Senaste Kommentarer

Top Commenters

Don’t Breathe – Smart skräckrulle av klassiskt snitt

Inlägg av Måns Lindman den 2 september 2016 i

Recensioner

DB1

Tre ligister i 20-årsåldern bestämmer sig för att göra inbrott i en dekorerad krigshjältes gamla kråkslott i utkanten av Detroit. Det är det sämst genomtänkta beslutet sedan NASA glatt skålade i skumpa och skickade iväg Challenger, trots att de visste att det strulade duktigt med tekniken. Rocky, Alex och Money har ju egentligen råkoll på det här. Sno inte prylar värda mer än 10 000 Dollar och gör inte inbrott i ett hus där någon är hemma men girigheten och den oändliga längtan bort från sunkhålet Detroit gör att trion ändå bestämmer sig för att gå emot sina egna regler och katastrofen är snart ett faktum.

Efter ett tips från den lokala hälaren skall det nämligen visa sig att en nyss hemkommen krigsveteran (Stephen Lang) miste sin dotter i en bilolycka och har sedan dess låst in både sig själv och den saftiga försäkringssumman i en nersliten kåk i ett öde bostadsområde. Rocky (Jane Levy) lovar sin lillasyster att de skall fly till Kalifornien och surfa. De skall bort från trailer-trash-tillvaron med sin nersupna morsa och hennes truckerkepsklädda nazistligg. Hon skall fly tillsammans med Money (Daniel Zovatto) och starta ett helt nytt liv och se till att systern aldrig får uppleva en barndom som hennes. Alex (Dylan Minnette) får haka på han också om han vill men han är tveksam till det här tilltaget. Hans farsa äger firman som installerat larmet och han är rädd att om de bryter mot sitt modus operandi så kommer deras brottsodysseé snart att uppdagas, han är givetvis också lite på distanskär i Rocky. Det krävs dock bara lite övertalning från polarna så är han inne. De rekar lite mot huset och upptäcker att snubben är blind som en mullvad. Sicket jävla flyt! Det blir ju som att sno godis från barn det här. Ingenting kunde vara mer fel.

DB2

Money, Rocky & Alex in da house!

Det säger ju sig självt egentligen, man blir inte dekorerad krigshjälte för intet. Har man förtjänat ett sådant epitet kan man ett och annat om strategi och överlevnad. Man är också förmodligen ett iskallt bad-ass som agerar utan att fråga först och man har högst troligt en rejäl arsenal grovkalibriga vapen hemma. Har man utöver detta mist sitt enda barn i en tragisk olycka är man förmodligen utom sig av sorg och inte heller särskilt empatisk mot tre korkade kids som inte på något sätt kan titulera sig criminal masterminds.

Efter att ha sövt ner den mest skräckinjagande jycken sedan Cujos storhetsdagar hoppar de i alla fall in i huset i jakten på cash. Så mycket mer vill du inte veta om handlingen i Evil Dead-regissören Fede Alvarez’s Don’t Breathe.

Stephen Lang är klart hårdast på bio i år

Något som skiljer Don’t Breathe från andra home invasion-rullar är att ingen av karaktärerna känns som någon typisk protagonist. Det finns ingen genomgod människa eller något hjälplöst offer att heja fram. Även om de tre inbrottstjuvarna har sina skäl att stjäla från andra är dessa mestadels egoistiska, för att inte säga kriminella och den blinde mannen har sina egna mörka hemligheter att bevara.

Fede Alvarez återanvänder sin huvudrollsinnehavare från Evil Dead och introducerar samtidigt Stephen Lang som den blinde mannen. De gör båda ett utmärkt jobb. Levy’s Rocky är den hoppfulla drömmaren med en fascination för nyckelpigor och kontrasten Lang bär på en backstory som kommer att få dig att tappa hakan. Don’t Breathe påminner en hel del om Panic Room på grund av sin handling men jag kan ändå inte låta bli att relatera till Lugnt Vatten. Båda filmerna är högst ordinära thrillers som utspelar sig i en isolerad miljö, de har en tydlig dragning mot skräckhållet men det som gör att de sticker ut från mängden är deras iskalla psykopater med deras i sammanhanget djupa karaktärsutveckling. I den här typen av film skippar man annars gärna den delen och kör stenhårt på billiga jump scares istället. I Don’t Breathe saknas varken det ena eller det andra.

Eftersom en av huvudrollsinnehavarna de facto är blind använder Alvarez ljud och miljö för att piska upp stämningen och som han gör det! I vissa scener får vi inblick i hur den blinde mannen upplever omgivningen där varje litet ljud, vare sig det är ett lågt knakande i golvet, en mobiltelefon som vibrerar eller bara ett alltför djupt andetag avslöjar fiendens positioner. Ljuset pendlar mellan dunkelt och becksvart och känslan är 100 % stress.

DB4

Don’t breathe!

Don’t Breathe är egentligen en bagatell och den erbjuder inte mycket nytt storymässigt. Det finns gott om referenser till andra filmer i genren här men det Alvarez saknar i originalitet tar han igen i utförande. Under filmens 30 avslutande minuter är det bäst att göra som titeln säger, don’t breath för det är ett hysteriskt tempo och en härlig frenesi vi bjuds på. Tyvärr blir det oundvikligt klyschigt då och då men det spelar ingen större roll för det här behövde genren. Det har varit lite väl många trötta CGI-spöken och hemsökta hus på senare tid och då är det skönt att Alvarez kliver fram och visar var skåpet skall stå genom att leverera gammal god panikkänsla av klassiskt snitt.

Don’t Breathe har biopremiär 2 septemeber

betyg4

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg