Senaste Kommentarer

Top Commenters

Dogman – Marcello Fonte trollbinder

Inlägg av Emma Stormdal den 16 februari 2019 i

Recensioner


Regissören Matteo Garrone (Gomorra) vänder ofta blicken vid sidan om det lyckade välfungerande samhället, till periferin. I Dogman utgör denna en fattig förort till Rom och en sliten strandpromenad – öde, bortsett från några få farbröder som i avsaknad av kunder dricker kaffe utanför sina butiker. Marcello äger en hundsalong. För att dryga ut kassan och kunna ta hand om sin dotter, säljer Marcello narkotika vid sidan om. Med den mer olagliga verksamheten följer situationer som Marcello inte kan hantera. Många av de situationerna skapas av det kokainstinne muskelberget Simoncino. Han skapar kaos och katastrof vart han går och Marcello har inget att sätta emot utan dras med orkanen som är Simon. Trots protester finner sig Marcello ha gått med på att råna sin vän och butiksgranne som är juvelerare.

Marcellos liv består inte bara av mörker. Relationen med den älskade dottern, och sammanhållningen mellan de gamla gubbarna i området är känsligt skildrat. Dessutom älskar Marcello sin lilla firma och hanterar de gigantiska hundarna med sitt mjukt viskade “amore”. Hotet som Simoncino utgör blir därför så påtagligt och skrämmande. Att hantera honom på samma vänliga sätt som han gör med hundarna fungerar inte. Att vädja “snälla”, att resonera, verkar bara göra saker värre. Och tillslut befinner sig Marcello i situationer som verkar omöjliga att ta sig ur.

Marcello Fonte som spelar huvudrollen Marcello, gör en fantastisk skådespelarinsats som Marcello. Cannesjuryn tyckte så pass mycket om den att de gav honom pris för Bästa manliga skådespelare. Välförtjänt, absolut.  Fontes har ett sätt att trollbinda en, i de där stora bruna ögon syns desperationen, men också kärleken och allt Marcello drömmer om, för sig själv och dottern. Hans spensliga figur, hans timida sätt att vädja till både hundar och gigantiska, aggressiva brottslingar är hjärtskärande.

Dogman är en ont i magen-film. Det är en sån där film som gör att man säger ”nej nej nej” tyst för sig själv, eftersom huvudpersonerna gör konstant dåliga val (eftersom jag själv skulle hantera kokainpåverkade muskelberg sååå mycket bättre än Marcello).  En sådan där film där saker blir sämre i rekordsnabb takt, sämre på sätt man inte kunnat förutse. 

Premiär 15 februari

Taggar:

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg