Senaste Kommentarer

Top Commenters

Daddy’s Home – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 5 januari 2016 i

Recensioner

Daddy's Home Poster 2

Det finns en föreställning om att Will Ferrells komik skulle vara sällsynt intelligent. Ett slags arvtagare till den fåniga förträfflighet Chevy Chase odlade innan karriären dalade på 90-talet. Det är inte sant. Alls. Ferrell kom förvisso till sin rätt många gånger i Saturday Night Live men på vita duken har han inte varit lika lyckad.

Jaaa, jag vet, ni är många ni som inte kan hålla er för skratt så fort han dyker upp i bild och hans filmer är stora framgångar. Men jag förstår liksom inte tjusningen i hans ”Frat pack”-manér; som mest består i att bete sig som en förvuxen bebis och skrika när man vill vara rolig.

Som roligast har Ferrell istället varit när han agerat samlade karaktärer och lämnat de fysiska och verbala lustigheterna till andra. Ett fint exempel på detta är hans roll som Alex Trebek i Saturday Night Lives gamla Jeopardy!-parodier.

DADDY'S HOME

”Stirra oroligt nu alla tre.”

Rollen som den städade Brad Withaker i Daddy’s Home borde således passa Ferrell som handen i handsken. Brad (Ferrell) är gift med Sara (Linda Cardellini) och plastfarsa till hennes två biologiska barn, Megan (Scarlett Estevez) och Dylan (Owen Vaccaro). Han kämpar för att vinna barnens gunst. De är nämligen rätt svårflörtade, och ganska vidriga initialt ärligt talat. I bakgrunden spökar den biologiske karlakarlsfarsan Dusty Mayron (Mark Wahlberg). Brads (Ferrell) högsta önskan är att bara få vara velourpappa till de små liven. Så dyker han upp en dag, den hårda vagabonden Dusty (Wahlberg) och vill reparera de skador han orsakat då han stack från allt det där ansvaret barnuppfostran innebär. Och det blir något av ett standoff mellan de två papporna. Om barnen och om ”kjoltyget” – jag bara anpassar mig till idiotin.

DADDY'S HOME

Brad (Ferrell) vill så gärna vara pappa …

Mark Wahlberg har spelat man med stor kuk tidigare, i Boogie Nights (1997). I Daddy’s Home får vi dock aldrig se hans välväxta organ som i slutet av Paul Thomas Andersons film. Istället får vi se en Dusty (Wahlberg) med ryggen mot kameran och en entusiastisk fertilitetsläkare lyfta hans lem för att komma åt att presentera de virila pungkulorna och redogöra för dess potenta innehåll – för publiken ser läkarens rörelsemönster ut som man kan tänka sig att en veterinärs skulle göra när hen skulle lyfta en hästs svans för att komma åt anus. Brad (Ferrell) i sin tur är steril och det är på Dustys (Wahlberg) initiativ de besöker fertilitetskliniken, för att han ska kunna stoltsera med sin åderpåle och spermabomb till pungsäck. Det är mycket sånt i den här rullen, Dustys fulländade mandom ska kontrasteras mot Brads mjukmedelklassiga familjefadersframtoning.

02

… så gärna.

Det är: nästan aldrig roligt. En och annan slapstick-scen är kul men i övrigt är det inget annat. Vid ett tillfälle blir det till och med obehagligt. Den lille pojken Dylan (Vaccaro) blir mobbad i skolan och hela den utökade familjen ska lära honom att slå tillbaka. Allra mest påhejande är givetvis den överspänt aggressive Dusty (Wahlberg), men även Sara (Cardellini) tycker det är rimligt att den rädde lilla pojken ska lära sig slå människor på käften. Den ende som är något så när vettig är Brad (Ferrell), men också han ger med sig under grupptrycket. Missförstå mig inte, kan man som barn stå upp för sig själv på Jan Guillou-manér så visst, men att lära ut att ett litet barn måste tillgodogöra sig närstridsteknik för att ta sig fram i tillvaron, istället för att de berörda vuxna konfronterar översittarens fasoner, är att göra den här planeten till en sämre plats att vistas på. Sedan tvistas just det där berättarspåret till i slutet, på ett sätt som är välbehövligt, men då är det alldeles för sent och sättet det görs på är varken roligt eller förlösande.

11

Att droppa ned i en ramp från taket …

Ferrell och Wahlberg har teamat upp tidigare, som en omaka polisduo i The Other Guys (2010). Inte heller det en särskilt bra film, men ändå en fröjd i jämförelse med Daddy’s Home. Ferrell får en blek, mjäkig roll och tafatta repliker att jobba med. Och jag gillar verkligen Wahlberg, trots att hans register som skådespelare är ytterligt begränsat, men rollen han får här är töntig och han behandlar den överenergiskt och ansträngt – det tycks liksom vara på det sättet han hanterar sina brister som skådespelare. Han agerar som en sådan där kille som är två sekunder från att slå till någon – vem som helst.

Hannibal Buress dyker upp i en biroll. Han blev som bekant känd när hans fräna skämt om våldtäktsmannen Bill Cosby blev virala. Egentligen sa han ju bara vad flera kvinnor sagt om Cosby långt tidigare. Och han hade också sagt det under ett halvårs tid. Skillnaden är att hans stand-up den här gången nådde Youtube och sociala medier. Resten är nutidshistoria och synen på Cosby blir sig aldrig lik. Bra, gott så. Men Buress har erhållit ett kändisskap han inte riktigt förtjänar. Varken hans standup-rutiner, hans skådespeleri eller hans tajming är särskilt underhållande.

12

… är ingen bra idé.

Jag orkar inte ens göra mig rolig på filmens bekostnad. När eftertexterna börjar rulla är jag närmast likgiltig. Det kom en del roliga mer eller mindre komediliknande filmer förra året som är långt bättre än Daddy’s Home. Det är bättre att ni lägger tiden på dem. Exempelvis agentfilmerna Spy, Kingsman: The Secret Service eller även The Man From U.N.C.L.E. Eller Judd Apatow-filmen Trainwreck med Amy Schumer. Eller varför inte Dope. Eller till och med en film som bara med mycket god vilja kan passera som en komedi, den fantastiska Inherent Vice (2014). Eller superhjältekomedin Ant-Man för den delen.

Daddy’s Home har biopremiär 6 januari. 

betyg1

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg