Senaste Kommentarer

Top Commenters

Den blomstertid nu kommer – recension

Inlägg av Eduardo den 22 juni 2018 i

Recensioner

Klassiska ”haha ja nu är det midsommar” bilden

Det är ett kallt regn som ligger över Sverige och det är midsommar – lagom till Sveriges riktiga nationaldag så släpps katastroffilmen (ok i onsdags men nära ändå) som behandlar lite det som vi kanske tänker på allt oftare – vad skulle hända om allt förstördes – vad skulle hända om krisen faktiskt kom till vår dörr?

Alex (Christoffer Nordenrot) har lämnat sin hemort i tidig ålder för att komma undan sin pappa och blir med tiden en framgångsrik artist i Stockholm men såklart – med ett ouppgjort förflutet – både med sig själv men även med den kärleken som försvann där hemma. Inte så superengagerande berättelse men när Stockholm plötsligt skakas av en terrorattack så lutar vi oss lite mer framåt. Sverige sätts i beredskapsläge och helt plötsligt står krisen/kriget inför dörren och vi får följa Alex och hans närmaste när dom navigerar sig igenom kaoset.

Produktionsbolaget Crazy Pictures är kända för en större publik genom sin Youtube-serie “poesi för fiskar” som genom åren matat ut massa sketcher där den tekniska biten hållit en hög lägsta-nivå och en kanske lite lägre humornivå  Samma filmkollektiv har nu genom crowfunding lyckats göra sin första långfilm vilket i sig är mer än imponerande och säger något om förväntningarna på filmen från en trogen fanbase. Blir dom besvikna? Troligen inte men vi andra kanske blir det.

Lite mer regn

Även om Alex är huvudfiguren så möter vi alla karaktärer som är kopplade till honom – Anna (Lisa Henne) den förlorade ungdomskärleken och hans pappa (Jesper Barkselius) som både i vissas ögon nog lyckas väl i sin rolltolkning men i andras framstår som en lättare version av Kjell Bergqvist. Personberättelserna trumfar aldrig det yttre hotet och spänningen kring vad dom det egentligen sker vilket är synd men även förståligt.

Hotet som hela tide växer och blir mer otydlig desto längre vi kommer är som alltid när det gäller katastroffilmer mer intressant än människoödena – det sista är egentligen ett nödvändigt ont för att föra fram handlingen. På distans genom nyhetsuppläsare och radio så följer vi hotet och dess vaghet – det enda som är tydligt att det hela tiden växer.

Skådeplatserna är inte bara Stockholm utan även de mindre orternas röda hus med vita knutar och 1800-tals kyrkorna kommer fram när Alex och hans nära vänder sig hemåt. Alla de symboler för det som folk vill associera Sverige med visas upp och det är nästan lite oväntat att en dalahäst inte kastas in i elden när dom ändå håller på.

ömsom eld ömsom regn

När Netflix släppte ‘The Rain’ nyligen så låg inte skräcken direkt i premissen om ett giftig regn som drog in utan snarare att familjära miljöer som Köpenhamn var sönderslitet, inte heller att det fanns ett köttätandet kollektivet utan mer att det bestod av svenska c-skådisar. Skräcken ligger som vanligt i det som ligger oss närmast.

När Myndigheten för Samhällsksydd och Beredskap nyligen släppte sin lilla manual “Om kriget eller krisen kommer” så steg spänningsgraden lite i Sverige – det blev lite mer ok att hamstra matförråd och många drog väl på sig stora ‘vadvardetjagsa’-tröjan och helt plötsligt blev var och varannan snubbe expert på hur det svenska försvaret ska skötas. Hur som helst – hotet kröp lite närmare oss och en del av oss gillar det.

Precis denna kittlande närhet och spänning är det ‘Den blomstertid nu kommer’ tar fasta på – svenska skyddsrum med orangefärgade dörrar mitt ute i den svenska urskogen blandade med ett övervintrat militärt lingo drar oss tillbaka till en plats vi alla trodde vi lämnat. Helikoptrarna heter Örnen och Oden och istället för att rädda The prime minister så är det lantbruksministern som måste sättas i säkerhet. Någonstans i bakgrunden ljuder Hesa Fredrik.

En vacker död stad

Det hela vävs samman bra – specialeffekterna är lika bra som dom är starka – istället för att spela på större explosioner så är det snarare stora händelser som ramas in lågmält – bilar krockar, helikoptrar faller men lika snabbt som det sker lika snabbt så tystnas allt igen av sommarregnet. Tillsammans med en, för merparten, nedtonad ljudbild av svensk kyrkorgel så kryper ett redan relaterat närhet lite närmare oss.

I slutändan faller filmen lite på upplösningen och de olika storylines och slår knut på sig själv när den försöker engagera eller skriva tittaren på näsan med en emotionell penna men det faller platt . Ibland ter sig det amatörmässigt gällande skådespeleri och manus men ge det lite tid så kommer nog Crazy Pictures leverera en bättre kris än vi kan föreställa oss.

 

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg