Senaste Kommentarer

Top Commenters

Entourage – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 24 juni 2015 i

Recensioner

entourage 2

HBO-serien Entourage går samma öde till mötes som syskonserien Sex and the City gjorde en gång i tiden. Steget från tv-rutan till bioduken. En övergång som den senare serien klarade riktigt dåligt. Om det nu ens var en bra serie från början. Initialt var Sex and the City en hyfsat underhållande och nyskapande skildring av New York-kvinnors singelliv och vänskap. För att sedan landa i geggig tvåsamhetspropaganda och bröllopsvulgaritet.

Entourage har egentligen inte genomgått någon förändring. Varken när den var en serie eller i den här filmen. Det är och har varit ”tits and ass”. Man slipper i alla fall en del av det där tvåsamhets- och bröllopsbjäfset, men det kompenseras sannerligen med andra meningslösheter. Serien och filmen går inte ut på någonting annat än att se kändisskvaller, istället för att höra om det. Visst finns det spår om lojalitet och manlig vänskap, jada, jada. Men det är mest en ursäkt för att frossa i flärd och dekadens. Det är yta detta. Och det är väl okej. Ibland.

Entourage 4

Hela ligan.

Precis som i serien får vi följa kvartetten Vince (Adrian Grenier), Johnny Drama (Kevin Dillon), Eric (Kevin Connolly) och Turtle (Jerry Ferrara). Den förstnämnde framgångsrik skådespelare, resten hangarounds, eller ”entouraget”. Filmen tar vid där serien slutade genom att snabbt kassera de händelser som ”krönte” åtta säsonger. Handlingen koncentreras istället kring Vince regidebut, en påkostad tolkning av Dr. Jekyll och Mr. Hyde i framtidsmiljö. Filminspelningen spräcker budgeten och Texas-rikemännen som finansierar kalaset måste blidkas för att mer pengar ska skjutas till. Sedan… är det inte så mycket mer, handlingen är som det mesta annat, bara en ursäkt för mer tits and ass, malplacerade cameos, dyra prylar och befästande av kvinnor som förbrukningsvaror och smörjmedel i heterosexuella mäns relationer till andra heterosexuella män.

Precis som i serien är det Ari Gold (Jeremy Piven) som är roligast. Precis som i serien är karaktärerna oerhört svåra att tycka om – eller överhuvudtaget känna någon form av empati för. Precis som i serien är skådespeleriet uselt. Och precis som med Sex and the City – film ett eller två, vilket som – känns detta som ett onödigt utdraget avsnitt.

Entourage 3

Vince i den fiktiva filmen Hyde.

Trots allt det besitter filmen en viss charm. Samma charm som uppvisades i serien och som ändå gjorde den till fullt duglig middags-tv. Det glansiga Hollywood-livet är lika overkligt och orimligt som det är roande. Samma känsla som när man bläddrar i en bildrik skvallertidning. Ett slags något skamlig njutning och tillfredställelse. Men sådana där ljusskygga behov kan enklast tillgodoses på Youtube eller andra mer suspekta sajter. Det behövs knappast en hel film. Flärd och dekadens blir mer spännande och fungerar på ett djupare plan när det finns något mörker med i bilden, som i Marie Antoinette (2006), med sitt slut av krossad takkrona och söndertrasade möbler, samt den historiska vetskapen om hennes öde. Här finns inget mörker. Mörkret är ett problem som Ari Gold löser med två eller flera mobiler och lite extra stresspålägg eller Vince med lite slackercharm. Och Eric är fortfarande den märkligaste och tråkigaste karaktären i filmhistorien – finns ju någonting fascinerande med det i och för sig. Sedan gör sig ändå rikeknösen och filmfinansiärens (Billy Bob Thornton) son (Haley Joel Osment) väldigt bra som curlat och indignerat pervo. En finfin prestation. Och Ari Gold levererar oneliners värda att lägga på minnet på löpande band. Men som sagt, det blir ingen film för det.

Entourage har biopremiär 24 juni.

betyg2

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg