Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

The Expendables 2 – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 22 augusti 2012 i

Film Recensioner

Stridsvagnar, motorcyklar, helikoptrar, flygplan, jetskis, luftvärnskanoner, bazookas, granatgevär, automatvapen, explosioner, blodbad, kampsport och djungelstrider. BAM!!!

De första tio minuterna av The Expendables 2 är furiösa. Det är 13 rätt på tipset. En Harry Boy som plötsligt går in. Det är en våt machodröm av orgasmiska proportioner och genom eld och kulregn dyker de upp en efter en. Välbekanta fårade ansikten och testosteronstinna kroppar. Välkommen till en gigantisk lekstuga för mer eller mindre avdankade actionhjältar där alla de botoxade vuxenbarnen har tagit med sig sina allra roligaste leksaker.
En titt på rollistan kan ju få varje man eller kvinna, även om filmen givetvis främst appellerar till män uppväxta under 80 och 90-talet, med barnasinnet kvar att småfnittra och gnida handflatorna mot varandra i frenetisk takt. Ni vet väl alla vid det här laget hur uppställningen ser ut men låt oss ändå titta lite närmare på vad det är vi faktiskt ställs mot här:

Barney Ross (Sylvester Stallone) – Rambo, Rocky, Cobra
Lee Christmas (Jason Statham) – Crank, Transporter, Killer Elite
Yin Yang (Jet Li) – Once Upon a Time in China, Hero, Cradle 2 the Grave
Gunner Jensen (Dolph Lundgren) – The Punisher, Red Scorpion, He-Man
Vilain (Jean-Claude van Damme) – Kickboxer, Double Impact, Universal Soldier
Church (Bruce Willis) – Die Hard, Pulp Fiction, Sin City
Trench (Arnold Schwarzenegger) – Terminator, Commando, Rovdjuret
Booker (Chuck Norris) – Delta Force, Walker Texas Ranger, Saknad i Strid

Som ni ser är det inga duvungar direkt. Det här är en elitstyrka med en samlad bodycount som väl ungefär motsvarar USAs statsskuld och som tillsammans borde ha fått hela biografen att gunga. En dödspatrull som här hade alla möjligheter att leverera tidernas tyngsta action och i en perfekt värld borde jag också blivit bjuden på en åktur som fått mig att häpna och jubla som ett barn på julafton, storögd och i total harmoni med med själv, sittandes där i min egna lilla värld med alla dessa grymma leksaker runt omkring mig. Jag borde ha fått en häftig slutstrid som sakta tvingat mig upp ur biostolen för att applådera en underhållning i världsklass. Tyvärr ser inte verkligheten alltid lika bra ut som på pappret och The Expendables 2 är ett utmärkt exempel på detta för trots att du inte lär se någon mer actionspäckad film i år så hjälper inte alla namn, effekter och rutin. Under ytan är The Expendables 2 likt förbannat en ganska ordinär actionrulle men med extra allt och när dryga timmen har gått är jag proppmätt och betydligt närmare en gäspning än en orgasm om man säger så.

Dolph var inte helt nöjd med att han fick det minsta vapnet

Precis som föregångaren från 2010 så är filmen en hyllning till actiongenren som hade sin peak under 80-talet. En kul idé av Stallone men första filmen led av ett alltför svagt manus och repetitiva scener. Nu gör man om precis samma misstag men med ännu tyngre namn på rollistan. Manus är givetvis inte prioritet ett i den här typen av filmer, det förstår ju även jag men det får ändå inte vara hur ihåligt som helst för även om man går på bio för att se sina barndomshjältar sparka asiatisk röv (ja, asiater är fortfarande onda, inget nytt där) och meja ner folk på löpande band så måste filmjäveln ändå handla om någonting. Trots att filmen nu bara är 9o minuter lång så måste det ändå finnas någon mening med kaoset, någon substans, någon karaktärsutveckling. Någonting som får en att vilja engagera sig. Nu åker gänget runt i världen och ställer till oreda i jakten på en låda som egentligen bara är en ursäkt för att få döda mängder av fiender. Man räddar någon snubbe här och stryper någon annan där och skjuter vilt omkring sig på gator och torg, i skogen och i diverse städer men trots att man hinner besöka allt mellan Paris och Nepal så ser varje skådeplats likadan ut och det hela känns faktiskt ganska oinspirerat, trots att gamlingarna förmodligen hade skitkul på jobbet.

I första filmen var Sylvester Stallone så uppsminkad att han såg ut som en bordellmamma. Här har han dämpat eyelinereffekten men istället lagt sig till med en imponerande mustasch och med baskern på skallen så blir känslan istället fransk strandraggare. Statham är Statham och det går som vanligt inte att säga om det är bra eller dåligt. Jet Li sparkar snabbt och högt men är väldigt anonym och försvinner spårlöst redan i början av filmen. Vår svenska actionhjälte gör inte heller mycket väsen av sig men han är hård, blond och svensk, det gillar jänkarna. Det är dock synd att Dolph  inte får mer utrymme för vår svenska slugger lyser verkligen i sin roll. Han skojar till det, pratar svenska maträtter och bygger bomber i bästa McGywer-stil.

I rollen som värsting ser vi ”The muscles from Brussels”, Jean-Claude van Damme. Han är också underexponerad och riktigt bra som filmskurk när han visar oss att han fortfarande har koll på hur man gör en perfekt roundhouse i svarta tajta kläder.

"I'm back!"

The Expendables 2 handlar verkligen om störst vapen, störst muskler och störst explosioner. Det finns gott om CGI-blod, gore, innovativa halshuggningar och strider i en myriad av stilar och alla är oövervinnerliga för det spelar faktiskt ingen roll vad de ansiktslösa skurkarna väljer att bombardera våra stenhårda hjältar med, det är ungefär lika effektivt som att kasta kottar på King Kong.

Jag kanske är naiv men jag hade faktiskt väntat mig betydligt mer av The Expendables 2, speciellt när det är gubbarna som praktiskt taget uppfann genren som står för underhållningen. Arnold Schwarzenegger gör sin återkomst till bioduken och upprepar de flesta av sina berömda one-liners och det är väl kul ett tag men precis som filmen i sin helhet så blir det för mycket till slut. Filmens höjdpunkt är istället när Chuck Norris gör entré till tonerna av ”The Good, The Bad & The Ugly”. Där lyckades man få till ett ögonblick av lyckad spetsfundig humor genom att spela på den legendstatus Chucken har uppnått men en humla gör som bekant ingen sommar och när jag lämnar lekstugan för den här gången så kan jag inte direkt säga att jag längtar till när grindarna skall öppnas nästa gång, trots att det ryktas om att Nicolas Cage redan kritat på kontraktet och förmodligen går in med ambitionen att knäcka sitt personbästa i rabiat överspel.

betyg2

The Expendables 2 har svensk biopremiär 22 augusti.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • http://twitter.com/Eye_of_Bear Pontus Wallgren

    Några korta frågor:

    Är JCVD lika bra som skurk här som i No Retreat, No Surrender?
    Säger Dolph ”I must break you”?
    Refereras det till Universal Soldier?

  • Lindman

    Fightingscenerna i No Retreat, No Surrender är överlägsna i jämförelse. Däremot är ”skådespeleriet” bättre här, som om någon nu skulle bry sig om det.

    Det är fullt med referenser till Slys och Arnies gamla rullar, dock inte Dolph eller JCVD, tyvärr… De  har båda överlag för lite screen time i mitt tycke.

  • http://twitter.com/Eye_of_Bear Pontus Wallgren

    Ja JCVD är ju lite stel i No Retreat. Och det var tråkigt att höra att de inte fick ta lite mer plats. 

    Förövrigt måste ju ändå MacGruber ha den bästa twisten för den här typ av ”samla det gamla gänget”-filmer. 

Fler onyanserade inlägg