Senaste Kommentarer

Top Commenters

Det- Nostalgiskt clownmys med Skarsgård den yngre

Inlägg av Måns Lindman den 12 september 2017 i

Recensioner

”We all float down here”

När skräckmästaren Stephen King satt hemma i Maine och påtade ihop boken It för dryga trettio år sedan kunde han givetvis omöjligt förutspå att den 1100 sidor långa romanen om en bindgalen mordisk clown som bosatt sig i kloaksystemen skulle filmatiseras, inte bara en gång utan två men så blev det. 1990 kom den TV-producerade filmen med Tim Curry i rollen som Pennywise och nu är det alltså dags för Bill Skarsgård att visa var skåpet skall stå och satan i gatan vad han dänger ner det där skåpet! Hans clown-rage är en ynnest att insupa och även om Timpa gjorde det bra när det begav sig så är Bill mer creepy i sitt kroppspåk och röstläge. Nu spelar givetvis både teknik och budget i en helt annan liga men den vetgirige brinner säkert av nyfikenhet ändå. Är det här samma rulle som då? Svaret är ett komplicerat -ish. Det, anno 2017 är mer en välsnidad coming-of-age än en urspårad skräckorgie. Samtidigt är ju storyn mer eller mindre intakt även om vissa delar har ändrats radikalt för att passa formatet. Andy Muschetti rider här vidare på en ytterst populär våg av 80-tals revivals när han trycker in mängder av nostalgi och pikar till en era som, mycket tack vare Stranger Things har blommat upp igen. Här hittar den uppmärksamme referenser från både E.T, the Goonies och framför allt Stand by Me. Ibland är det faktiskt så mycket Stand by Me att man ligger farligt nära plagiat. Å andra sidan är King författaren bakom båda verken så jag antar att det flyger.

Casten i alla 80-talsrullar någonsin

Föreställ dig den mest överjävliga bonnhåla du kan tänka dig. Inte så mycket kring estetiken utan snarare de som bor där. Ta en liten amerikansk småstad med små pittoreska hus och mysiga butiker men fyll samtidigt stället med passivagressiva föräldrar, sexförbrytare, mobbare med hockeyfrilla och varelser som stått och smugit bakom helvetets portar tills någon intet ont anande stackare råkat öppna dörren på vid gavel och du har Derry, Maine. Här har folk försvunnit på regelbunden basis sedan Dracula var pöjk och värst av allt är det med kidsen, de hinner knappt födas innan de försvinner lika kvickt som en provisionsbaserad avlöning under semestermånaderna. Detta blir unge Bill (Jeaden Lieberher) snart varse när hans lillebror Georgie möter sitt öde hos Pennywise i en perfekt återskapad klassisk scen från 90-talets version. Nu vet givetvis inte Bill att grabbhalvan de facto har blivit brutalt massakrerad av en illasinnad gycklare i ett gigantiskt avlopp men att han är borta råder det inga tvivel om. Bill samlar därmed ihop hela Loserklubben och påbörjar en skallgång. Loserklubben består, precis som namnet antyder av diverse mindre populära individer som hänger eftersom ingen annan vill riskera sitt rykte genom att umgås med nördar. Ja, ni känner igen persongalleriet direkt när ni ser det. Det har använts i oräknerliga rullar genom åren och flera av ungarna är i princip identiska med huvudpersonerna i just Stand by Me, där till och med kläder och frisyrer verkar ha återanvänts. Nu kan man välja att se detta med två olika par ögon, antingen rasar man över att det är samma skit all over again eller så jublar man inombords över att få en ny chans att se en 80-talsklassiker i ny tappning. Ja, toppad med en hel drös jump scares förstås. Det, anno 2017 är nämligen proppfull av jump scares och här hänger det givetvis på hur ruttad man är. En luttrad skräckfarbror som undertecknad tycker inte att Det är särskilt läbbig, det är ypperligt monstermys snarare än knäck i brallan för min del men en som inte är helt van vid den här typen av maxad nostalgiskräck kan nog få vissa problem med sömnen och lider man av coulfofobi eller i vardagligt språk, clownskräck så gör man nog bäst i att stanna hemma för det här blir inget roligt alls, det är ett som är säkert. Slår man upp äcklig clown är det en bild på Bill Skarsgård i viktoriansk onepiece och en av de mer lyckade sminkningar jag någonsin sett. Han sade innan premiären att han inte ville göra en tolkning av Tim Currys Pennywise utan något eget och det lyckas han sannerligen med. Jag säger inte att han är bättre och jag säger inte att han är sämre, de är… olika.

Här kan man va!

Precis som i filmerna jag tidigare nämnt och givetvis Stranger Things är ungdomarna viktigast här. De är hjältarna i filmen och tillsammans med Pennywise, storyns bread and butter. De vuxna blir mest rekvisita även om det är en högst obekväm sådan. Faktum är att de perverterade och kontrollerande föräldrarna är mer hemska än clownen. En psykoclown med rakbladsvassa gaddar är trots allt en charlatan och ett imaginärt påhitt av en briljant hjärna men en peddofarsa och sinnesrubbad morsa är verklighet för allt för många barn av i dag och därmed ytterst svåra att värja sig mot.

Muschietti är dessutom tillräckligt tålmodig att han ger varje medlem av Loserklubben sin egna tid i rampljuset. De har sina högst individuella och dysfunktionella liv som vi mer eller mindre motvilligt tvingas följa och mycket tack vare detta blir aldrig 2 timmar och 15 minuter för långt, vilket annars som bekant är en folksjukdom bland moderna filmskapare. Att ösa på i evigheter bara för att man kan. Nej, här är varje sekund motiverad och alla skall ha solidariskt med credd för det. Det finns nämligen inte en enda svag insats från någon inblandad att finna. Det är nostalgiskt, det är trovärdigt och det är hjärtslitande. Du skall bry dig om vad som händer med dessa loserkids och tro mig, du kommer att bry dig om vad som händer med dessa loserkids. Du förväntas känna samma lycka i kärleken och lika kalla kårar längs din rygg.

Tokruckel, standard

Skall jag hitta något att gnälla på så är det väl att det har gjorts tidigare. Då menar jag inte bara filmen Det, utan även den tygellösa fest av skräckfilmsklyschor som ständigt vräks över mig. Levande dockor, gamla ruckel, blodfontäner och mörka källare. Det är så mycket copy/paste att det ibland blir lätt parodiskt men det skall vi inte hänga upp oss på nu. Låtom oss istället jubla i högan sky över en klassisk 80-talsrulle i ny tappning. Ett skolboksexempel som bringar vemodstrånad i var törstande skräckfilmssjäl.

Det har biopremiär 13 september

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg