Senaste Kommentarer

Top Commenters

Foxcatcher – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 19 december 2014 i

Recension

Foxcatcher 3

Ibland faller det sig så att man har dålig koll. När jag slår mig ned för att se Foxcatcher har jag ingen aning om de verkliga händelser som ligger till grund för filmen, annat än att jag vet att det är verkliga händelser som ligger till grund för filmen. Detta skapar outhärdlig frustration, nog är jag den otåliga typen, men att inte veta vad som ska hända när det är en film som bygger på historien är långt, långt mer än jag klarar av. Biosalongen ligger i radioskugga, så jag går på toaletten och passar samtidigt på att googla John du Pont och brottarbröderna Schultz.

Handlar det om en ren fantasiprodukt känns det helt godtagbart att inte veta vad som ska hända. Men när det kommer till verkligheten vill jag påstå att det snarare är en fördel att veta den ”sanna” historien. På något sätt känns det som att konstverket får sin stadga via bakgrunden, och inte bara svävar i det blå. Jag tänker inte avslöja vad som händer, det får vara upp till var och en att ta det beslutet. Men jag uppmanar verkligen alla som tänker se filmen och inte vet bakgrunden att googla runt – eller vilket sätt man nu väljer att inhämta information – innan biobesöket.

FILM Foxcatcher 20141126

John du Pont (japp, det är Steve Carell).

Bröderna Mark (Channing Tatum) och Dave Schultz (Mark Ruffalo) brottas och de tar båda guldmedaljer i OS i Los Angeles 1984. I filmens början har det gått några år sedan OS och det är en ensam och färglös vardagslunk som präglar Marks liv, medan Dave i sin tur engagerar sig med glädje i sin familj och brottningen. Mark kontaktas av den stenrike ornitologen, filantropen, filatelisten, sportentusiasten… – ja, ni vet, en sådan där lirare som inte behöver jobba och därför har tusentals hobbies – John du Pont (Steve Carell). Han berättar hur han med hjälp av bröderna vill skapa en träningsanläggning för USA:s brottare på sitt ”estate”. Motivet tycks vara något otydligt, halvfascistiskt mumbojumbo om något förlorat i nationen som ska tas åter. En del cash slängs in i potten och Mark nappar på erbjudandet. Dave i sin tur väljer att inte åka med brorsan då han prioriterar familjen. John du Pont verkar allt annat än normal och den lättpåverkade Mark dras allt djupare in i mentorns liv och tar också efter hans beteende. Dave sluter till sist också upp på du Ponts träningsanläggning Foxcatcher Farm, efter att han fått ett saftigt erbjudande han inte kan tacka nej till. Och du Pont blir allt märkligare.

Det är verkligen ingen vanlig film om sport detta. Den innehåller inget av den där traditionella dramaturgiska utvecklingen som sportrullar brukar förknippas med, förenklat uttryckt: från ingenting, sedan stegring till klimax och därefter guld och gröna skogar. Eller, som det ibland skildras: åt andra hållet, en negativ stegring. Visst finns det en typ av stegring också här, men det är snarare ett obehag som lågintensivt sväller från första till sista bildrutan. Filmen handlar ju egentligen inte heller om brottning, snarare är det något slags psykologisk problematik som behandlas.

FOXCATCHER

Skådespelarinsatserna är genomgående makalösa. Carell är sminkad så att han bara känns igen på rösten och är subtilt superobehaglig. Tatum och Ruffalo glänser. Ruffalo som den mer levnadsglade av de två, en myspappa med ett rörelsemönster som också utanför ringen präglas av brottningen. Tatum som den mer plågade, den som ännu inte hittat sin plats i livet. Ett lidande som förstärks av en den tillknycklade, flera gånger brutna näsan, som orsakar en ansträngd andning. Det är faktiskt sällan jag får veta så lite om en karaktär i Marks fall men ändå känner så mycket empati. Detta är ju en följd av att Tatum med sina skådespelartalanger och Bennett Miller med sina regikunskaper lyckas gestalta istället för att överlasta med information. Men det är också detta som är filmens problem, ingen förklaring framkommer. Skildringar av skeenden i all ära, men vad var grejen med du Pont? Att han hade en problematisk relation med sin mor framgår, och det vet vi ju vad det brukar innebära i filmens värld (shout-out to Norman Bates och Jax Teller). Och människor som försöker få andra människor att kalla dem vid något fräsigt smeknamn – ”Eagle” eller ”Golden Eagle” i det här fallet – brukar också vara ett tydligt tecken på att något är vajsing. Men några klarlägganden blir det inte.

FOXCATCHER

Precis som i Millers förra rulle, Moneyball (2011), är det utsökt, men något segt. Miller tycks konsekvent vägra höjningar och sänkningar i berättartempot. Realistiskt, visst, men som verkligt liv också lite tråkigt och i väl maklig takt ibland. Den lågintensiva och strama berättartekniken sliter en del på sittmusklerna. Skådespelarinsatserna är som sagt magnifika och det liksom vattniga fotot och den fadda färgsättningen fångar in både 80-talets mörker och den sorgliga historien väl. För det är 80-talet vi snackar om, det verkliga händelseförloppet har komprimerats. Och ibland är det väl så att man inte får några svar, ibland kanske det inte finns några.

Foxcatcher har premiär 19 december. 

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg