Senaste Kommentarer

Top Commenters

Förbjuden kärlek – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 2 december 2011 i

Recensioner

Atafeh kommer från en välbärgad, intellektuell familj i Irans huvudstad Teheran. De bor i ett fantastiskt hus, och verkar ha en bekväm och kärleksfull tillvaro. Atafehs bästa vän Shireen kommer från fattigare förhållanden, hennes föräldrar är döda och farbrodern är fast inställd på att hon ska gifta sig inom en mycket snar framtid.
De två sextonåriga tjejerna lever ett festande tonårsliv i det underjordiska Iran, där de går på hemliga fester och klubbar, ständigt med risken att bli upptäckta av sedlighetspolisen. Och när de inser att de inte bara är bästa vänner, utan förälskade, blir tillvaron ännu mer komplicerad.

Förbjuden kärlek är en fransk-iransk-amerikansk samproduktion, som är inspelad i Libanon istället för Iran – det är nog ett understatement att anta att filmens innehåll inte är okej för den iranska regimen. Regissören Maryam Keshavarz gör här sin första långfilm, och att döma av Imdb så är båda huvudrollsinnehavarna också debutanter.

Atafeh och Shireen med Atefehs föräldrar och storebror

Och kanske är det för att det är regissörens första som det blivit en lite ojämn film. Det känns som att hon velat få med så mycket, och det blir hackigt ibland. Ena stunden känns det som en ungdomsfilm om frigörelse och att kunna leva som den man är, med fartiga festscener och komik när kompisarna ska göra en persisk dubbning av amerikanska filmen Milk, i lönndom såklart, och killen som ska göra Milks röst instrueras att låta gayigare, men inte gayig. Ibland är det tungt drama om den komplexa och ofta motsägelsefulla tillvaron i ett land som Iran, där Atafehs pappa drömmer om att hans dotter och fru också en dag ska kunna bada i baddräkt i havet, och där man genom att muta sig fram kan komma undan straff eller att bli angiven. Och ibland är det upplagt som en thriller, när bilder från övervakningskameror klipps in och det blir mer och mer tydligt att Atafehs storebror Mehran har förändrats (efter att ha återvänt från en drogavvänjningsklinik), blivit nyfrälst och börjat samarbeta med sedlighetspolisen. Alla delar är bra för sig, och jag menar inte att de omöjligt kan rymmas i en och samma film, men det är något som gör att det här blir en ojämn stämning och ett ojämnt tempo.

Trots bristerna är det en verkligt fängslande historia, och Nikohl Boosheri och Sarah Kazemy gör fina insatser i huvudrollerna som Atafeh och Shireen, som drömmer om att sticka till Dubai för att kunna leva fritt.
Kontrasterna mellan den dagliga tillvaron i Atafehs familj och samhället utanför, där slöjan måste vara på hela tiden (fast den hänger lite på sniskan), och risken att sedlighetspolisen griper en är överhängande lite vad man än gör, är verkligen slående. Och bara det att se en sån här film ”från” Iran är ju faktiskt upplyftande.

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg