Senaste Kommentarer

Top Commenters

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 13 november 2014 i

Recensioner

En Duva 1

Alltså, jag vette fan. Guldlejonet i Venedig och allt. Men när Roy Andersson avslutar sin trilogi ”om att vara människa”, som föregicks av Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007), är det med en film som inte bär riktigt hela vägen. Om vi nu ska tala om någon handling, för det är ju egentligen inte tal om något sådant när vi kommer till Andersson, så skildrar filmen två karlar som säljer skämtartiklar i en odefinierad tid på en odefinierad plats. Mer än så är det egentligen inte. Egentligen vill han väl bara visa sina tablåer. Han sysslar ju faktiskt nästan med stilleben eller tavlor, snarare än rörlig film.

En Duva 2

Skämtartikelförsäljarna Jonathan (Holger Andersson) och Sam (Nils Westblom).

Vissa tablåer är bättre än andra. Men det finns också ett problem. Riktigt tajta filmer är komponerade på ett sätt att det känns som att det varken går att lägga till eller dra bort något utan att rubba den perfekta balansen. Här är det snarare tvärtom, vissa (banala) scener hade lätt kunnat strykas och de andra tablåerna hade kunnat komma i annan ordning. I övrigt är det Anderssons patenterade, extremt stiliserade, bildspråk: ett slags nikotin- och köldskadad ton med öststatskänsla. Och hans förkärlek för tal och gester av ”common sense”-karaktär. Bland annat återkommer en replik, uttalad av olika karaktärer i oberoende telefonscener: ”Va roligt att höra att ni har det bra.” Till sist förlorar de där orden sin mening, om de ens hade någon från början. Lite samma grej som när man repeterar ett ord tillräckligt många gånger att allt som till slut återstår bara är läten. I de här scenerna skildras livet som absurt, och kanske förljuget. Visst funkar det och är hyfsat träffande. Men det bränner till ordentligt först i slutscenerna, när brittiska militärer av kolonialtyp leder svarta slavar in i en steampunk- inspirerad, eldad tunna – som det står Boliden på. Och en svensk överklass som står och ser på. En kommentar till Bolidens hantering av giftavfallet som såldes till ett chilenskt bolag som dumpade det i Norra Chile. Detta är något som tycks ske i en av försäljarnas drömmar, och det ”common sense”-snack som följer efter att han vaknar upp är filmens mest träffande och sorgliga.

En duva 3

Tar det rätt piano.

Sedan är det ju den där scenen med Karl XII och karolinerna. Visuellt och ljudmässigt genialisk. När hästarna rider in på puben där scenen utspelar sig låter det som att de rider in i biosalongen. I ljud och bild är filmen ett mästerverk, det är i det andra det brister. Det är liksom lite för mellanmjölkigt absurt och putslustigt. Det bränner som sagt till först i slutet, och då är det när Andersson på ett tydligt sätt knyter an till ”vår värld” med texten på tunnan. Kanske är det också där han bör befinna sig när han börjar på nytt projekt.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har premiär 12 november.

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg