Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Ceremonin – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 13 februari 2015 i

Recensioner

Ceremonin 1

En skulle ju kunna tro att alla tidningar och filmsajter har BDSM-tema idag. Det är det väldigt få som har egentligen. Slumpen, om det nu är slumpen, har fallit sig så att det är premiär för två filmer samma dag, som på ett eller annat sätt hanterar fenomenet BDSM.

Den ena är givetvis Fifty Shades of Grey. Och den får sägas vara den mer mainstream av de två filmerna. Den andra är dokumentären Ceremonin. I den har Lina Mannheimer intervjuat den 83-åriga franska författarinnan Catherine Robbe-Grillet, eller Jean de Berg som hon kallar sig i sin roll som dominatrix. Mannheimer har också intervjuat människor i Catherines närhet, sådana som intar den undergivna rollen just i relationen med Catherine – för det verkar inte vara så att dessa roller är skrivna i sten. Detta varvas med iscensättningar, där Catherine deltar, av de ”sessioner”, eller ceremonier, hon brukar hålla.

gobeck

Om Fifty Shades of Grey var en besvikelse ur erotiskt hänseende, så är Ceremonin raka motsatsen, fast inte som en först kanske tror. Det var väldigt beskedlig nakenhet i den förra, en fick bara skymta roten av Mr. Greys (Jamie Dornan) – väl tilltagna – penis vid ett tillfälle och annars var det mest Anastasias (Dakota Johnson) bröst. Det är ingen nakenhet alls i Ceremonin. Men det är desto mer erotik, om det nu kallas så när det kommer i den här formen. Och jag måste säga att det är väldigt snitsigt framfört, och utfört. Allt kommer givetvis inte falla alla i smaken. Det är så sexuella preferenser fungerar, och nej, laissez faire bör antagligen inte gälla i den ekonomiska politiken, men det bör gälla i sovrummet, eller var en nu väljer att utöva sin sexualitet. Känns som att det är viktigt att påpeka detta i dessa tider, när än den ena än den andra anser sig ha rätt att gå in och peta i andra människors sexliv som vore alla kristdemokrater. Jag tänker säga det rakt ut, och här kan ni ta mig på orden, till skillnad mot en hel del annat i texten. Människor som företräder normen och majoritetssamhället som rynkar på näsan åt sexuella praktiker som inte faller dem i smaken förtjänar… ja, inte vet jag, något dåligt… mångårig magsjuka kanske.

klocka

Problemet – om det nu verkligen är ett problem – med ”den andra filmen”, Fifty Shades of Grey, är att den ger en ganska dålig bild av BDSM som den utövas av BDSM-utövare. Jag skulle vilja påstå att filmen mer skildrar ett ”vanligt” destruktivt förhållande mellan en utnyttjande man och en kvinna än en BDSM-relation. Både filmen och boken – där destruktiviteten är betydligt mer framträdande – är också ”vanlig” relaterad både till ”verkligheten” och en mainstream filmkontext. Och so what, om det nu är så att relationen i boken är osund och människor, i majoritet kvinnor (för män läser inte, utan kör väl bil fort eller fan vet jag istället), attraheras av den bitvis i kraft av att den är osund. Okej. Det kan ju faktiskt vara så, och är antagligen så, att själva läsningen fyller en funktion och att en faktiskt inte alls vill leva ut sina fantasier exakt så som de inträffar i boken. Jag gillar Lolita liksom. Inte fan är det någon som varken tror jag är, eller beskyller mig för att vara, pedofil.

I Fifty Shades of Grey är maktrelationen grumlig, ett spel, en orättvis dragkamp. I Ceremonin är det ingenting sådant. Jean de Berg bestämmer. Punkt. Och alla är där under solklara premisser. Det är inte som i Anastasias fall, där hon vill ha choklad och blommor och istället serveras piskor och Gud vet vad. I Ceremonin vill alla det som händer. Och det är faktiskt helt fantastiskt att se dessa människor lysa. Ofta äldre både män och kvinnor. Människor som ofta upplevt sig instängda i borgerlig och religiös konvention – ta nu inte detta som anledningar till att de har dessa ”ovanliga” sexuella preferenser. Glöm (skenbara) kausalsamband, de är överlag ganska missvisande när det kommer till social samvaro. Detta är individer som tagit kommandot över sina liv, sitter i förarsätet, trots att det kanske ser annorlunda ut utifrån.

Besthonor_grade

Jag kommer att tänka på en annan film som skildrar den där livskontrollen väldigt bra, Secretary (2002). Där är Mr. Grey (James Spader), japp han heter faktiskt så, den dominante och Lee Holloway (Maggie Gyllenhaal) den undergivna. Men där skildras en maktrelationen på ett mer dynamiskt sätt än i jämförelse med Fifty Shades of Grey. Trots Mr. Greys ”övertag” så framstår det som att det är Lee som styr och ställer, oberoende av, eller kanske just på grund av, den undergivna positionen. Makt genom ”underläge”, så att säga. Det är också en av de vackraste filmer jag sett om kärlek. Disclaimer: det betyder varken att jag har eller inte har samma sexuella preferenser som filmens karaktärer – det är så här en får hålla på i dagens kulturklimat, lägga in disclaimers hela tiden, så att inte någon tar en på orden och ”rasar”.

”Welcome to my world”, säger Mr. Grey (alltså han som är i ropet nu) till Anastasia Steele efter att han smiskat henne tre gånger på gumpen. Japp, tre gånger, och det är mer klappar än smisk. En av de absolut pajigaste scenerna i en ganska pajig film. ”Welcome to my world” hade legat mycket bättre i munnen på Catherine Robbe-Grillet, a.k.a. Jean de Berg. För det är en introduktion till den där världen. Och en väldigt vacker sådan – iscensättningarna är gjorda i fantastiska miljöer och är fullkomligt genomvackra. Visst skrapas det bara på den psykologiska ytan. Filmen är bara dryga timmen och hade gott kunnat vara dubbla tiden. Men det som är, är oerhört fascinerande, intressant, och tamejfan frigörande. Catherine Robbe-Grillet är också sexig. Och då menar jag inte sexig på ett nedlåtande, ”falskpeppigt” sätt. Den position hon har, och är, är sexig på riktigt, kraftfull. Bullmormödrar i all ära, men det är befriande att se en äldre kvinna i någon annan roll än offer eller bullbakare.

RGB tiff image by MetisIP

På filmens hemsida finns ett seminarium, från Göteborgs filmfestival, där Björn af Kleen modererar och regissören Lina Mannheimer och Lena Andersson samtalar. Urusel kvalitet och klippen från filmen, som ingår i seminariet, visas inte på grund av rättighetsskäl. Men samtalet är ganska intressant. Mannheimer säger någonting väldigt träffande och tänkvärt cirka en timme in:

”Det finns en intellektuell tradition från de Sade till Foucault, att resonera kring erotik och lägga det på en mer intellektuell nivå som gör att man förhöjer det bortom ett moraliserande om vad som är gott och ont. Det upplever jag som väldigt franskt.”

Vilket Lena Andersson håller med om. Och poängterar att det också finns en fransk tradition av att acceptera ”elitens” excentricitet och upptåg. En viktig anmärkning. Men oavsett, så är det är ju definitivt dags att ta sig till Mannheimers ord. Bli mer fransk.

Ceremonin har premiär 13 februari, samt finns att hyra från samma datum som VoD via hemsidan

betyg4

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg