Senaste Kommentarer

Top Commenters

Darkest Hour – Klassisk film med imponerande förvandlad Gary Oldman

Inlägg av Ingrid Forsberg den 2 februari 2018 i

Recensioner

Häromdagen hade jag en diskussion med några vänner som sa att de i stort sett aldrig kände igen Gary Oldman i filmer, eftersom han alltid ser så olika ut. De var inte ens riktigt säkra på hur han faktiskt ser ut, när han är sig själv alltså. Och visst, se till exempel George Smiley i Tinker Tailor Spy, Sirius Black i Harry Potter, eller Zorg i Det femte elementet framför dig, det är inte direkt många likheter dem emellan. Och nu kan man väl säga att Gary Oldman har peakat i oigenkännlighet, i rollen som Winston Churchill i Joe Wrights Darkest Hour. Det är på riktigt svårt att ens fatta att Oldmans modesta lekamen befinner sig inuti den där kroppshyddan.

Darkest Hour är ingen biografi om Winston Churchill, utan skildrar några dramatiska veckor i början av hans karriär som premiärminister, när beslut som skulle bli avgörande för Storbritanniens framtid togs. Det är 1940 och Nazityskland erövrar större och större delar av Europa, och risken att de ska erövra även Storbritannien blir allt större. Premiärminister Chamberlain tvingas avgå, och efterträds av den excentriske Churchill, som är den enda kandidaten som stöds av oppositionen. Och han ställs inför valen att inleda förhandlingar med Hitler eller att fortsätta kämpa emot, mot väldigt höga odds.

Darkest Hour är en gedigen och verkligt välgjord film, det är sådär lite mustigt, brittiskt filmhantverk ni vet. Det känns väldigt klassiskt, även om regissören tar ut svängarna en del när det gäller perspektiv och bildvinklar. Till exempel i filmens första scen där vi färdas via fågelperspektiv rakt in i en karaktäristiskt livlig debatt det brittiska parlamentets underhus. Man ser ett plotter rakt uppifrån, som zoomas in mer och mer tills man urskiljer premiärministern Neville Chamberlain som talar till de upphetsade politikerna, som får honom att avgå. Eller när en sekreterare skriver på en skrivmaskin och vi först ser det från ett perspektiv underifrån själva tangenterna. Ett smart och fint sätt att göra formen på en i övrigt väldigt klassisk film lite mer intressant.

Det är förstås väldigt imponerande att se Gary Oldman spela Winston Churchill.  Jag undrar hur processen gick till när han blev castad, valde man honom för att han helt enkelt är en otrolig karaktärsskådespelare, och så sket man i att han inte har några utseendemässiga likheter överhuvud taget? Och tänkte att man ordnar det sen – för det är ju uppenbarligen knappt ett problem längre. Nu ser mask och makeup (och allt vad det heter) bra och verklighetstroget ut, men jag har samtidigt lite svårt att släppa det. Jag funderar liksom lite för mycket på hur de egentligen har fått till de där dubbelhakorna, och de där valkarna i nacken.

Kristin Scott Thomas spelar hustrun Clemmie

Förutom det rent utseendemässiga så spelar Oldman otroligt med kroppsspråk, maner och tal, med det karaktäristiska mumlandet och den typiska dialekten. Att han skulle bli Oscarsnominerad för rollen var såklart en riktig lågoddsare. Och han kommer säkert vinna den också (han har ju redan kammat hem en Golden Globe, en SAG Award och en Critics Choice Award, bara för att nämna några av alla priser). Det är liksom nästan en självklarhet att  få en Oscar när man spelar en sån här roll. Säga vad man vill om det.

Det är supervälgjort, Gary Oldman är fantastisk, och historien är intressant. Men samtidigt blir det inte så himla spännande. Vi vet ju hur det kommer att gå, och även om det är intressant att se den här delen av historien skildras så tycker jag inte att det ger mig så jättemycket ny insikt. Oundvikligen så blir det Gary Oldmans rolltolkning, både själva skådespeleriet och utseendeförvandlingen, som sätter djupast avtryck med den här filmen. Och det är väl inte fy skam i och för sig.

Darkest Hour har biopremiär 2 februari.

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg