Senaste Kommentarer

Top Commenters

Cyrus – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 3 december 2010 i

Recensioner

John och Cyrus

John (John C. Reilly) har aldrig kommit över sin ex-fru Jamie (Katherine Keener). När hon oannonserat dyker upp i hans hus för att berätta om sitt kommande giftermål så ertappar hon John i en något pressad sexuell situation. Vi förstår att han är rätt ensam tillsammans med sin dator. Med den aningslösa självklarhet som bara en person som gått vidare i livet och hittat en ny, men ändå är mån om att ”vara vänner”, bjuder Jamie in John till bröllopet, men först och främst vill hon ha med John på en fest kvällen därpå.

John: Nej, jag ska absolut inte gå på någon fest.

Jamie: Jo, det ska du visst göra.

Klipp.

John sitter pressad i en soffa på festen. Efter några mindre framgångsrika raggningsrepliker går han ut för att få lite luft. När den überheta Molly (Marisa Tomei) mot alla odds visar intresse går han all-in. Han har redan förlorat kvinnan i sitt liv en gång, när han nu får en andra chans vill han göra allt rätt. De hamnar i säng, hon drar mitt i natten och säger att ”hennes liv är komplicerat”, vilket John tar med en axelryckning eftersom han vet att hon egentligen är alldeles för snygg för honom. Komplicerat eller inte, han kommer inte att ge sig. John har ingen aning om vad som väntar honom.

Molly bor nämligen tillsammans med sonen från helvetet: Cyrus, 21 år som komponerar symfoniska syntlåtar ”inspirerade” av naturbilder. De har en intim relation och är skadligt beroende av varandra. Tillsammans har de bildat en bubbla mot omvärlden för att slippa konfrontera allt jobbigt. Cyrus är passivt aggressiv och en mästare i manipulativ härskarteknik. Han ser direkt John som ett hot och John genomskådar snabbt den skenheliga vänligheten från Cyrus. Viljorna krig tar sin början.

Familjelycka?

Hade det här varit en traditionell Hollywood-rulle skulle det antagligen blivit hur banalt som helst. Nu blev det inte riktigt så. Filmen är gjord av Sundance-älsklingarna Mark och Jay Duplass. Dessa har tidigare visat sig vara mästare av ultralågbudget inom ”mumblecore”, genren som är introvert, tråkig och navelskådande när det är som sämst, men levande, rolig och pulserande när den är som bäst. De har nu fått studiofinansiering men ändå lyckats behålla essensen av det som gjort deras tidigare filmer så bra. ”Cyrus” är en karaktärsdriven film som skådespelarna äger fullständigt.

För första gången ser jag Jonah Hills storhet. Han excellerar med ett nyanserat spel som jag aldrig sett från honom tidigare. Han är ömsom rolig, ömsom skrämmande och har hela tiden en obehagligt beräknande blick. Marisa Tomei och John C Reilly är fullständigt lysande och på ett mästerligt sätt fyller de mellanrummen i replikskiftena med minimala blickar och gester. Det lär vara mycket improvisationer i dialogen och för det krävs det superproffs, och få skådespelare kan som John C. Reilly visa sig så naken känslomässigt. Han har ett naturligt spel, nästan helt befriat från manér. Tänk på hans hjärtskärande polis i ”Magnolia” eller den misslyckade porrskådisen i ”Boogie Nights.” till exempel.

”Cyrus” är en film full av själ och bultande hjärta om relationer och vikten av att ge dem man älskar frihet. Det är en komedi som roar men också oroar.

Cyrus har biopremiär i hela landet den 3:e december

SvD: 5 av 6 Aftonbladet: 3 av 5 Expressen: 2 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jakob

    Någon borde verkligen ta ett snack med Jonah Hill, han är sjukligt överviktig i den här filmen… Kanske skulle det bli svårt att få roller som en mer sund version av sig själv när han gjort karriär som ”den där tjocka killen från Supersugen”?

    Jag är lite kluven till filmen i stort, först tyckte jag att det var skönt att ingen lade LSD eller laxermedel i någons mat eller något annat bus man skulle kunna vänta sig i en komedi med J.C Reilly och Hill, men framåt slutet känns all lågmäldhet ganska färglös. Mer komedi och mindre mumblecore hade helt enkelt uppskattats. Dessutom är Marisa Tomei WAY för snygg för att ens ägna en blick åt J.C Reilly.

  • Leiyah Rose Lindén

    @jakob: du tycker att J.Hills vikt är det ENDA problemet? Jösses så storsint.

  • Christopher Panov

    @Jakob. Kunde inte sagt det bättre själv.

  • Låt killen käka margarin om han vill.

  • Jag gillade verkligen den här filmen.

  • Alexander Kantsjö

    Såg den här filmen igår! Fy fan vad bra den var! En av årets bästa med ett finslipat och lågmält men effektivt manus och fantastiskt skådespeleri från samtliga! En femma hos mig.

  • Vill se den här på bio men verkar ju redan bortplockad!?

Fler onyanserade inlägg