Senaste Kommentarer

Top Commenters

Child 44 – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 29 april 2015 i

Film Recensioner

C44

Daniel Espinosas thriller Child 44 stoppades i Ryssland inför premiären. Den ansågs vara en förolämpning mot Ryssland som land och hela det ryska folket och den ryska kulturministern har dundrat ut att filmen aldrig någonsin kommer att visas på ryska biografer. Lyckliga jävlar tänker jag när jag lämnar salongen. Jag vet inte om jag tycker att filmen är någon förolämpning mot Ryssland och ryska folket men en förolämpning är det helt klart. Alltså, det finns så mycket som är dåligt med Child 44 att jag knappt vet var jag skall börja men det är min plikt att försöka förmedla den känsla av tristess och intighet som jag känner just nu så jag gör väl ett tappert försök.

Det är lätt att titta på rollistan och dregla hysteriskt. Här slåss både etablerade stjärnor och framtida storheter om tiden i rampljuset och ur ett svenskt perspektiv är det givetvis kul att se att så många bekanta ansikten på allvar tar sig in i Hollywoods finaste salonger men vad hjälper det när själva tillställningen är tråkigare än att ligga hemma, mitt i högsommaren med magsjuka och maratonglo på ett helt års repriser av Kenodragningar. En dragning är 10 minuter och det är en dragning om dagen. Det blir 3650 minuter eller dryga 60 timmar och det är ungefär så lång den här utdragna soppan känns när man sitter där IRL, i biomörkret och gäspar käkarna ur led.

C44_2

”Hörru Tompa, var inte sur på mig. Jag är också tvingad till usel rysk brytning”

 

Jag skall berätta en hemlighet för er. Det här har aldrig tidigare hänt men jag somnade. Ja, det är sant. Oerhört oprofessionellt av mig och inte mitt livs stoltaste ögonblick, I know men trots att jag kämpade emot likt ett fjättrat vilddjur, kunde jag inte hålla mig vaken. Incidenten inträffade ca. fyrtio minuter in i filmen och jag var väl utslagen en kvart eller så och jag kan enbart skylla på rullen. Alla förutsättningar för matinéfilm var nämligen goda. Jag var utsövd, det var varken för tidigt eller särskilt sent på dygnet och jag hade ätit ordentligt och tagit mina vitaminer. Livet var i balans och planeterna stod i linje. Enligt alla vetenskapliga rön borde jag inte ha somnat men så blev det. Damn you Espinosa! Så hur kunde vi hamna i denna osköna situation?

Det märkliga är att Child 44 hade alla förutsättningar att bli en riktigt bra film. Förutom rollistan så är det en spännande och gripande historia som ligger där någonstans och osar potential men tyvärr drunknar den i en rörig story, rysk rotvälska, snigeltempo och en utebliven karaktärsutveckling. Det är väl också detta som gör att filmen totalbombar på biograferna just nu med mindre än två miljoner USD inspelade. Budgeten ligger på stadiga 50 så alla som klarade matte B i plugget förstår ju att det är pressat läge.

C44_3

Livet i Ryssland. Inte så stek.

 

Child 44 är i grund och botten en mordgåta och det är ju gött. Jag gillar ju jakten på en okänd mördare. De dolda ledtrådarna, nerven, mystiken och den mörka stämningen som oftast råder i en kriminalhistoria men här finns inte mycket av det att hämta. Visst finns det mordoffer, ett antal unga pojkar som hittas längs järnvägsspåren mellan Moskva och Rostov för att vara exakt och visst finns det någon som utreder brottet. MGB är den sovjetiska statens säkerhetsstyrka och de jobbar för full maskin för att rota fram spioner, förrädare och annat pack ur sina skrymslen. Leo Demidov (Tom Hardy) är en sovjetisk hjälte som var med och sänkte nazityskland, eller ja typ. Han är en bastant herre, arrogant och föraktlig men han har i alla fall lite heder kvar i kroppen och till skillnad från vissa andra kollegor kan han skilja rätt från fel. Hela tiden arresteras någon stackars tjomme för landsförräderi eller konspiration eller något annat som ryska staten inte samtycker till. Att arrestera en spion leder till befordran, att låta någon glida genom fingrarna belönas med en vistelse i Gulag. Ett upplägg som Leo inte har några som helst problem med, ända tills han tvingas arrestera sin egen fru då vill säga. Raisa (Noomi Rapace) blir anklagad för spionage och genast har vi två trista osammanhängande spår att hänga med i. De mördade pojkarna och spionaget. Hör dessa ihop? Kanske, kanske inte men en sak är säker och det är att inget av dem får mig att utsöndra några massiva mängder saliv.

C44_4

”Hörde du också ljudet? Ljudet av två karriärer som krossas likt en skalbagge under en skosula”

 

Där Tom Rob Smith’s roman som filmen bygger på vann otaliga utmärkelser och låg på topplistor världen över för sin paranoida och politiskt reflekterande beskrivning över Stalins Ryssland genom en tajt mordutredning lyckas Espinosa gå totalt vilse i en adaption som känns alldeles för lång, bister och fullproppad med utfyllnadskaraktärer och information som inte leder någon vart. Hade han hållit sig till barnamorden så hade vi nog varit mer polare jag och Danne men det är för mycket som pågår hela tiden och det blir varken hackat eller malet. En bra kriminalhistoria behöver som bekant en god portion sociologi. En brottsplatsutredning, någon eller några som utför ett gediget polisarbete och lyckas hitta misstänkta och gärna också ett motiv. Sätt sedan dit den skyldige och publiken är oftast nöjd. Problemet är att Leo har alldeles för mycket på sin agenda att mordgåtan till sist bara blir ett av många sidospår. Han skall utöver lösa fallet, rädda sin anklagade fru och samtidigt dessutom försöka handskas med den ilsket blängande MGB-kollegan Vasili (Joel Kinnaman) som ständigt försöker sätta sina käppar i hjulen plus lite annat smått och gott som pågår både här och där.

Lägg därtill filmens kanske största akilleshäl. Den ryska rotvälskan. Herre min skapare vilken fadäs. Här skall vi sitta i timtal och lyssna på etablerade skådespelare som försöker bryta på ryska. Om ryssar ändå inte skall prata ryska utan istället köra på engelska, so be it men tvinga inte Tom Hardy, Joel Kinnaman, Gary Oldman, Noomi Rapace, Fares Fares och Jason Clarke att försöka sig på en klanderfri rysk accent genom en hel film, det går inte. Hardy klarar sig sämst i ensemblen. Hans tonsillfiasko är monumentalt där han ömsom ”klunkar”, ömsöm skäller som ett dement sjölejon.

Nej, in med lite tempo, lite mer fokus på uppgiften och ett accentförbud så hade det här kunnat flyga. Nu blir Child 44 tyvärr årets hitintills största besvikelse och jag satt enbart kvar för att se vem som faktiskt var mördaren, trots att även den nyfikenheten stillades mer och mer ju längre tiden gick. Det var dessutom en rejäl kalldusch och ett antiklimax utan dess like när upplösningen till sist rullades upp inför mina sömndruckna ögon. Kanske hade den funkat uppdelad. En liten miniserie på två eller tre avsnitt så att man inte hinner bli uttråkad till döds mellan scenerna. Ja, varför inte? Det får bli mitt tips till er som ändå vill se filmen. Vänta till den släpps i butik och dela upp lidandet.

Child 44 har biopremiär 1 maj

betyg1

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Pingback: CHILD 44()

  • hankshark

    Kan bara hålla med! Trailer lovade allt och höll inget. Ett av de tusen sidospår hade varit roligare att följa än alla samtidigt.

  • Lindman1

    Men eller hur? Det är sällan man får beskåda en sådan röra som den här och dessutom en röra i snigeltempo. Nej tack, det är en film jag svär att aldrig se om. Märkligt hur vissa kollegor i branschen ändå har dyngat iväg både treor och fyror men det är väl någon form av virtuell klapp på axeln för att vara hygglo mot våra svenska stjärnskott kan man tro.

  • Pingback: Onyanserats Årslista 2015 – Lindman « Onyanserat – Blogg om film och tv()

Fler onyanserade inlägg