Dogtooth – Recension

Det som hon har runt huvudet hade jag också velat ha

Utåt lever han ett vanligt liv – hemma hålls familjen isolerad. Helt utan vetskap om världen utanför har de uppfostrats i tron att katter är köttätande monster och att Frank Sinatra är deras farfar. Lanthimos berättelse utspelar sig både i och utanför bild.

Jag var på ett så kallat ”mingel” häromdagen och fick, av en främmande man frågan: ”Tyckte du Melancholia var bra eller dålig?” En bra fråga. Jag har nämligen gått och funderat på den konstant sen jag såg filmen. Det korrekta svaret är nog; ”Jag vet inte.” Det är, för att använda ett recensionsord från 40-talet, en märkvärdig film. ”Melancholia” skapar en obehaglig stämning och är sannerligen ingen main stream-film, den har kolsvart humor och är en fulländad estetisk upplevelse. Alltså borde den vara bra eller hur?

Så varför håller jag på och gafflar om ”Melancholia” när det står ”Dogtooth” i rubriken? Jo, den främmande mannen från minglet sa nämligen, ”Om du gillade Melancholia så MÅSTE du se ”Dogtooth”. Det är en väldigt speciell filmupplevelse”. Men detta tvärsäkra påstående i bakhuvudet, plus vetskapen att filmen vann priser både i Cannes och Stockholm samt var Oscars-nominerad, sjönk jag ner i biofåtöljen med hyfsat höga förväntningar.

Dogtooth är en mycket märklig film. Har du bakelitbågar och diplom från Berghs kallar du sannolikt filmen ”svart komedi” eller en ”bitande satir”. Jag kallar den en miserabel avant garde-film kliniskt befriad från karaktärsutveckling, intressant drama och ja, humor. Ingen ”Melancholia” med andra ord. Där danskens film rör om känslorna på djupet är ”Dogtooth” mer av en intellektuell övning. En film man kan bestämma sig för att tycka om. På ett emotionellt plan har den knappt något att ge, men den är ett veritabelt smörgåsbord för den ”tänkande” filmälskaren. Vederbörande kan efteråt tolka in metaforer för ett trasigt samhälle och sedan utveckla detta i ansträngda essäer och recensioner.

Filmen är – eftersom den saknar någon egentlig intrig – bara en lång rad obehagliga och poänglösa sketcher. När dessa staplas på hög blir det bara en riktningslös, förvirrad och repetitiv upplevelse. Det är i sig inte fel med filmer som är skruvade och bisarra, tvärtom, men det måste finnas en inre logik, en kontext som gör att man köper premissen och den går inte att finna i ”Dogtooth”. Filmens förmildrande omständighet är fotot med väldigt intressanta bildkompositioner och en delikat färgpalett.

”Dogtooth” skildrar världshistoriens mest dysfunktionella familj och vill sannolikt säga något om uppfostran, riskerna med hemskolning och en irrationell rädsla för det okända. Men det är bara en gissning. Vi får aldrig någon förklaring till Pappans drivkrafter. Varför spärrar han in sina barn och kontrollerar dom på ett sånt surrealistiskt och sadistiskt sätt? Filmen ger inga som helst svar och slutet kommer lika abrupt som välkommet.

Dogtooth har biopremiär den 10:e juni

DN: 5 av 5 SvD: 6 av 6 Expressen: 4 av 5 GP: 5 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén