Senaste Kommentarer

Top Commenters

Chelas Arv – en välgjord film som överraskar retroaktivt

Inlägg av Emma Stormdal den 28 januari 2019 i

Recensioner

Om jag skulle beskriva brasilianska Chelas arv som ett musikstycke, skulle det vara en pianosats av Chopin. Sval, känslig och vacker.
Den välbärgade kvinnan Chela (Ana Brun) har levt en överklasstillvaro tillsammans med sin driftiga livspartner Chicita. Den senare har skött allt det praktiska och tagit hand om Chela. När Chicita blir dömd för bedrägeri och måste sitta av ett fängelsestraff tvingas Chela sälja av sitt arvegods. I sitt vackra barndomshem, som blir mer och mer sparsmakat, bor hon nu ensam och isolerad med sin hushållerska som sällskap. En dag ringer grannen Pituca på och vill att Chela ska skjutsa henne till en bridgeträff. På det sättet kommer det sig att Chela börjar skjutsa grannen och hennes väninnor regelbundet som en slags taxitjänst för kvinnor. Hon möter den yngre och levande Angy, som på sitt stillsamma sätt utmanar den reserverade Chela, och väcker henne till liv.

Det svårt att svälja att Chelas arv är regissören och manusförfattaren Marcelo Martinessis debutfilm. Från första bildrutan till sista är bild och ljudkompositionen otroligt säker,  något som brukar komma med erfarenhet. Kontrasten mellan det öronbedövande larmet i fängelset och tystnaden i det mer och mer avskalade hemmet där överklasskvinnor vandrar runt i rummen, känner på föremål, värderar, frågar är den eller den till salu. Samtidigt smyger Chela runt och kikar i dörrspringor, lyssnar bakom dörrar, en skugga i sitt eget hem. Hushållerskan Patis påtagliga skrammel med bestick och hennes tysta, fysiska närvaro i bild. Chelas värld, nästan helt bestående av kvinnor, får mig att reflektera över hur ofta jag ser det motsatta, och hur befriande och på många sätt vilsamt den är att befinna sig i.  Ana Bruns minimalistiska spelstil drar in en i hennes värld, hennes sätt att uppfatta världen på.  

Chelas arv är en slags överraskning i efterhand. Det är inte de repliker jag förväntar mig ska vara någons slags Hollywoodska föraningar om vad som skall komma, som utgör det katalysatoriska. I den lugna rytmen och de små händelserna som utgör filmen, blir man mer och mer spänd på den stora händelsen, samtidigt som det under tiden smygs in betydelser som slår en och fortsätter att slå en dagar efteråt. 

 

Chelas arv har premiär 1 februari

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg