Senaste Kommentarer

  • andyhally on Hell or High Water – Texasmys från Storbritannien

    Håller med vartenda ord du säger, men skulle vilja säga ytterligare ett par saker. Först, att den här filmen är...
    Posted 8 december, 2016
  • Marcus Sebastian Olsson on Pappor på film

    Vill passa på att tipsa om ett riktigt guldkorn i kategorin farsor på film - Infinitely Polar Bear!
    Posted 26 november, 2016
  • http://aboutmovies.blogg.se on Måndagslistan: Värsta grannarna

    Rolig lista! :)
    Posted 21 november, 2016
  • Emma P on Vi drevar på.

    Så himla bra skrivet! Du har så vansinnigt rätt, inte tusan kritiseras männen på tv för att de har...
    Posted 21 november, 2016
  • Seb Celia on Vi drevar på.

    Det är ett slukhål i sig att tala om kvinnor och män, i vilket ämne det än gäller, i vad...
    Posted 18 november, 2016

Top Commenters

Cloud Atlas – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 25 februari 2013 i

Film Recensioner

 

Jag gillar filmer där man måste tänka till lite. Filmer som utmanar mitt intellekt. Den där sköna känslan av att inte få allting serverat på ett fat. I Cloud Atlas, tidernas dyraste indiefilm bränner Tom Tykwer och ”One-hit-wonder-regissörerna” Wachowski av allt krut de kan uppbringa och blandar allt. Genrer, tidsepoker och världar. Resultatet blir en film som du aldrig sett maken till tidigare. I en perfekt värld hade detta varit en bra sak men tyvärr glömmer trion bort en viktig sak, less is sometimes more! Det har också sagts om David Mitchells prisade roman som filmen bygger på att den skall vara omöjlig att filmatisera. Något som syskonen Wachowski borde ha lyssnat på eftersom det förmodligen är med sanningen helt överensstämmande.

Att försöka hitta en storyline i den här högtravande sörjan är lika lätt som att hitta den där berömda nålen i höstacken.

I centrum står i alla fall sex olika historier från flera tidsepoker. Det börjar någonstans på 1800-talet och avslutas i en nära framtid. Alla karaktärer av vikt delar ett födelsemärke som förkunnar att de är samma person fast i en annan tidsålder. Reinkarnation, livsåskådning och störst av allt är kärleken. Där har ni resultatet av tre timmar predikande mördande tristess. Det är som om alla texter från DiLevas ”Rymdblomma” plötsligt skulle få liv, slita sig fria, ha en stor omgrop och föda ett kärleksbarn i blå latexdräkt som senare skulle bli härskare över himlakropparna. Kändes det där jävligt flummigt? Bra, precis så kändes det att se Cloud Atlas.

Tom Hanks verkade ha roligt, det hade inte jag

Fåraherden Tom Hanks sitter utspökad på sin lilla framtidskulle och pratar i nattmössan samtidigt som ett mord skall lösas i någonstans i 70-talets San Fransico. I Korea är det också framtid men där klonar man slavar. Alla små historier flätas givetvis samman på mer eller mindre trovärdiga sätt men dessvärre är ingen av berättelserna tillräckligt stark för att kunna hålla mitt intresse uppe genom denna andliga resa genom tid och rum.

Tom Hanks är inte den enda superstjärnan som lattjar runt i galaxerna. Det är en imponerande skara skådespelare som samlats för att skita ner sina karriärer. Halle Berry är totalt apatisk och ser ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. Hugo Weaving kommer väl undan med hedern hyfsat i behåll i alla fall men stora namn som Hugh Grant och annars utmärkta Ben Whishaw känns mest som utfyllnad och jag kan knappt komma ihåg varför de var med i filmen överhuvudtaget.

Mitt i själavandringen har upphovsmännen dessutom tryckt in ett par extrema splatterscener som känns helt fel men det ligger ju å andra sidan helt i linje med filmen i övrigt. Cloud Atlas är ett pråligt luftslott där man slängt in allt. Det spelar ingen roll om det är vackert, fult, verkligt, overkligt, rosa eller svart. Det är bara att hoppas på att publiken köper skiten, vilket tack och lov inte varit fallet då filmen än så länge är en monumental publikflopp.

Så här några dagar efter så är det märkligt hur lite det faktiskt finns att säga om en film som är 172 minuter lång men när ingenting fastnar och ingenting har någon som helst betydelse blir det väl tyvärr lätt så.

Cloud Atlas har biopremiär 22 februari


Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Pingback: Cloud Atlas | Anarres()

  • Idag håller jag inte med… alls. Cloud Atlas tycker jag var klart fängslande. Visst är den rörig, men precis som t.ex. ”The Fountain” så är det på ett fascinerande sätt. Skådespelarprestationerna tyckte jag inte heller att det var något fel på, men med tanke på oordningen så fick karaktärsutvecklingen dåligt med spelrum.

    Att filmen var 3 timmar lång tyckte jag inte heller var något problem. Jag hade gärna sett en 4:e timme som fortsatte berättelsen, eller varför inte en hel TV-serie.

  • Lindman1

    Eftersom filmen fick rätt hyggliga betyg såg jag faktiskt om filmen för ett tag sedan och okej, jag kanske var lite hård. Hade jag betygsatt den idag så hade jag nog satt en tvåa. Här får du en ny recension av Cloud Atlas, Henrik!

    Visst, filmen är mångbottnad och har flera lager, tyvärr tycker jag inte att de är särskilt engagerande. Kanske beror det på att man hoppar från en scen till en annan under hela filmens gång. Det hade väl funkat om man gjorde det då och då men att under tre timmar flyga fram och tillbaka blir tyvärr alldeles för stökigt och där håller jag med dig. Det hade förmodligen funkat mycket bättre i en miniserie på 4 avsnitt. Cloud Atlas är det där ragget, hon som försöker spela svår och lite spirituell men i själva verket är ganska enkel. Jag vet inte om du lagt märke till hur de olika filmscenariona är plockade från andra filmer?

    När de lever ute i skogen med vargpälsar på axlarna i en postapokalyptisk värld så är det väldigt mycket Waterworld över det hela, Sen har du Silkwood i 70-talsavsnitten. Blade Runner är väl rätt solklar i Koreadelen, Amistad när slaveriet skall täckas in och sist men inte minst en rejäl dos av Gökboet när gubben slängs in på hemmet och jagas av en Nurse Ratched-typ, som här, lagom övertygande spelas av en man.

    Tyvärr tycker jag fortfarande att skådespeleriet är otroligt platt, eller kanske mest märkligt egentligen. Halle Berry verkar ju totalt ointresserad och Tom Hanks, ibland spelar han ju över så att blöjknutarna håller på att gå upp och Hugh Grant då, som barbarhövding med tribaltatueringar i ansiket? Nej du, den går jag inte på.Någonting som jag också störde mig på var det där töntiga hittepåspråket. Det påminde mest om rumpnissarna i Ronja Rövardotter och det känns väl inte helt rätt i den här typen av film.

    När sedan det stora ”avslöjandet” var på väg tänkte jag ”nej nej, inte tänker de väl köra på det så vansinnigt uppenbara?” Men jo, det gjorde de ju och jag kände bara, ”japp, jag har också sett Soylent Green”

    That’ s the tru-truth.

  • Hahaha alright. Jag kanske kan hålla med om kopplingarna mot Soylent Green och övriga – men tycker ändå inte det gjorde filmen dålig. Med tanke på att du inte gillar hoppandet i historien så förmodar jag att du inte är något fan av Memento eller 21 gram?

  • Lindman1

    Memento är ju en av mina topp-10-rullar! 21 Gram är också en riktigt bra film men jag har svårt att se likheten. De kan väl säkert vara röriga om man inte hänger med men där har man ju snarare valt att berätta historien baklänges, inte slänga ihop ett collage med sex olika storys i en salig röra. Dessutom gillar jag ju enkelheten och den mörka ödesmättade stämningen i både Memento och 21 Gram och givetvis att slutet överraskade.

  • Fast 21 gram är väl egentligen mer förvirrande? Handlingen i Cloud Atlas är ju iaf linjär om man ser till varje berättelse, men i 21 gram (har jag för mig) att man klippt samman tre berättelser i icke-kronologisk ordning. Vad den filmen hade med själens 21 gram att göra är också ganska oklart. Memento är baklänges precis som du säger, fast ändå inte riktigt. Blev tvungen att slå på wikin där det står förklarat såhär: ”Memento berättas genom två parallella historier; dels genom handlingen och dels genom förloppet. Handlingen berättas i bakvänd ordning i färg och förloppet i kronologisk ordning i svartvitt.”

    Sen kanske inte 21 gram och Memento var de allra bästa exemplen. Kanske Magnolia hade varit bättre. Mest lik tycker jag iaf att The Fountain är, hade du sett den?

  • Pingback: Cloud Atlas - rörig film som berör | Anarres()

Fler onyanserade inlägg