Senaste Kommentarer

Top Commenters

Get Out – Suverän skräck och samtidskomik

Inlägg av Emil Viksell den 5 maj 2017 i

Recensioner

2477_TP_00034R

Herregud. Get Out är en film som inte liknar mycket annat. Som The Babadook eller It Follows tar den spjärn i högst verkliga rädslor i det verkliga livet och knyter dess trådar till filmskräck. Istället för att enligt alltid rådande skräckfilmsordning förkroppsliga fasorna i mer eller mindre övernaturliga seriemördare. Men det är också en rulle som tar ett betydligt djupare spjärn i verkligheten än nämnda systerfilmer.

Get Out

Kärleksparet.

Regissören och manusförfattaren Jordan Peele utgör ena hälften av komikerduon Key & Peele. Jag har själv inte sett deras sketchserie, men den ska bland annat innehålla humor kring etnicitet. Det enda jag sett av (och med) Peele är komedin Keanu, där också den andra hälften i duon är med, Keegan-Michael Key. Det är faktiskt en helt okej film (om en katt) i kategorin skrik-och-flams. Men knappast likvärdig med Get Out, som till viss del förändrar förutsättningarna för vad en genrefilm av skräcksort kan säga om samhället. Peele blandar också genrer hej vilt, men aldrig så okontrollerat att det alls blir ett problem. Filmen breder ut sig i gränslandet mellan komedi, splatterfilm, rysare och samtidsthriller. Samtidigt som den till följd av att samtiden bottnar i det förflutna också ständigt kommenterar historien, antingen i antydningar eller mera direkt. När drängen Walter (Marcus Henderson) krattar framför ett litet trähus, så är det inte mer än en människa som trädgårdsarbetar framför en byggnad byggd i en utformning typisk för den amerikanska södern. Men det är också samma typ av byggnad som slavarna tilldelades som bostad, vilket kan ses ibland annat 12 Years a Slave.

Get Out

Familjemys.

Inledningsscenen visar en svart man som villat bort sig i suburbia. Och redan här uppvisar Peele det som är något av filmens största behållning. Han kastar nytt ljus på våra föreställningar och låter publiken bedra sig själv – så att säga. När den svarte mannen, något räddhågset, driver omkring bland villorna och en bli rullar upp bredvid honom så tänker man på verkliga händelser som dödandet av Trayvon Martin. Samtidigt som svarta män i ett villaområde är ett slags trop som signalerar fara i verkligheten. En inrotad föreställning, typ klassisk betingning, som gör att svarta män ständigt blir nedskjutna av civilpersoner eller poliser i det amerikanska samhället. Här blir den svarte mannen blir nedklubbad av föraren och insläpad i bilen.

De som påstår att de inte ”ser färg” kan sluta läsa nu. Och skippa att se filmen.

Get Out

Par i byxångest.

Andra scenen tecknar ett par, den svarte mannen Chris (Daniel Kaluuya) och vita kvinnan Rose (Allison Williams), som är till att ta sig till flickvännens föräldrar för första gången. Ett helt vanligt par. Men det som följer är allt annat än vanligt. De kör på ett rådjur på väg söderut till föräldrarna och tillkallar polisen. Polismannens uppenbara rasism är inget ovanligt, men den där scenen fungerar som ett slags plantering av ett obehag som från den tidpunkten växer och blir allt märkligare och obehagligare.

Roses (Williams) föräldrar är en duo välbeställda och liberala (i amerikansk politisk och kulturell kontext) personer. Farsan Dean (Bradley Whitford) skulle ”rösta en tredje gång på Obama om det var möjligt”. Morsan Missy (Catherine Keener) är någon typ av psykolog som sysslar med hypnos och brorsan (Caleb Landry Jones) en tuffing med tillsynes svajigt psyke.

2477_TP_00130R_CROP

Den vindögda (eller om det nu är skelögda) tjänarinnan står och är kufisk.

Familjens svarta tjänare, Georgina (Betty Gabriel) och Walter (Marcus Henderson), är mycket märkliga, två kuvade människor, som två gående tryckkokare. Därefter blir allt bara märkligare och märkligare, de få svarta människor som finns i och runt familjens ägor är som snöpta, beter sig ungefär som svarta amerikanska komiker gör när de ska härma vita människor. Och rasismen som först kommer underliggande och i förment uppskattande kommentarer blir allt mer uttalad. Mer vill jag inte säga för att riskera att sabba filmens överraskningsmoment.

Filmens humor må verka malplacerad när ett sådant allvarligt ämne som rasism och faktiskt slaveri avhandlas, men Peele lyckas med rena lindansandet i den här balansgången. Främst kommer komiken genom en klassisk sådan comic-relief-karaktär, protagonisten Chris (Kaluuya) vän Rod (LilRel Howery),  som samtidigt är den som kommer närmast sanningen (i filmen). Trots att han framstår som en galning för de runt omkring honom. Det liknar hur svarta människors upplevelse av rasism förnekas i verkligheten, som att det bara är något som pågår i deras huvuden.

Get Out

Road trip <3.

Men filmens absolut största styrka är att man lierar sig med den svarte protagonisten. Alla konstigheter och all rasism blir så tydlig för oss. Nej, vita människor kan inte exakt veta och känna hur det är att bli utsatta för rasism. Men Get Out ökar förståelsen, så att säga. Medan den funkar igenkännande för rasifierade i allmänhet och svarta människor i synnerhet.

Ett knippe Sidney Poitier-filmer har garanterat fungerat som referensverk. Men filmen är unik i sitt sätt att inkorporera det där arvet med ren och skär, underhållande skräck. Sedan är den inte så läskig, på en ytlig, filmisk nivå. Mer ryslig, med efterföljande gåshud över hela kroppen. Och otäck på en psykologisk och sociologisk nivå. Girls-bekanta Williams är perfekt i rollen som den välmenande och felfria övre medelklass-flickvännen. Medan Kaluuya är idealisk som normal (svart) man.

Antagligen är detta årets bästa film. Men det är definitivt den mest mångbottnade och socialt förankrade skräckfilm som någonsin släppts. Och sedan, återigen, underhållningen! Detta är ingen predikan, detta är sociala kommentarer förpackade som rent nöje.

Get Out hade biopremiär 19 april.

betyg5

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg