Senaste Kommentarer

Top Commenters

Dottern – Australisk Ibsen med klass

Inlägg av Emil Viksell den 1 juni 2016 i

Recensioner

TheDaughter_MarkRogers-902

Teaterregissören Simon Stone långfilmsdebuterar med en film som är löst baserad på hans scenuppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Men någon sådan där teaterfeeling ligger det inte över filmen. Det hela utspelar sig i Australien, men det är långt ifrån Bondi Beach-miljöer. Istället påminner det om Baskervilles hund och dimman på Dartmoorheden, Top of the Lake (2013–), och de skogsmiljöer som finns i de amerikanska delstaterna Oregon och Washington – se bland annat Twilight (2008).

Allt tar plats i ett litet samhälle där det lokala sågverket ska läggas ned. Den rike ägaren Henry (Geoffrey Rush) ser inget annat alternativ när ekonomin tryter. På sågverket jobbar Olivier (Ewen Leslie). Till orten kommer Christian (Paul Schneider) efter 15 års frånvaro i Staterna, då hans far, nämnde Henry (Rush), ska gifta sig. Christian (Schneider) återförenas också med den gamle, gode och mindre bemedlade vännen Olivier (Leslie), som bildat familj. Men allt står inte helt rätt till, varken i eller mellan de två familjerna. Och de mörka hemligheterna driver mot ytan.

TheDaughter_MarkRogers-298

Bruden Anna (Anna Torv) och brudgummen Henry (Rush).

Den mest uppenbara kvaliteten Stones filmskapelse besitter är att det är en film där det inte slarvas med det grundläggande hantverket. Alltför ofta brister filmer när det kommer till det mest elementära, som när karaktärer presenteras eller när mer eller mindre central information ska delges publiken. Antingen är det övertydligt på ett onaturligt sätt. Eller så är det bristfälligt, som i diverse HBO-serier där informationen är i knappaste laget och man inte hänger med ett skit. Det är ändå bättre med det senare nämnda, att man känner sig lite dum, än att det känns som att man överlistat filmen med råge.

TheDaughter_MarkRogers-157

Christian (Schneider).

Dottern är ideal som studiematerial för blivande filmskapare. Och det ska då inte läsas som att det hela fortlöper skolbokstrist. Naturalistiskt och välsmort introduceras karaktärerna. Den genomprofessionella och aktade australiska ensemblen skådespelar felfritt. Att Geoffrey Rush, Sam Neill och Miranda Otto skulle göra ett utomordentligt bra jobb förvånar inte, desto mer förvånande är att den unga Odessa Young briljerar i rollen som Hedvig. Och Ewen Leslie tolkar Hedvigs far, Oliver, jovialiskt. En portion realistisk komik som den tragiska berättelsen mår bra av – tragikomik i rakt nedstigande led från Ibsens original.

please credit photographer

Tre generationer på skogspromenad.

Egentligen är det ingen märkvärdig berättelse. Ibsens gamla pjäs, från 1884, är visserligen passande uppdaterad, men det är inte en särskilt komplex historia. Det är en lika basal som gripande berättelse om hemligheter, lögner och svek. En historia som behandlar grundläggande moralfrågor kring livet – ett angreppssätt som kan kännas igen hos exempelvis Lars Von Trier. Och dysfunktionella familjer – något av Ibsens hjärteämne.

TheDaughter_MarkRogers-321

Mot en fond av en grå och murrig färgskala och ett samhälle som vittrar sönder både till ytan och till följd av befolkningens utflyttning, iscensätts frågan om all sanning verkligen är av godo. Med ett suggestivt och krispigt foto, som på ett förtjänstfullt sätt utnyttjar rymden i bilderna, och utmärkt stråkmusik ges det behärskade skådespeleriet sagolik inramning.

Sedan stegrar det återhållsamma uttrycket till väl starka höjder i det oundvikliga slutet. Filmen jobbar med rena och råa känslor, och finalens reaktioner är både begripliga och realistiska. Men avslutet är om inte dåligt så i alla fall något sämre än resten av filmens subtila och sublima formspråk.

Dottern hade biopremiär 27 maj. 

betyg4

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg