Senaste Kommentarer

Top Commenters

First Man – Spektakulärt och intensivt rymdepos

Inlägg av Måns Lindman den 1 december 2018 i

Recensioner

Trots att USA älskar att skryta om sina framgångar, där Neil Armstrongs månlandning står ut som en av nationens absolut största bedrifter och ett evigt underlag för internationellt skryt en masse så har händelsen faktiskt aldrig tidigare filmats. Visst känns det absurt och direkt felaktigt? Många tänker ju säkert, men vad då inte filmats, vad snackar du om? Apollo 13 då, Capricorn One? Fan, det finns ju till och med en gammal relik från 1902 som heter Trip to the Moon utbrister den som kan sin filmhistoria. Yes, det finns gott om filmer om att INTE åka till månen eller att låtsas åka eller där någon pratar om att åka till månen. Det finns också gott om filmer där vi landar på månen men där denna snart visar sig vara fylld av superhjältar, aliens eller robotar. Månen kan också var gjord av ost men Damien Chazelles First Man är enda fullängdaren om den första människan på månen, där han faktiskt också befinner sig på månen enligt de fakta vi känner till och där vi vanliga dödliga får följa med. Huruvida detta är viktigt eller ej är förstås vida omtvistat av de lärde men det är åtminstone värt att notera och det får i alla fall mig att undra varför ingen har plockat denna lågt hängande frukt långt tidigare. Men jag är nog ändå glad över att det inte har skett då det ger First Man en genuin känsla av att jag ser något för första gången och det är förbannat uppfriskande i en era där det mesta återvinns.

First Man börjar föga överraskande i rymden, där Armstrongs farkost har fastnat i Jordens atmosfär. Det är en gastkramande start, filmad med en skakig och grynig kamera. Vi ser Neils ansikte bakom hjälmen. Han pendlar mellan panik och målmedvetenhet och varje forcerat andetag känns som det sista. Det är en storslagen scen som sätter tonen för en film som i sina bästa stunder känns som tidernas dyraste hemvideo, och då menar jag på ett bra sätt. Eller bra förresten, det räcker inte på långa vägar för att beskriva estetiken i First Man, mästerligt är snarare rätt vokabulär. Det är en makalös ljudbild som får håret att resa sig på armarna och kameraesset Linus Sandgren har filmat lejonparten av rymdscenerna inifrån diverse farkoster, vilket ger en härlig klaustrofobisk känsla av intimitet. Parallellt är scenerna från Jorden filmade i 16 mm, något som andas så mycket vintagekänsla och gammal hederlig matinéfilm att jag ofta glömmer bort att det de facto är en rulle från 2018 jag avnjuter i salongen. Mer än en gång går tankarna till Christopher Nolans två senaste grandiosa verk, Dunkirk och Interstellar, något som visar hur långt Chazelle redan har kommit i sin blott tredje produktion.

Ryan Gosling som Neil Armstrong

Storyn är dokumentär och den bygger mycket riktigt också på James R. Hansens biografi om Armstrongs liv och leverne men eftersom liv är långa och filmer är korta får vi nöja oss med finalen. För hur frestande det än må ha varit att slänga in återblickar till en barndom fylld av vetenskapliga experiment och söndagsskola får dessa helt lämna plats åt en vuxen Neil Armstrong i full träning inför sitt livsöde. Att bli den första mannen på månen. Det är av uppenbara skäl en process som tar tid och är man inte den tålmodiga typen som uppskattar perfektion och detaljstudier blir stora delar av First Man förmodligen en enda lång transportsträcka för det skall man ha klart för sig, Chazelle tar inga genvägar. Vi får följa Armstrongs sena nätter av plugg, orala redovisningar och tester i gyrogungor som får de mest härdade att kaskadspy, varvat med långa utdragna scener fyllda av interaktion mellan människor och det behöver inte ens betyda dialog. När First Man är som allra bäst yppas inte ett enda ord. Apolloprojektet handlade om utvalda män i en serie rymdfärder men First Man är, precis som titeln antyder, en one man-show. Visst får vi stifta bekantskap med en ytterst vresig Buzz Aldrin (Corey Stoll) och övriga astronauter i periferin men det här är Ryan Goslings tour de force. Han må inte vara särskilt porträttlik men ibland får man helt enkelt lägga sådana där petitesser åt sidan och bara njuta av ett makalöst skådespeleri.

I ett av filmens starkaste ögonblick vägrar Neil att berätta om riskerna med uppskjutningen för sina barn, varpå han blir barskt tillrättavisad av sin fru Janet (Clarie Foy). Hon kräver, med all rätt att han inte lämnar bostaden utan att först förklara att han kanske aldrig kommer hem igen. Det är en hjärtslitande scen där Gosling nästan uttryckslöst sitter på sängkanten och svarar på barnens frågor i intervjuformat. Han lämnar lakoniska svar som om han precis fått den klassiska sportfrågan ”hur känns det?” Det råder dock aldrig någon tvekan om att han bakom den där hårda, faktadrivna fasaden är både fragil och tyngd av stundens allvar. Samtidigt brottas det äkta paret med den bottenlösa sorgen av en bortgången dotter och Apolloprojektet är ett sätt att komma tillbaka, att slå tillbaka det ofattbara, att hitta en mening med livet igen, att göra skillnad. Det här är inte en mans resa ut i rymden utan snarare en resa in i sorg och ensamhet, en resa som inte ens en livstid av träning kunnat förbereda honom inför. First Man är inte ett stort steg för mänskligheten. Det är ett litet steg i rätt riktning för Neil Armstrong.

Diskbänksrealism i mustig 60-talsmiljö

First Man är som du säkert förstått rakt igenom en allvarlig film. Den är både sorglig och mörk och ofta känns insatserna betydligt högre än en eventuell vinst. Den visar med all tydlighet riskerna och utmaningarna med rymdfärder och den gör det på ett övertygande sätt. Det som så lätt hade kunnat bli en klyschfest med ryggdunk och poppande av champagnekorkar till tonerna av någon trött cover på Space Oddity är istället lågmäld och fylld av eftertryck. Samtidigt ekar frågan, varför är det egentligen så utomordentligt viktigt att sätta en gubbe på månen att man offrar både liv och lem? För att hinna före ryssen, that’s why. Inte den mest övertygande anledningen för att lämna Jordelivet om du frågar mig och utan Armstrongs personliga kamp hade den förmodligen vägt tämligen lätt även i filmen.

Armstrong var en småstadspojk, en av många som fastnade i det där rymdprogrammet på sextiotalet och av de tolv män som faktiskt vandrade på månen var han den minst excentriska men han blev berömd ändå och First Man får mig att förstå varför. Ja, om vi nu verkligen vandrade på månen vill säga men det är en story för en annan dag.

First Man hade biopremiär 12 oktober

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg