Senaste Kommentarer

Top Commenters

Escape Room – Bättre fly än illa försmäkta

Inlägg av Måns Lindman den 22 februari 2019 i

Recensioner

Gillar du Saw, Final Destination och The Game? Då kommer du att älska Escape Room. Ja men så lät det ju när folk uttalade sig i offentligheten med signaturer som ”filmguy” och ”moviewizard”, i kommentarsfält där man vädrade sin åsikt. 10 av 10, bästa filmen någonsin, vilken upplevelse! Så gick tongångarna och när jag skeptiskt kastade ett snabbt getöga på storyn så lät det ju faktiskt helt rimligt. Jag köpte kanske inte riktigt nivån på inflation av superlativ men nog lät det som att Adam Robitels Escape Room skulle kunna framkalla åtminstone ett litet krampanfall av lyckorus ändå. Låt gå för att kritikerbetygen var skrämmande låga men det brukar ju vara så när det gäller skräckfilm, intalade jag mig själv i alla fall. Och så är det ju. Vill man inte se sanningen börjar man ljuga för sig själv och snart tror man på vad som helst. Som att Escape Room skulle vara i klass med Saw och The Game till exempel. Gillar jag Saw och The Game? Bajsar påven i skogen, har björnen en lustig hatt? Som luttrad skräckfarbror och en hopplös sucker för intrikata mindfucks älskar jag givetvis båda och vårdar dessa filmklenoder ömt och minst en gång i månaden tänker jag på avsågade ben och pusselskräck, i olika sammanhang. Är Escape Room ens uppe och sniffar på en Saw 3D-nivå, en rulle som bekant stinker unket av föruttnade kroppsdelar och galla? Svar; Niklas Erik Jesus. Escape Room är en upplevelse långt mer smärtsam än kalsongrycket, tusen nålar och turbotutte.

Inget är som man tror i Escape Room Äh, vem försöker jag lura. Allt är faktiskt precis som man tror i Escape Room

Jag hade införskaffat biosnacks kvällen till ära och det slutade med att jag satt där likblek och paniktryckte in både popcorn och söliga fläsksvålar i ansiktet. Jag var andfådd och skräckslagen men inte på det där sköna sättet, så som man vill vara när man går och ser skräck. Svetten rann sakta ner för pannan och jag tänkte för mig själv, snälla kan ingen stänga av ljudet åtminstone så att jag slipper genomlida den här infantila dialogen som förmodligen är dödlig i för stora doser. Där och då var jag inte helt säker på att jag skulle komma ut ur den där biosalongen med varken hälsa intakt eller vid mina sinnes fulla bruk och det obskyra minnet av en händelse från back in the days poppade plötsligt upp i skallen.

En polare hade lånat sin farsas risiga kärra och körde på en grävling och där stod vi på motorleden och funderade på livet, hur kort det var och att man inte borde slösa bort det. Eller, rättare sagt funderade i alla fall jag i de banorna. I hans fall var det väl mer oklart. Han var inte den vassaste kniven i lådan för att uttrycka sig diplomatiskt, något som blev övertydligt när han frågade mig om jag trodde att grävlingen skulle bli bra igen. Jag minns att jag först tittade på honom och sedan på sörjan som bara för någon minut sedan var en varelse full av liv. Benen sprattlade fortfarande och den lilla bröstkorgen rörde sig långsamt upp och ner. Ja vad fan tror du själv? Ser det så ut tycker du? Gör slut på lidandet nu och ha ihjäl det stackars djuret för Guds skull.

Mina egna ord ekade i huvudet. Slösa inte bort ditt liv. Gör slut på lidandet nu. Och nu började jag titta på klockan. Hela tiden. Som man gör när man längtar bort. Det stod att filmen skulle vara 1 timma och 39 minuter. Mot slutet kändes det som att den aldrig ville ta slut och det var också här man utan ansträngning kunde räkna ut slutet och transportsträckan blev därmed ännu längre. Slösa inte bort ditt liv. Gör slut på lidandet nu.

Pressat läge

Det börjar annars riktigt bra, det skall sägas. Vi kastas in i ett kaos där en hittils okänd man genomlider sitt livs värsta natt och man kan skönja någon form av invecklad gåta med siffror, bokstäver och symboler och jag tänker YES, this is the shit that I love! Ordagrant så. Men sedan är det slut på fanfarerna. Storyn i Escape Room bygger precis som titeln antyder på konceptet Escape Rooms och för den som inte är bekant med fenomenet handlar det om att lösa gåtor för att slutligen kunna fly från nämnda rum och vinna något, inte sällan precis tillräckligt för att täcka en runda bärs. Normalt när man pröjsar för en sådan aktivitet, med den tilltänkta målgruppen salongsberusade kollegor på team building behöver man dock inte fundera på huruvida man kommer att överleva eller inte, det är värt att nämna i sammanhanget. Fördelen med en sådan story på film däremot är att skaparna kan vara härligt kreativa och kasta in publiken i smarta, imponerande och genomtänkta rum fulla med morbida överraskningar som vi kan gotta oss i. När det görs med finess, då mår man. Nackdelen är ju att det inte är särskilt originellt då detta redan har gjorts till förbannelse, under minst 40 års tid och ibland med fantastiskt resultat. Låt gå för att just begreppet Escape Room inte har använts särskilt ofta men innebörden är i princip densamma, same shit different name och allt det där. Fly från ett rum, en kub, en byggnad eller dö.

I The Game var Nick van Ortons hela liv riggat ända sedan han tog emot den där födelsedagspresenten. Inget var på riktigt och han var aldrig i närheten av att dö men det visste ju inte vi. Vi satt ju där och hyperventilerade och stornjöt av atmosfären, stressen, skräcken, lidandet och ångesten. Det var som att störtdyka rätt ner i ett dignande smörgåsbord av känslor och sätta tänderna i allt. I Saw å andra sidan, var fällorna rena ingenjörskonsten och det krävdes både balls and brains för att blåsa döden på en själ. Lyckades man inte blev det blodigt, för att uttrycka sig milt. Det var krossade skallar, punkterade ögon och idel lemlästning. Det var också detta som lockade en nyfiken publik som klev in med nerverna utanpå kläderna och undrade hur skulle de stå pall när våldet vreds upp till max? Utan en smart story och åtminstone hyggligt minnesvärda karaktärer hade det naturligtvis bara blivit identitetslös grunge-tortyr av det hela som lätt fallit i glömska. Jag menar, alla vet väl vid det här laget vem Jigsaw är? Escape Room misslyckas på samtliga dessa plan.

REDЯUM

De utvalda för uppdraget, som består i att fly från diverse rum med halvtrötta fällor för att slutligen kunna fiska upp hundra lax i prispengar är sex nästan komiskt klyschiga karaktärer. Kan ni gissa? Japp, mycket riktigt. Ensemblen består av en nörd, en redan snorrik snubbe, en loser, en krigshjälte, en självutnämnd komiker och den tystlåtne. Full jävla jackpott på schablontipset med andra ord. Nivån av leverans varierar kraftigt från scen till scen men jag kan väl säga att när det är som bäst är det uthärdligt och när det är som värst vill jag helst av allt lobotomera mig på plats. De som kvalar in under uthärdligt är krigshjälten Amanda (Deborah Ann Woll) och den tystlåtne, Zoey (Taylor Russell). Den som driver mig till att överväga lobotomi är föga överraskande den självutnämnda komikern Mike (Tyler Labine). Resten av gänget (Logan Miller, Jay Ellis, Nick Dodani) får på sin höjd mitt blod att koka. Hur är fällorna då undrar säkert vän av ordning. Ömsom vin, ömsom vatten. Det är ingen Cabernet Sauvignon förstås utan möjligen en kraftigt övertempererad Black Tower. Ett eller kanske eventuellt två rum är någorlunda intressanta i sitt utförande men samtidigt, det är inget som får salivproduktionen att gå överstyr. Den totala avsaknaden av spänning och skräck i en film som ändå säljs in som en film i samma anda som Saw går inte att blunda för. Så är det.

Vill man vara cynisk och en smula elak, och det vill man ju, så kan man säga att Escape Room är en billig, töntig, generisk och irriterande klåparkopia, skamlöst inspirerad av några av genrens tungviktare. Det finns dock potential här, det är viktigt att belysa och med ett vassare produktionsteam, höjd åldersgräns och högre budget och framför allt andra skådisar hade Escape Room kanske kunnat ge mig det där lilla krampanfallet av lyckorus ändå. Nu lämnar den mig istället helt utan puls.

Escape Room går på bio nu

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg