Senaste Kommentarer

Top Commenters

Dunkirk – Förödande och fenomenalt krigsdrama i storformat

Inlägg av Måns Lindman den 19 juli 2017 i

Recensioner

När jag med stapplande steg kliver ut ur biografen funderar jag på vad det var som precis körde över mig. När såg jag en film som Dunkirk senast? Har jag överhuvudtaget sett en film som Dunkirk tidigare? Vad är det nu för mening med att gå på bio längre? Jag menar, this is it. Jag har sett allt, jag kan dö lycklig och veta att jag har upplevt allt livet har att erbjuda. Jag har sett ljuset och jag sett mörkret. Jag har tamej fan till och med sett PR-kuppen Harry Styles agera habilt på vita duken så vad finns där egentligen kvar att uppleva?

Life is a beach and then you die

Stora regissörer gör stora filmer, det är ett erkänt faktum som har varit extremt tydligt genom åren och att Christopher Nolan är en stor regissör av vår tid är det väl få som tvivlar på. Han har också rättmätigt blivit rikligt hyllad för sina magnifika rullar och frågan efter Interstellar var väl, vad skulle han göra nu? Hur fortsätter man att utvecklas och överraska när man samtidigt vet att förväntningarna kommer att vara skyhöga vad man än tar sig för? Vid första anblicken kan ett projekt som Dunkirk kännas lite fegt och förutsägbart, jag menar Andra Världskriget? Kom igen, hur mycket mer kan kräma ur från ett redan snustorrt tema? Men visst, ett välgjort krigsdrama kan ju få vilken cineastelitist att hoppas. När trailern sedan började vevas och rollistan avslöjades började nämnda kår att dregla bara vid åtanken. Jag menar, trailern var i sanningens namn ganska blasé men man märkte att det fanns en påtaglig nerv och intimitet där som triggade både nyfikenhet och begär och rollistan gjorde ingen besviken men den väckte tre huvudsakliga frågor, hur mycket Tom Hardy skulle vi få och Harry Styles? Vad hände där? Men kanske framför allt, Fionn Whitehead i huvudrollen? Pardon my french men vem i helvete är det?

Cillian Murphy är en enigma

Men först en liten historielektion för den som har glömt/missat/skippat slaget om Dunkirk, eller Dunkerque som fransmännen kallar sin stad. De allierade slogs som bekant mot axelmakterna mellan 1939 och 1945 och gick till sist också vinnande ur kriget men alla strider gick inte enligt plan. Dunkirk var ett av dessa katastrofala nederlag där de allierade misslyckades med att bryta den tyska förtruppen. Wehrmacht ockuperade hamnarna och fångade brittiska och franska soldater som råttor på en strand, och det är också premissen i filmen. Brittiska armen är nu fast på en strand i norra Frankrike efter ett rejält fiasko och hundratusentals unga män, däribland Tommy (Fionn Whitehead) väntar på räddning i form av en flotta bestående av civila båtar från Engelska kusten.

Kenneth Branagh är härligt träig i rollen som överbefälhavare

Tack och lov är Dunkirk inte ”Rädda Menige Tommy”, tvärtom. Här finns inget förhärligade eller fistpumpande till nationalsånger, det istället är en nära-döden-känsla som är omöjlig att försöka att kämpa emot, det är bara att bita knogen blodig och försöka överleva filmen som sätter en helt ny standard för genren. Slaget om Dunkirk har ofta målats upp som ett mirakulöst segertåg där en flämtande underdog med nöd och näppe klarar sig ur klorna från ett tredje rike med överlägsen eldstyrka men sanningen var en annan. Nolan skildrar detta krigshelvete på ett förödande sätt, aldrig någonsin har känslan av att befinna sig mitt i striden varit större och den bästa referensen jag kan komma på är Paul Greengrass United 93 men på högupplöst 70-millimetersfilm är Dunkirk en fullständigt unik bioupplevelse. Det här är filmen jag väntat på, när film och verklighet smälter samman på ett vis som inte kan förklaras utan måste upplevas. Jag vet att det är ett uttjatat utryck ”det måste upplevas”, och rent teoretiskt kan det väl också appliceras i alla tänkbara sammanhang men ibland finns det inget annat sätt att beskriva en känsla på. Jag kan helt enkelt inte sätta ord på känslan jag upplevde i biografen den där dagen, när jag satt på helspänn och hörde kulsprutor smattra så naturtroget att min överlevnadsinstinkt ständigt försökte få mig att ducka för korselden.

Tom Hardy som flygaräss

Christopher Nolan sparar givetvis inte på något krut i den här 1 timma och 46 minuter långa prövningen. Det är en massiv produktion som faktiskt påminner en hel del om James Camerons Titanic. Det må låta som en helt absurd jämförelse men det minutiösa och grandiosa scenarbetet bär helt klart spår av Camerons egna grand cru av episka rullar i diger skala. Nolans förödelse är pyramidal. Insatsen är skyhög, ångesten outhärdlig.

Jag tänker inte gå in alltför mycket på storyn då denna film som sagt måste upplevas men vi kastas rätt in i ett öronbedövande kaos där Tommy desperat försöker överleva fiendens eldgivning och nå säker mark. Horder av brittiska och franska soldater står och väntar på stranden, de väntar förgäves på båten hem och under tiden utgör de givetvis en ypperlig måltavla. Bomber faller från skyn och kroppar flyger genom luften när Luftwaffe likt rovfåglar cirkulerar över det enkla bytet för att avverka dem löjeväckande enkelt. Döda män begravs i sanden utan att ett ord yppas och Tommy stöter snart på Alex (Harry Styles), och de formar ett slags vänskapsband mitt i all galenskap. Under tiden jagar två RAF-piloter tyska plan för att öka överlevnadschansen för grabbarna där nere. Farrier (Tom Hardy) är den där tysta hjälten som måste finnas för att man skall kunna vinna krig. Utan att tveka tar han våghalsiga beslut och sätter den egna säkerheten i andra rummet för att kunna rädda sina landsmän. Det är nästan så där härligt överdrivet amerikanskt patriotiskt men Farrier känns aldrig påklistrad eller ens utmålad som hjälte, det är en uppfattning man själv får skaffa sig under filmens gång. Det vajar inga flaggor i luften, det blåses inga fanfarer. Här dör man snabbt, det är skitigt och ingen bryr sig. Man är helt enkelt kanonföda men i krig krävs både offervilja och sammanhållning, något som snabbt kan utvecklas till både paranoia och egoism i pressade stunder och här är Nolan oöverträffad, att vända hopp till förtvivlan innan du hinner blinka och i Dunkirk är dessa scener rent av ohyggliga. Hans Zimmers soundtrack håller sedvanlig hög klass och den göder den konstanta känslan av undergång och misär.

This can only go in one direction, right?

Under filmen kastas vi mellan tre olika scenarier. Vi har Tommys berättelse nere på marken och vi har Farrier i skyn men vi får också följa med Mr. Dawson (Mark Rylance) i sin maritima kamp. Tillsammans med sin son och hans bästa polare styr han över båten ”Moonstone”, en av alla de civila båtar som kom till undsättning. På sin seglats stöter de på en granatskadad officer (Cillian Murphy) och plockar upp stackarn för att ge honom lite te och en kaka, det mesta kan lösas med te och kaka i krig. Tyvärr har han det lite svårt med verklighetsuppfattningen och det hela utvecklar sig snart till ett isolerat och intrikat litet kammardrama på sjön.

Dunkirk är en unik bioupplevelse jag törs lova att du aldrig glömmer bort. Det spelar egentligen ingen roll om du är för eller emot krigsfilmer, det här är mer en bara en film. det är en känsla, en erfarenhet och ett ärr i själen. Med det gigantiska filmformatet och det makalösa ljudet slungas du rätt in i en värld som känns så otäck och nära men samtidigt så fascinerande att du önskar att den aldrig tog slut. Du kommer att kippa efter andan och häpnas över scener du trodde var omöjliga att återskapa och du kommer att förbanna krig och orättvisa men du kommer samtidigt att hylla Nolans mästerverk för vad det är, en av de mest välgjorda filmer som någonsin gjorts.

Dunkirk har biopremiär 19 juli 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg