Senaste Kommentarer

Top Commenters

After Earth – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 6 juni 2013 i

Film Recensioner

AE1

After Earth. Man kan säga att det är en film om överlevnad och familjeband. En påkostad berättelse om naturen och dess förmåga att ständigt hitta nya vägar att utvecklas på. En film som spänner över ett brett spektra och avverkar häftiga ämnen såsom teknologisk singularitet och genforskning. Det är en instruktionsfilm i den ädla konsten att kunna lita på varandra i en hotfull värld. Att känna kärlek till sin nästa och till en högre makt. Visst låter det underbart? Viktiga och ständigt aktuella ämnen som alla kan ta till sig, gammal som ung, emo som brat, vänster som höger. Jag menar, här finns ju något för alla. Så hur i helvete kunde det bli så här jävla uselt då? Det här är nämligen ingen försköning av verkligheten. Jag har inte kastat in en massa superlativ och fina omskrivningar för att samla enkla poäng, After Earth innehåller verkligen alla de här sakerna men på något häpnadsväckande vis lyckas man ändå pissa bort precis allt.

After Earth är lika spännande som en Kenodragning i repris och lika full av överraskningar som Nordkoreas valvaka. Tempot i filmen kan närmast jämföras med Beppes Godnattstund och engagemanget ligger väl ungefär i paritet med Per Gessles på en välgörenhetsspelning.

AE4

Vår hemplanet i framtiden. Vacker men ack så trist.

Jag kom att tänka på när man var liten och tillsammans med polarna fantiserade om hur snabbt man skulle kunna göra av med en förmögenhet. Vad man skulle köpa för att kvickt kunna sätta sprätt på stålarna? Gyllene palats, flygande bilar, undervattensstäder och svävande bostäder med laserstrålar istället för dörrar var förslag som kom upp. Nu, så här 25 år senare vet jag ju, ge pengarna till M. Night Shyamalan. Avkastning är garanterat uteslutet. De senaste åren har han kastat bort summor motsvarande Liechtensteins bruttonationalprodukt och nu har det alltså hänt igen. Den här gången var det Will Smith själv som tydligen desperat behövde bli av med en stor summa pengar som gjorde just detta. Sökte upp Shyamalan, tryckte en miljard i näven på killen som har gjort en enda bra film, för snart 15 år sedan. För denna miljard fick han alltså After Earth. En sci-fi så vansinnigt dålig att jag desperat önskade mig ett svart hål att försvinna i. En galaxens styggelse så urbota korkad att jag hoppades på att Scotty spontant skulle svänga förbi och beama upp mig.

AE3

Du kan inte springa ifrån ett dåligt manus men Jaden vill inte lyssna på det örat.

Ring, ring, ring. Hollywoodtelefonen ringer.

– Hej, jag heter Jaden Smith. Jag är 13 år och min pappa är typ världens coolaste superstjärna och har gjort massor med häftiga rymdfilmer med aliens och sånt. Nu vill jag också vara med.

– Jaha, är du något bra då? Kan du agera framför kameran? Kan du återskapa känslor på ett trovärdigt sätt? Kan du t.ex. gråta på befallning utan att se ut som en bortskämd snorunge i godisaffären som fäller krokodiltårar när han inte får en Dumleklubba?

– Nej, tyvärr. Jag är fullständigt värdelös. Publiken kommer att vilja se mig bli uppäten av valfritt djur redan i filmens inledning. Jag kommer att puta med underläppen på samma sätt som den där ungen i godisaffären gör när han inte får en Dumleklubba. Dessutom har jag ett gnälligt ynkligt röstläge som kan driva en människa med nerver av stål till vansinne. Sa jag att jag är son till Will Smith som har skrivit storyn?

– Du kan börja direkt!

Ja, så gick det förmodligen till när Jaden Smith fick en av huvudrollerna i miljardfiaskot After Earth. Jag kan ju bara gissa men antagligen var det ett schysst sätt för Will att kunna hänga med sonen och kanske kompensera för en utebliven pappaledighet. Någon annan förklaring kan det knappast finnas. Det kan nämligen inte finnas en levande människa på den här planeten, eller någon annan himlakropp heller för den delen som tycker att After Earth är en sevärd film.

AE2

Far och son myglar till sig lite kvalitetstid i After Earth

After Earth är en rätt skamlös rip-off av Avatar, Starship Troopers och ett triathlonlopp. Den lövtunna storyn förkunnar att det har kört ihop sig på Jorden och att människorna sedan länge flytt till en avlägen planet vid namn Novus Prime men inte heller här råder det någon uppslupen feststämning med glass och ballonger. Nej, planeten är härjad av stora feta dreglande bestar som kan lukta sig till rädsla. När saker och ting skiter sig och slutet på mänskligheten är nära, vart går man då? Precis, militären. Tam-ta-ram-tam-tam. Trummorna slår i takt när den interstellära kommandostyrkan rycker fram bland kratrar och karga bergsmassiv och mest militärisk och rakryggad är Cypher Raige (Will Smith). Stridspitten som inte kan känna rädsla och därmed är osynlig för de slemmiga kräken med sina vassa klor. Han stiger snabbt i graderna och jobbar allt mer. Familjen ser honom i princip bara mellan uppdrag och sonen Kitai (Jaden Smith) vill ju bli som farsan. Han kämpar och sliter på träningen och krossar rekord på rekord men eftersom han saknar disciplin och teamkänsla blir det inget bra ändå och han tvingas skämmas inför sin dekorerade far. Cypher inser dock att han kanske borde vara mer far och mindre kommendör och åker på träningsläger med pojken. En meteorstorm tvingar ner rymdskeppet till den värsta planeten i hela galaxen, Jorden. Cypher sliter av menisken och tvingas sitta framför en flerdimensionell dataskärm resten av filmen medan Kitai springer och springer och springer. Han måste rädda sin far och kanske hela mänskligheten. På sin löprunda möter han djur. Gamar, apor och ormar. Lite dålig mobiltäckning på det och så Shyamalans vanliga telapatiska dravel och illa dolda scientologipropaganda.

Och där mitt ute i skogen, i en stol, i ett kraschat rymdskepp sitter farsan och mår tjuvtjockt. Han försöker hålla sig vaken så gott det går men nickar till och ser rejält groggy ut, jag känner precis likadant och Will och jag suckar unisont. ”It’s all over…”

After Earth har biopremiär 7 juni

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg