Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Djungelboken – Majestätisk filmupplevelse för hela familjen

Inlägg av Måns Lindman den 13 april 2016 i

Recensioner

TJB

När jag går på bio och ser filmer som Djungelboken önskar jag vanligtvis att jag kunde backa tiden, och då snackar vi inte ett par tre år utan rejält många jordsnurr. För visst är det väl ändå så att tidlösa sagor som Rudyard Kiplings klassiska berättelse i regel bäst uppskattas av en yngre publik? Att bara kunna sitta där och garva åt festliga figurer, långt bort från verklighetens bestyr och ångestfyllda krav på prestation och som om inte det vore nog gör sig tiden också smärtsamt påmind i produktionen. Visst, nog slår sentimentaliteten till ibland med full kraft och minnen från förr annonserar plötsligt sin närvaro.
Det kan vara ett lätt doftmoln av morfars Old Spice när han vände sida, en trädkoja i skogen där man själv lattjade runt bland grenarna och tänkte att man var Mowgli med ytterst blandad framgång eller bara blekta bilder ur en bok från det förflutna.

Därför kan jag avundas barn som i dag får gå och se tekniskt fulländade filmatiseringar av de gamla klassikerna. Där jag fick en halvtaskigt tecknad Kaa med morfars hesa piprökarröst får dagens ungdom nu en 3D-modulerad färgsprakande karaktär med väsande kändisröst. Visst vill föräldrar gärna hävda att frisk luft och primitiv uppfinningsrikedom, ”ut i skogen och lek med kottar” formade en frisk generation men jag vet inte. Hellre popcorn på bio än en stukad fot i skogen säger jag men så har jag heller aldrig stuckit under stolen med att jag väljer teknisk utveckling och bekvämlighet framför mossig nostalgi varje dag i veckan.

TJB2

Alla svarta katter betyder inte otur

Disney har sedan länge lagt vantarna på Kiplings verk som också har filmatiserats vid tidigare tillfällen men aldrig på det här sättet. Jag är smått lyrisk över hur väl Jon Favreau har förvaltat den gamla storyn och samtidigt gjort den till något helt nytt där samspelet mellan människa och natur nästan får mig att längta tillbaka till den där slitna trädkojan igen. Jag hade dock hellre sett att den var belägen i Indiens djungel än i halländska Åsaskogen men det är en parentes i sammanhanget.

Redan i den magnifika öppningsscenen där en ung Mowgli (Neel Sethi) springer genom djungeln i sällskap av sin adoptivfamilj vargar och den ständigt vakande Bagheera (Ben Kingsley) känner jag att det kommer att bli rejält med hålligång i skogen den närmsta timman och dessutom ett förbaskat snyggt sådant. Miljöerna är häpnadsväckande filmen igenom och det känns verkligen som om att man har velat ge varenda litet palmblad pur perfektion. Genom att kombinera spektakulära bilder av regnskog, vattenhål och sönderfallande tempel med ack så realistiska däggdjur, kulörta fåglar och krälande reptiler bjuds vi på en prålig matiné som verkligen sätter färg på vardagen.

wolf

Vissa barn blir curlade, andra hänger med vargar

Djungelboken behöver knappast någon närmare presentation så det hoppar jag över men något berättelsen alltid har gjort med bravur och nu gör ännu ett snäpp bättre är att lyckas fylla varje bildruta med lika delar förtrollning och spänning. Trots att Kalle Ankas Julafton har exploaterat sönder samspelet mellan Baloo och Mowgli i årtionden är det fortfarande en högklassig comic relief och ett perfekt avbrott mitt i lömska mellanspel med den hypnotiserande pytonormen Kaa (Scarlett Johansson) och en despotisk Kung Louie (Christopher Walken) i högform.

Men så var det ju det här med sången. Jag har sällan sett någon ”nytta” i konceptet att en skådespelarensemble plötsligt skall behöva bryta ut i kollektiv schlager och trots att det den här gången är en begränsad repertoar hade jag helst sluppit det nu också men i vissa filmer kan jag ändå låta det passera eftersom det ger en viss känsla till filmens tematik. Dessutom var sången ett viktigt inslag redan i förra Disneyfilmatiseringen från 1967, en film som var personligt övervakad av Walt himself och ur den kom också odödliga hitlåtar som ”I Wanna Be Like You” och ”Trust in Me.” Låtar som sedan översattes och även blev svenska filmmusikklassiker. I detta års upplaga måste jag dessutom säga att Scarlett Johanssons ”Trust in Me” är hypnotiserande vacker om uttrycket tillåts.

TJB3

Monkey business med Walken

När den yngre publiken bara myser åt härliga djungeldjur och dråpliga händelser noterar de vuxna kanske det politiska ekosystemet där djuren blir en förlängning av oss själva. Då situationer som behandlar jämlikhet, trossystem, konfliktlösning och självklart det överhängande miljöhotet plötsligt dyker upp blir Djungelboken genast lite mer myndig och lärdomen om att djur och människor måste kunna leva i koncensus och genast sluta upp med att förstöra vårt gemensamma hem. Det är dock inte på den nivån att det bara blir en svulstig moralkaka av det hela utan mest ett litet dirigerande pekfinger åt etablissemanget.

Något annat som är imponerande är hur väl man har passat ihop de olika karaktärerna och skådespelarna. Deras personligheter flyter liksom ihop och jag har oerhört lätt att köpa Bill Murray som livsnjutaren Baloo, Christopher Walken som smågalen maffiaboss i orangutangkostym. Ben Kingsley är given som auktoriteten själv i sin roll som Bagheera, Scarlett Johansson gör en kall och lömsk Kaa med bravur och vi skall heller inte glömma Idris Elba i rollen som Shere Khan. Han ingjuter precis den respekt som jag förväntar mig och kanske till och med står ut som den enskilt starkaste insatsen av dem alla. Paradoxalt nog är det bara den enda icke animerade karaktären som inte riktigt håller. Sethis Mowgli är en gnällig brat med usel accent men tusen lianer vad porträttlik han är! Det är som om att han klivit rätt ut ur boken, röda kallingar och allt. Å andra sidan spelar grabben enbart mot green screens och fiktiva CGI-figurer så jag tänker inte vara allt för hård mot honom heller.

Så vad väntar du på katten? Det här det svänger ju! Djungelboken är storslagen i alla avseenden. Det är en majestätisk filmupplevelse för hela familjen som innehåller allt man kan önska och lite till, en välkommen flykt från det grå till det kulörta där jag inte längre behöver backa tiden.

Djungelboken har biopremiär 13 april

betyg4_5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg