

Och nu till det som ändå gör det värt att se Pose:

Billy Porters karaktär Pray Tell är helt fantastisk. När han ropar ut det välkända ”category is…”, tjafsar med de tävlande, ”throwing shade” – förolämpar någon (min övers.) är han fantastisk. Men han är också brutalt fantastisk i de lite mer nära scenerna när han besöker sin AIDS-sjuke pojkvän på sjukhuset. Inte sentimentalt, men ack så smärtsamt, en svår balansgång.

Dominique Jacksons Elektra Abundance, mother of the house Abundance.  Hon har egenskapen sno allt fokus, om hon är i bild tittar man på henne. Hon är flawless, inte en ögonfrans ligger fel. Hennes sammetslena röst spyr giftiga kommentarer. Att hon är så fantastisk gör det svårt att sympatisera med huvudkaraktären Blanca till en början, eftersom konflikten mellan dem är uppstarten på hela serien. Elektras personliga berättelse är också engagerande. Det hon brottas med, hennes litenhet och rädsla blir så sorglig när hon har den där självsäkra drottninglika framtoningen.

Andra härliga saker är: Balscenerna. Paljetterna. Axelvaddarna. De stora guldclipsen. Hattarna. Alla Dynastin-inspirerade utstyrslar. Blancas stövlar. Angels läppar. Den noggrant utvalda 80-talsmusiken. Om inte annat är Murphy bäst på att sätta tonen genom miljöer.

Dominique Jackson som den undersköna Elektra från huset Abundance

Jag hoppas att fler tar efter Murphy i hans ambition medveten representation i produktionen. Det är inte bara ämnena som behöver bli fler och från olika perspektiv, ett icke-normativt tänkande behövs framför allt i maktpositioner, framför såväl som bakom kameran.  Manusförfattare, filmfotografer, klippare och producenter, som har makt över hur historierna berättas. Framför allt eftersom det märks skillnad i kvalité så fort Our Lady J och Janet Mock kom in och skrev manus samt Nelson Cragg och Gwyneth Horder-Payton regisserade. Ryan Murphy kanske gör bäst i att bara producera.

Måste se-tips: Paris is Burning (1990), om balkulturen på 80-talet. KIKI (2016), om dagens balkultur.

Pose har premiär 4 juni 2018 på HBO Nordic

 

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg