Senaste Kommentarer

  • Marcus Sebastian Olsson on Pappor på film

    Vill passa på att tipsa om ett riktigt guldkorn i kategorin farsor på film - Infinitely Polar Bear!
    Posted 26 november, 2016
  • http://aboutmovies.blogg.se on Måndagslistan: Värsta grannarna

    Rolig lista! :)
    Posted 21 november, 2016
  • Emma P on Vi drevar på.

    Så himla bra skrivet! Du har så vansinnigt rätt, inte tusan kritiseras männen på tv för att de har...
    Posted 21 november, 2016
  • Seb Celia on Vi drevar på.

    Det är ett slukhål i sig att tala om kvinnor och män, i vilket ämne det än gäller, i vad...
    Posted 18 november, 2016
  • Lindman1 on Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem – En magisk resa genom tid och rum

    Tackar! Nej, särskilt spännande blev det aldrig men det gjorde inte så mycket. Underhållningen var det sannerligen inget fel på...
    Posted 18 november, 2016

Top Commenters

De Dansande Andarnas Skog – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 28 november 2013 i

Film Recensioner

Recensionen publicerades första gången 14 februari 2013, i samband med visning på Göteborgs Filmfestival.

Längst inne i Afrikas mest otillgängliga djungler lever Akka. Här har det inte hänt mycket de senaste millennierna och när du klagar på batteritiden i din iPhone så har Akkafolket levt ett helt liv utan skor på fötterna. När du trampar på hundbajs i parken och svär högt så har byns äldste kämpat sig genom hög vegetation och blivit biten av både malariamyggor och ormar, detta under en enda förmiddag.

”Vad då då? Jag känner ju inte de här människorna och kan inte riktigt relatera till deras situation. De bor ju på andra sidan jorden for fuck’s sake!”

Det må vara hänt men de är fortfarande människor med behov och känslor och nu är hela deras existens hotad på grund av den där bokhyllan vi inte kan leva utan. Nej, det är givetvis lite överdrivet, det ligger mer bakom än bara en framgångsrik möbeltillverkare men faktum är att skogsskövlingen redan utrotat hela stammar av Akka, något som blev obehagligt tydligt under inspelningen av Linda Västriks gripande dokumentärfilm De Dansande Andarnas Skog.

När teamet skulle påbörja filmarbetet stötte de på problemet med stort P. Den grupp Linda hade levt med under så lång tid för att kunna etablera ett förtroende var plötsligt utplånad. Av de 300 individerna var väl ungefär ett tjugotal kvar vid liv. De hade dock varken längre familj eller bostad kvar. Splittrade levde de längs den dammiga landsvägen där lastbilarna körde skytteltrafik med kapade trädstammar. Svårt härjade av sjukdomar och alkoholism inväntade de döden och för att kunna slutföra filmen tvingades Linda ersätta den ursprungliga gruppen med andra pygméer med liknande vanor. Inte helt lätt då den andra byn som låg på andra sidan landgränsen talade ett helt annat språk.

Linda Västrik

Så här sade Linda Västrik inför premiären: ”Jag hoppas att jag har lyckats överbygga den exotifiering jag upplevde som barn. Jag vill att vi ska identifiera oss med dem vi ser. Vi ska inte se på dem som gulliga pygméer i små kjolar som klättrar jättehögt upp i träd. Vi ska känna att de är människor, precis som vi” och visst är De Dansande Andarnas Skog är ett imponerande uppvaknande, vilket är precis vad Linda Västrik vill förmedla och allt är filmat på analog 16 mm-film för den där autentiska känslan men visst känns väl budskapet rätt dammigt och genom att uttrycka sig på det viset så bidrar hon ju faktiskt själv till viss del till den där exotifieringen hon vill undvika. Jag kan ju givetvis bara tala för mig själv men inte fan hade jag gått på bio med tanken ”Vad roligt! Nu skall jag få se små gulliga pygméer klättra i träd.” utan narare ”Vad intressant det skall bli att få följa en annan kultur och se hur deras vardag är.” Tolv år har det i alla fall tagit att slutföra projektet och teamet har tvingats befinna sig på resande fot under större delen av den tiden. Hon har dessutom inte nöjt sig med att betrakta urinvånarna på distans. Nej, under flera månader åt gången har Linda levt med pygméerna, ätit deras mat, sovit på deras jordgolv och delat vardagen. Det har inte alltid varit uppskattat och hon har blivit hotad till livet, kämpat mot malaria och nästan ruinerat sig själv under resans gång. Största delen av filmen har hon nämligen finansierat själv eftersom ingen trodde på att hon skulle klara av att “uppdraget” och visst var det nära dikeskörning flera gånger. Det är inte bara att åka ner till Afrika och hänga runt på lite sköna ställen. Att lämna vardagen och bara köra på som vanligt funkar inte. Hon fick helt enkelt ta seden dit hon kom och snällt acceptera att hon behövde tillstånd för precis allt.

Uppfinningsrikedomen visste inga gränser när det var dags för maskerad

Sedan var det ju själva resan. Tänk dig själv.  I regnskogen är det nästan 50 grader varmt med en luftfuktighet på närmare 100 procent och det är väldigt dimmigt. Här skall du alltså bo under en hel fotbollssäsong. Bara att ta sig dit tar åtskilliga veckor. Det är inte bara att hoppa in i en ledig taxi och pröjsa resan med American Express. Nej, det kanske finns tre bilar totalt i den lilla staden och det är ingen som är jättesugen på att cruisa runt med ett gäng taniga och bleka svenskar i baksätet. Efter ett tag tar vägen slut och den jättelika floden tar vid. Nu behöver du en båt. Vilken sjöduglig pråm som helst skulle egentligen funka men det är samma sak här. Det finns inga hamnar fulla med ståtliga sjöfarkoster direkt. Nej, har du tur så hittar du en trött gammal gubbe med en urholkad trästam. Han talar för övrigt inget språk som du behärskar så det är kroppsspråk som gäller. Efter ett par dagars paddlande så är det dags för en liten promenad… i träsket. Ett par timmar i knähögt vatten kan väl få vem som helst att gråta rakt ut men icke. Linda och teamet tycks ha omänskliga krafter. Krafter som kommer ur det brinnande engagemang och den tydliga målbild den lilla gruppen satt upp för sig själva. De gör inte bara detta för sig själva utan för att rädda ett helt folkslag.

De Dansande Andarnas Skog är en omtumlande resa. Den river upp känslor och pockar ständigt på uppmärksamhet och man märker tydligt att Linda egentligen hade velat berätta så mycket mer. Trots den djupa och analyserande insynen i Akkafolkets kultur och levnadshistoria så är det ändå mest av allt en oerhört vacker berättelse om människor och kärleken till naturen och familjen. Se filmen för dessa anledningar, inte för att någon vill bevisa att pygméer är människor och inte ”gulliga pygméer som kan klättra i träd”.

De Dansande Andarnas Skog har biopremiär den 29 november.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg