Senaste Kommentarer

Top Commenters

Deadpool – Vulgometavåldsfest

Inlägg av Emil Viksell den 11 februari 2016 i

Recensioner

tiff_dp_fireplaceonline

När Deadpool/Wade Wilson (Ryan Reynolds) dök upp för första gången i det filmiska X-Men-universumet var det i en biroll i den inte jättespännande X-Men Origins: Wolverine (2009). Något av karaktärens rappa käft hann framkomma innan överste William Stryker (Danny Huston) sydde igen truten på honom och samtidigt modifierade honom till ett stridsvapen med allehanda mutantkrafter. Det var en sorglig behandling av en av Marvels mest fängslande seriefigurer av 20th Century Fox.

Deadpool X-Men Origins

Deadpool (Reynolds) som han såg ut sist. Boooring.

I takt med att samtliga filmuniversum bestående av superhjältar breder ut sig i alla möjliga riktningar var det bara en tidsfråga innan Deadpool skulle få en egen film. Det har också varit ett projekt som legat i pajpen ganska länge. Och i en värld fylld till brädden med superhjältefilmer är det väl inte mer än rimligt att också denna genre kommer med viss variation. Från den superseriösa The Dark Knight-trilogin till The Avengers röjiga blockbusterfjanterier till det ”ironiska” greppet i Guardians of the Galaxy (2014) och Ant-Man (2015).

Deadpool 9

Den uppdaterade Deadpool studerar en teckning.

X-Men-filmerna har kommit med duglig men blandad kvalitet. Mest intressant var det i början, när mutanternas förekomst också skildrades i ett politiskt sammanhang. Och X-männen och -kvinnorna introducerades. Superhjälteskildringar är allt som oftast mest underhållande i upptakten, när hjälten antingen får sina krafter eller karaktären presenteras. Sedan är det, alltid, ett crescendo till ett klimax som alltid är begreppets motsats: antiklimax. Ett antiklimax som manifesterar det sämsta med storfilmer överlag: starkt ljud, starkt ljus, snabba klipp och skadegörelse i stor skala. Deadpool är inget undantag från den gällande mallen. Men det genomförs med en sådan vulgär elegans att det ändå är ett rent nöje.

DEadpool 6

Den mesomorfa kroppstypen.

I Deadpool är det som att X-Men Origins: Wolverine aldrig hänt. Wade Wilson (Reynolds) är en avdankad legosoldat som tar betalt för att misshandla människor som gjort dumt, typ. Han träffar kärleken i Vanessa (Morena Baccarin), de delar sarkasmer och säng. Men lyckan varar inte länge, det visar sig att Wade (Reynolds) har långt gången kräfta. En kufisk lirare erbjuder dock Wade att vara med i ett experiment som ska bota hans cancer. Han nappar, annars skulle ju filmen slutat där, och han får genomgå en behandling som är i paritet med, eller kanske värre än, den Wolverine genomgår när han påtvingas sitt adamantiumskelett. Efter det är Wade stark, ful, arg och ute efter hämnd.

Deadpool 8

Wade (Reynolds) i Rent-t-shirt och Vanessa (Baccarin).

Deadpool skiljer sig från andra superhjältar på så sätt att han ständigt ”bryter den fjärde väggen” genom att tala till publiken, kommentera superhjältegenren, kommentera X-Men-franchisen och så vidare. Ja, här finns inga regler alls. Vid ett tillfälle blir det jävligt meta, när Deadpool driver med skådespelaren Ryan Reynolds … Käften går verkligen i ett. Han sprutar ut politiska inkorrektheter och oanständigheter. Det är en Kick-Ass-betonad humor mer än den beskedliga och något matinébetonade humorn i till exempel Ant-Man.

Deadpoll 5

Den onde i ett noir-regn.

Jag har alltid tyckt att Ryan Reynolds varit en fullgod skådis i den kategori där han ofta verkar: snygga, småspåniga, men kvicka karaktärer. Jag gillade till och med honom i den i övrigt usla Green Lantern (2011). I den här rullen uttalar Wade (Reynolds) specifikt att hans superhjältedräkt inte ska vara grön – en blinkning till hans roll som Gröna Lyktan? Här är han verkligen i sitt rätta element.

Deadpool 4

Han från Silicon Valley och hon från Fast & Furious 6.

I övrigt är det våldsamt som fan, också det i Kick-Ass-traditionen, det är så att säga fruktkött i blodjuicen; när huvuden exploderar så väller det ut en sörja som nästan skulle ha passat i Braindead (1992). Trots att det hela har en stollig feeling så sparas det inte på hemskheter. Det är dock inte actionscenerna som är behållningen – de är okej på sin höjd – utan replikerna och ordväxlingarna. Och folk säger verkligen det de känner och tänker. När Wade (Reynolds) kommer tillbaka efter experimentet säger sidekicken och bartendern Weasel (T.J. Miller) något i stil med att han ser ut som produkten av två avokador som hatknullat varandra och att: ”You look like Freddy Krueger’s face-fucked a topographical map of Utah”. På den nivån är det.

Deadpool 10

Negasonic Teenage Warhead (Hildebrand), eller ”emo:t”, om man vill hålla det kort.

Sedan överdrivs det inte visuellt och scenografiskt, kutym inom superhjältegenren är ju annars att kruta på av bara helvete. Det är inte (alls) så nedtonat som i Daredevil– och Jessica Jones-serierna, men det hålls nästan lika lokalt som de där serierna håller sig inom Hell’s Kitchen. Karaktärsgalleriet hålls också tajt. Nemesisen kommer i form av Ajax (Ed Skrein), med ilsken sidekick: Angel Dust (Gina Carano). Ajax (Skrein) är en synnerligen intetsägande karaktär, men givet att Deadpool (Reynolds) ”poppar” så gör det ingenting, eller det är snarare befogat att han inte försöker skina ikapp. X-männen finns representerade med stålpaketet Colossus (Stefan Kapicic/Greg LaSalle) och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) – japp, Deadpool påpekar att det är ett jäkla tungt superhjältenamn.

Deadpool 3

Det är faktiskt jättekul. Fulsmockat med metakommentarer, film- och musikreferenser och blinkningar till allt möjligt. Särskilt mycket substans är det inte, bara ren och skär underhållning – även om jag tycker att den frispråkiga och oortodoxa kärleksrelationen som mest bygger på knullande är otroligt fin.

Deadpool har biopremiär 12 februari. 

betyg4

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg