Senaste Kommentarer

Top Commenters

Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem – En magisk resa genom tid och rum

Inlägg av Måns Lindman den 17 november 2016 i

Recensioner

fbawtft6

Sommaren 2016 har varit en dyster period för blockbusters. Majoriteten av de förväntade storfilmerna har totalfloppat på bio och dessutom sågats brutalt av en i princip enig kritikerkår. Superhypade Suicide Squad, Legenden om Tarzan och Independence Day: Resurgence var svindyra rullar med hög mediaexponering som skulle få filmbolagens kassakistor att explodera i monetär extas. Med facit i hand var sanningen var en helt annan. Efter rekordsommaren 2015 lyckas Hollywood inte sälja in någon av sina förväntade kassakor, inte ens ett ”säkert kort” som X-Men gick bra. Istället var det de animerade filmernas sommar där framför allt Hitta Dory, Husdjurens Hemliga Liv och Djungelboken vann publikens och kritikernas hjärtan. När det mesta går på repeat i drömfabriken med tröttkörda franchise-koncept och exploaterade superhjältar skördar man nu frukterna av den nya tekniska plattformen, enkla berättelser som nyttjar 3D-tekniken på ett föredömligt vis. När det nu sakta men säkert börjar lacka mot jul bjuds vi på en tidig julklapp under just dessa premisser.

fbawtft4

Dan Fogler, Eddie Redmayne och Katherine Waterston klarar sig utmärkt utan Harry Potter

För fem år sedan tog vi farväl av Harry Potter och hans trogna entourage men är det något man lärt sig i den här branschen så är det att ingenting riktigt tar slut. Så länge det finns cash att inbringa kan man alltid väcka liv i det mesta, även långt efter rigor mortis inträffat och nu har man alltså även filmatiserat den första boken, som fungerade som en slags encyklopedi över det rika djurliv Harry Potter-världen bjöd på. Fenomenet Harry Potter har under åren välförtjänt fått både ris och ros. Ros för att man fått TV-förslappade barn att börja läsa böcker igen och ris för att J.K. Rowling ganska ogenerat stulit lite väl mycket från tidigare fantasyalster och främst då Sagan om Ringen. Precis som hos nämnda inspirationskälla gick den komplicerade men i stort sett sömlösa intrigen som en röd tråd genom hela den långa historien, framburen av ett antal skarpt karaktäriserade huvudfigurer, den onda världen utanför och alla mindre roller som på ett intrikat levande och övertygande sätt vävdes in och ut ur berättelsen. Därtill, även om många scener innehöll subtila moraliska diskussioner var kampen mellan gott och ont i stort sett alltid svartvit. Rowlings senaste alster att nå vita duken, Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem är avsevärt mycket mindre komplicerad men i gengäld nästan oförskämt underhållande.

fbawtft2

An Englishman in New York

Året är 1926 när en ung trollkarl vid namn Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till ett i nästan steampunkigt New York. Hans typiska brittiska manér avslöjas tidigt när han tvingas öppna sin medhavda resväska i passkontrollen och det är en resväska som skall komma att ta en central roll i detta fartfyllda och uppfriskande matinéäventyr. Han har korsat Atlanten för att leta reda på en försvunnen best och med sig har han ett helt zoo av fantastiska vidunder. Det är alltså här man hittar dem, i en sliten resväska av storlek attachéportfölj. Eller ja, det beror förstås på om de faktiskt väljer att stanna där eller om de synnerligen nyfikna rackarna ständigt passar på att rymma. Scamanders stora problem med just den här resan är nämligen inte miljöbytet från London till New York, det är att hålla koll på den bångstyriga faunan. Strax efter ankomsten flyr Nifflaren och skapar kaos i en närliggande bank. Nifflaren är en platypusliknande sak som likt Gollum älskar ädla metaller och gnistrande stenar och det är ett snabbfotat busfrö. I den vilda jakten som följer dras mugglaren Jakob Kowalski (Dan Fogler) in i en värld fylld av fantastiska vidunder och magi där ingenting är omöjligt.

fbawtft

Nifflaren stjäl showen

Ovetande om den stora börskraschen som väntar strax runt hörnet är det istället en annan farsot som plågar jänkarna detta nådens år. En furiös häxjakt pågår och all magi måste därmed utövas i lönndom annars väntar hårda straff utdömda av MACUSA (The Magical Congress of the United States of America) Det är också nu Scamanders och Porpetina Goldsteins (Katherine Waterston) liv korsas. Hon letar efter avvikelser i mugglarvärlden och det är ingen överdrift att säga att Newt och hans blandade smådjur och magnifika monster utgör en klar avvikelse. Trions mål må vara ack så olika men snart har magizoologisten från London charmat brallorna av sina tvivlare. Han har bestämt sig för att till varje pris rädda sina skyddslingar från den mest ondskefulla arten planeten har att erbjuda, människan och ju längre filmen går desto mer köper vi hans argument.

Eddie Redmayne är som klippt och skuren för rollen och jag saknar inte Daniel Radcliffe för en minut. Jag är till och med beredd att förlåta honom för snedsteget Jupiter Ascending. Redmaynes smånördiga connoisseurpersona bär tydliga spår av Attenbourgh, Hemliga Arne och Doctor Who och det går helt enkelt inte att tycka illa om snubben. Dan Fogler spelar den omedvetne mugglaren som plötsligt får sitt liv omkullkastat med bravur och är en härlig comic relief som aldrig blir ”för mycket” samtidigt som Katherine Waterston ger Rowlings universum den där starka kvinnliga ledargestalten som saknades i Harry Potter-filmerna.

fbawtft3

Ron Perlman i en av sina mer karismatiska roller

Visuellt är Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem en ren njutning för alla sinnen. Rowling har ofta fått höra att hon inte är någon vidare författare på det språkliga planet men att hon har en exceptionell förmåga att skapa atmosfär och detaljrika omgivningar och det här är inget undantag. Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem är till bredden proppad av intrikat, rik, barock detaljrikedom som stundtals saknar motstycke. Hennes steampunkiga New York är som hämtat från Terry Gilliams mästerverk Brazil men har samtidigt den där mörka, dystopiska känslan av ett dunkelt Gotham City, som kontrast slänger hon in en rosa uggla och turkosa jättemoskiter. Vackert var ordet. I en film som vilar på en CGI-arsenal som inte haft en så framträdande roll i en icke animerad film sedan Avatar är det givetvis viktigt att den fungerar men samtidigt inte tar överhanden. Problemet med nämnda Avatar var att under den imponerande pråliga ytan fanns det inte mycket att jubla över. Rowling och regissören David Yates gör inte samma misstag. Skådeplatsen är nästan hundra år gammal men språk, arkitektur och magi känns aldrig rudimentära. Det övernaturliga och det ”verkliga” samexisterar på ett övertygande vis när vackra gamla byggnader och välrenderade fantasibestar plötsligt skall samsas om samma bioduk. Det blir till och med lite skön noir över produktionen när gänget partykraschar en sädig jazzklubb på Manhattan, en miljö som andas speakeasy. I en era där det gödslas med 3D, oavsett genre tillför tekniken för en gång skull en extra dimension i ordets rätta bemärkelse och känns faktiskt nödvändig för känslan.

Det är ytterst nära full pott för Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem men ett något generiskt superhjälteslut och ett, i vanlig ordning rätt lökigt stavviftande drar ner helhetsintrycket. Det är förstås en plump i protokollet men det förtar ändå inte storheten av det här magiska äventyret för gammal och ung (dock inte de allra minsta) så gör dig själv en tjänst och smygöppna denna tidiga julklapp redan nu.

Fantastiska Vidunder och Var Man Hittar Dem hade premiär 16 november

betyg4_5

 

 

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Peter

    Kan inte mer än att hålla med Måns om denna film.
    En riktig smällkaramell av upplevelser, jag satt och småmyste i biosalongen mest hela tiden.
    Trist nog var ”hero slutet” på tok för långt och tråkigt…och nu när jag tänker på det inte det minsta spännande.
    Jag tycker mest karaktärerna duckade för allt möjligt i denna film, det verkade vara lösning på det mesta…ducka.

    Summa summarum en stabil 4a

  • Lindman1

    Tackar! Nej, särskilt spännande blev det aldrig men det gjorde inte så mycket. Underhållningen var det sannerligen inget fel på och visst fanns det också mängder av samhällskritik dolt under den färgglada filmytan som man kunde grotta ner sig i om man var på det humöret men jag tog på mig foliehatten den här gången och bara njöt av åkturen.

  • Pingback: Fantastiska böcker och var man hittar dem « Onyanserat – Blogg om film och tv()

Fler onyanserade inlägg